Kanadas parlament (, ) är Kanadas lagstiftande församling med säte på Parliament Hill i Ottawa i Ontario. Avsnitt 17 i Constitution Act (ursprungligen kallad British North America Act) från 1867 föreskriver att parlamentet ska bestå av tre delar: Monarken, senaten och underhuset. Monarken, sedan 2022 kung Charles III, representeras i Kanada av generalguvernören som tillsätter senatens 105 ledamöter på inrådan av premiärministern. Underhusets 338 ledamöter representerar enmansvalkretsar (ridings eller comtés) och väljs direkt av befolkningen.
Monarken och generalguvernören har de facto endast ceremoniella roller. I praktiken opponerar sig sällan senaten mot underhusets beslut; premiärministern och dennes kabinett behöver därför bara ha stöd från en majoritet i underhuset.
Historia miniatyr|vänster|Parlamentsbyggnaden i Montréal bränns. miniatyr|vänster|Underhusets första session i de tillfälliga lokalerna i Victoria Memorial Museum, 18 mars 1918
Sedan Frankrike efter sjuårskriget (1754–1763) överlämnat Kanada (som därefter kallades Provinsen Quebec) till Storbritannien, styrdes det enligt den kungliga proklamationen 1763. 1774 ersattes denna kungörelse av Quebec Act enligt vilken befogenheten att utfärda förordningar tillföll en guvernör och ett råd som båda tillsattes av den brittiska monarken. 1791 delades Provinsen Quebec upp i Övre Kanada och Nedre Kanada med var sina valda lagstiftande församlingar och tillsatta lagstiftande råd.
1841 förenade det brittiska parlamentet Övre och Nedre Kanada till en ny koloni kallad Provinsen Kanada. En ny lagstiftande församling, vald av folket, skapades tillsammans med ett tillsatt lagstiftande råd. Trots att Nedre Kanada hade betydligt fler invånare, fick de två kolonierna hälften var av församlingens 84 platser. Den brittiska regeringen hade ett starkt inflytande i kanadensiska angelägenheter fram till 1848 då provinsregeringen beviljades regeringsansvar (inför provinsens parlament, parlamentarism).
Parlamentet flyttades 1843 från Kingston till Montréal. Efter konfrontationer mellan den franskspråkiga och engelskspråkiga befolkningen och som en följd av en ekonomisk depression brändes parlamentet ned 1849 av en uppretad folkmassa ledd av Tories. 1857 flyttades parlamentet slutligen till Ottawa sedan det under några års tid flyttats mellan Toronto och staden Québec.
Dagens parlament kom till som en följd av British North America Act (1867) som förenade Provinsen Kanada (dagens Québec och Ontario), Nova Scotia och New Brunswick i en federation kallad Dominion of Canada. Det nya parlamentet bestod av den brittiska monarken, senaten och underhuset. Det amerikanska inbördeskriget som just avslutats fick stor betydelse i Kanada, eftersom man drog slutsatsen att det var det federala systemet i USA, med starka delstater och en relativt svag federal makt, som orsakat kriget. Det amerikanska systemet förkastades och provinsernas makt begränsades. Den relativt starka ställning som det kanadensiska parlamentet därmed fick begränsades dock av flera faktorer. Framför allt var det brittiska parlamentet även fortsättningsvis överordnat det kanadensiska och ingen lag som utfärdades i Kanada kunde upphäva en lag som stiftats i London. Dessutom styrdes fortfarande hela det brittiska imperiets utrikespolitik från Storbritannien.
Parlamentet hade enbart manliga ledamöter fram till 1921, när Agnes Mcphail blev invald till underhuset.
En högre grad av autonomi kom med Westminsterstatuten (1931) genom vilken det brittiska parlamentet medgav de kanadensiska rätten att upphäva och ändra brittiska lagar vad gällde deras jurisdiktion i Kanada. Rätten att göra ändringar i Kanadas författning, det vill säga British North America Act, behöll däremot det brittiska parlamentet även om man i praktiken bara gjorde ändringar på anmodan från kanadensiskt håll. 1949 fick det kanadensiska parlamentet begränsade befogenheter att korrigera författningen – ändringarna fick inte påverka maktbalansen gentemot provinserna, de engelska och franska språkens officiella ställning eller parlamentets mandatperiod på fem år.
Kanadas parlament begärde en sista gång att det brittiska parlamentet skulle ändra den kanadensiska författningen 1982 då Canada Act 1982 antogs av det brittiska parlamentet och Constitution Act, 1982 av det kanadensiska. Genom lagen upphävdes det brittiska parlamentets lagstiftande makt i Kanada och överfördes till Kanada. Ändringar i författningen förutsätter stöd från senaten, underhuset och två tredjedelars majoritet i provinsparlamenten. Enhälligt stöd från provinserna krävs för ändringar som rör monarken, generalguvernören, viceguvernörerna, de engelska och franska språkens officiella ställning, högsta domstolen och de begränsande formuleringarna i författningen.
Monarken och generalguvernören Konungen av Kanada (sedan 2022 Charles III) är en av parlamentets tre beståndsdelar. Monarkens funktioner delegeras vanligen till generalguvernören som tillsätts enligt premiärministerns rekommendationer. Generalguvernörerna tjänstgör enligt drottningens önskemål, men normalt under en period på ungefär fem år. Monarken och generalguvernören har i teorin stor makt, men använder sällan denna makt i praktiken. Vanligen utför de endast ceremoniella uppgifter och använder bara sina maktbefogenheter på anmodan från premiärministern och dennes kabinett.
miniatyr|vänster|150px|Senatens plenisal
Senaten Ledamöterna i senaten, eller överhuset, representerar provinserna men väljs av premiärministern och tillsätts av generalguvernören. Senatorer måste vara minst 30 år gamla, kungens undersåtar och måste besitta en egendom värd minst 4 000 dollar i den provins han eller hon ska representera. Tidigare tillsattes senatorerna på livstid, men sedan 1965 pensioneras de vid 75 års ålder. Senatorer kan avträda sin plats eller förlora den om de inte infinner sig vid två på varandra följande sammankomster.
Konstitutionen delar upp Kanadas provinser i fyra grupper, var och en med lika många senatorer: 24 för Ontario, 24 för Québec, 24 för Kustprovinserna (10 för Nova Scotia, 10 för New Brunswick och 4 för Prince Edward Island) och 24 för Västra Kanada (6 var för Manitoba, British Columbia, Saskatchewan och Alberta). Newfoundland och Labrador som blev en provins först 1949 har fortfarande inte placerats i någon grupp men representeras av 6 senatorer. De tre territorierna (Northwest Territories, Yukon och Nunavut) representeras av en senator var.
Senaten har alltså normalt 105 ledamöter. Generalguvernören kan dock, med drottningens medgivande, temporärt utöka församlingen med fyra eller åtta ledamöter, varför antalet ledamöter kan vara upp till 113. När så sker måste balansen mellan de fyra grupperna bevaras. Hittills har bara detta skett vid ett tillfälle. Det var 1990 då premiärminister Brian Mulroney begärde åtgärden för att driva igenom en skatt på varor och tjänster.
Underhuset
Den demokratiskt valda kammaren är underhuset (House of Commons, la Chambre des communes). Ledamöterna måste vara kanadensiska medborgare och minst 18 år gamla. Varje ledamot representerar en valkrets (electoral district eller circonscription électorale, vardagligt riding eller comté) och väljs i enmansval. Ledamöterna sitter normalt till dess parlamentet upplöses och har alltid rätt att ställa upp för en ny mandatperiod. Ledamöterna väljer en talman.
Författningen anger inte ett fast antal platser i underhuset. Antalet platser justeras med tio års mellanrum efter en folkräkning. Antalet platser måste dock vara minst 282 varav tre är reserverade åt territorierna. De återstående 279 platserna fördelas mellan provinserna baserat på antalet invånare. Varje provins är dock garanterad minst lika många platser i underhuset som man hade i överhuset, antingen 1976 eller 1985. Denna garanti är orsaken till att församlingens minimum överskrids och idag uppgår till 338 medlemmar.
Ingen får sitta i båda kamrarna samtidigt. Ledamöterna i underhuset kallas, till skillnad från dem i överhuset (som kallas senatorer), för Members of Parliament (MPs), ’parlamentsledamöter’, eller députés, ’deputerade’. Ledamöterna i överhuset har mindre makt än sina kollegor i underhuset, men äger företräde i den formella rangordningen.
Formalia Båda kamrarna leds av en talman. Talman i senaten är en senator som valts av premiärministern och tillsatts av generalguvernören. Talman i underhuset är en av kammarens ledamöter som valts av kammaren själv. I enlighet med den traditionella brittiska, parlamentariska modellen (Westminstermodellen) styrs processen i underhuset mer direkt av talmannen, som därmed har betydligt större makt än sin kollega i överhuset som är mer självreglerande. 1991 utökades dock befogenheterna för överhusets talman så att dennes roll närmade sig underhusets talman.
Författningen fastställer att underhuset är beslutsmässigt med tjugo ledamöter och överhuset med femton. I båda fallen räknas talmannen med.
I båda kamrarna kan beslut fattas genom acklamation – de närvarande ledamöterna besvarar en fråga från talmannen med ”Yea” (ja) eller ”Nay” (nej), varur talmannen bedömer om förslaget bifallits. Beslutet kan bara upphävas om minst fem ledamöter i underhuset eller två senatorer begär en protokollförd votering, som i så fall sker genom att ledamöterna reser sig upp för att bli räknade.
I överhuset har talmannen rätt att delta i en omröstning, även om detta sällan sker för att undvika potentiell partiskhet, och vanligen anses en hemställan fallit om ingen majoritet uppnåtts utan talmannens röst. I underhuset får talmannen inte delta i en omröstning utom då en omröstning slutat oavgjort. I en sådan situation ska talmannen alltid rösta för att befrämja ett fortsatt status quo, så att diskussionen kan fortsätta. Detta innebär i allmänhet att talmannen röstar mot den sittande regeringen (som brukar ha en majoritet i församlingen), utom då en omröstning betraktas som en förtroendeomröstning, då talmannen använder sin röst för att rädda regeringen och befrämja en fortsatt diskussion som alternativ till nyval. Efter budgetdebatten 2005 följde en förtroendeomröstning då talmannen röstade för den liggande budgetpropositionen.
Mandatperiod Efter ett allmänt val sammankallar generalguvernören, på uppmaning av premiärministern, formellt parlamentet. Och på den utannonserade dagen samlas sedan ledamöterna i sina respektive kamrar, en procedur som kopierats direkt efter brittisk förlaga. Därefter kallas underhusets ledamöter till överhuset där de uppmanas att välja en talman. De återvänder sedan till sin kammare, väljer en talman och ajournerar därefter kammaren.
Följande dag sker parlamentets formella öppnande. En särskild funktionär i överhuset, Usher of the Black Rod of the Senate of Canada/Huissier du Bâton noir au Sénat du Canada, kallar underhusets ledamöter till överhuset. Utanför överhuset presenterar sig sedan underhusets talman för antingen monarken eller generalguvernören som intar sin plats på överhusets tron och formellt proklamerar underhusets rättigheter och privilegier. Omgiven av senatorerna och med parlamentsledamöterna vid tröskeln till senatens plenisal, håller sedan monarken eller generalguvernören ett trontal, författat av regeringens ledamöter, som i allmänna drag beskriver regeringens avsikter inför den kommande sessionen i underhuset.
Sedan parlamentet formellt öppnats hålls sessioner som generalguvernören ajournerar på premiärministerns uppmaning. En ajournering påkallar ingen särskild ceremoni och kamrarna avvaktar efter en avslutat möte generalguvernörens tillkännagivande om en ny sammankomst. Öppnandet av följande session följer proceduren ovan, förutom att en ny talman inte behöver väljas och att underhusets rättigheter och privilegier inte behöver kungöras på nytt.