«Elfsborgvisen» kalles også for «Den blomsterkledte gondolen gled» er en skillingsvise som ble skrevet i 1883 til en gammel melodi av 15-årige August Wilhelm Thorson. Opprinnelig hadde han kalt visa for «Vålnaden» (gjenferdet), men han forandret den etterpå. Gondoler hadde han lest om i en roman fra Venezia, og syntes det var så romantisk at han ville bruke det. Etter en tiljublet fremførelse med forfatteren selv på en Godtemplarfest ble den trykket i skillingstrykk, og ble raskt en av de mest populære skillingsvisene i Norden, og utkom stadig i nye opplag. Det 5. verset på visa ble lagt til av forlaget da sangen ble trykket, og var ikke med i originalen. De ville vel vise hvorfor fangen satt på Elfsborg.
Innspillinger Visa er innspilt på norsk Frem fra Glemselen kap. 2 med Rita Engebretsen, i svensk språkdrakt også med Rita Engebretsen på Ur våra gömmor, samt på platen «Skillingtryck» med Hootenanny Singers. Veslemøy Solberg sang den norske versjonen 2000 på «Sangskatter og Snurrepiperier» CD n-ComCD 100.
Tekst Den blomsterkledte gondolen gledhen over Elfsborgselvens vande ned,det var så tyst i den mørke natten pike skjønn ved roret satt. Om pannen bar hun en laurbærkransbeststrålt av månens og av stjernes glans.Hun sang om vennen så huld og kjærsom innfor Elfsborgsfengslet er. Hver aften nede ved Elfsborgsedman så gondolen der ved elvens bredd,og hørte sangen så klar og renden kom fra fangens lille venn. Da fangen hørte den røst så klarsom vinden inn igjennom vindu barhan ropte: «Heisan det er min vennden røsten kjenner jeg igjen. Jeg har jo myrdet et barn for degdet vet jeg at du har tilgivet meg.»Men kjærligheten er like storhos fangen som på Elfsborg bor. Når stormen raser og tordnen gårog bølgene inn imot Elfsborg slåri lynets blinkninger fangen såsin sangervenn i bølgen blå. Ja lik en dødning jeg her må gåfor alltid innenfor de murer gråkanskje min Sigrid i et bedre landjeg trykke skal din hvite hand. Og fangen ute på Elfsborg sattinntil han rømte der i fra en nattog styrtet seg ut i flodens vannat nå sin brud i dødens land. Så mang en aften på Elfsborg sentman hørte stemmen kjær og rent,og denne stemmen man kjente igjenfor det var fangens sangervenn.
Svensk tekst: «Älvsborgvisan» 1.Den blomsterprydda gondolen gled ut över Älvsbirgs blåa böljor ned, det var så hämskt i den mörka natt, en flicka skön vid rodret satt.
2.Kring pannan bar hon en lagerkrans beprydd av stjärnornas milda glans, hon sjöng om vännen så ljuv och klar som uppå Älvsborg fängslad är.
3.Men Herman hörde den stämman klar som genom järnbeslagna fönstret far hallå han ropar, min sångarvän nog känner jag din röst igen.
4.Jag haver mördat ett barn för dig, det kunde du ha förlåtit mig, ty kärleken den är like stor hos fången som på Älvsborg bor.
5.Och havet ryter och åskan går och böljorna emot Älvsborg slår, det blixtrar till och den fången såg sin sångarvän i böljan blå.
6.Att sitat innespärrad i bur så klagar fången, jag arma djur, min Sigrids öde jag dela må, min grav skall bliva böljan blå.
7.Och fången kvar uppå Älvsborg satt till dess han rymde därifrån en natt och kasta sig i den böljan blå för att sin Sigrid åter få.
8.Och mången gång uppå Älvsborg sen man haver hört den rösten ren, och denna rösten man känt igen ty det var fångens sångarvän.
Kilder Sangene i våre hjerter, Elin Prøysen, Damm 2007
Kategori:Skillingsviser Kategori:Svenske sanger