miniatyr|stående|Karl XII i Bender. Målning av Axel Sparre (1715). Karl XII:s vistelse i Bender avser perioden 1709 och 1713, då Sveriges kung Karl XII vistades utanför staden Bender, idag i utbrytarstaten Transnistrien i Moldavien, under det stora nordiska kriget (1700–1721). Karl XII sökte asyl i Osmanska riket efter hans stora nederlag mot Ryssland i slaget vid Poltava och den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna under sommaren 1709. Han placerades först utanför Bender, där han trotsade turkiska önskemål om att återvända till Sverige. Under sin vistelse styrde han Sverige på avstånd från svensklägret Karlopolis, en improviserad stad nära Bender. Administrationen blev ineffektiv och kungens ekonomi försvagades kraftigt. Karl XII lånade stora summor från turkiska och europeiska kreditorer och förlorade sin kreditvärdighet.

Kungen försökte övertala Osmanska riket att gå i krig mot Ryssland. Efter intensiva diplomatiska påtryckningar förklarade den osmanske sultanen Ahmed III krig 1710, men Karl XII nekades befäl över de turkiska styrkorna. Trots en inledande turkisk framgång mot Ryssland vid Prutfloden, ledde fredsförhandlingar till att Sveriges intressen marginaliserades. 1713 inträffade "kalabaliken i Bender", där Karl XII tillfångatogs efter en våldsam strid med turkiska och tatariska styrkor. Händelsen väckte uppmärksamhet i Europa och gav kungen det turkiska smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet"). Efter fyra års vistelse utanför Bender och ytterligare ett år vid städerna Demotika och Adrianopel, tvingades Karl XII lämna Osmanska riket. Han reste förklädd som "kapten Peter Frisck" genom Europa till Stralsund 1714. Resan, som tog fjorton dagar, symboliserade hans vilja att återvända till kriget. Karl XII:s långa frånvaro försvagade Sverige, men hans dramatiska återkomst hyllades i hemlandet.

Bakgrund

miniatyr|Ivan Mazepa uppmanar Karl XII att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr. Målningen från 1880-talet föreställer målaren Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av det historiska förloppet. Det stora nordiska kriget, som startade 1700, var ett samordnat anfall mot Sverige av Ryssland, Polen-Sachsen och Danmark, som alla hade hopp om att återvinna tidigare förlorade territorier.Kriget inleddes med Polens kung August II:s belägring av Riga och Danmarks anfall på Sveriges allierade Holstein-Gottorp. I september 1700 inledde Ryssland också ett anfall mot Sverige genom att belägra Narva i Estland. Sveriges kung Karl XII lyckades dock inledningsvis avvärja dessa hot. Efter en snabb seger i Danmark genom freden i Traventhal vände Karl XII sin armé mot Ryssland och besegrade dem i slaget vid Narva i november 1700. Efter att ha säkrat fronten mot Ryssland riktade Karl XII sina styrkor mot Polen-Sachsen för att avsätta August II. Efter flera fältslag och segrar, bland annat vid Kliszów, Pułtusk och Fraustadt, installerade Karl XII sin allierade Stanisław Leszczyński som polsk kung och slöt fred med August II vid Altranstädt 1706. Under tiden hade Rysslands tsar Peter I återhämtat sig och påbörjat en serie fälttåg i Baltikum, där han 1703 grundade Sankt Petersburg efter att ha erövrat Nyenskans vid floden Neva.

När Karl XII slutligen återvände till Ryssland 1707 marscherade han med 33 000 soldater för att invadera Ryssland, med målet att erövra Moskva. Peter I tillämpade dock brända jordens taktik för att försvåra svenskarnas framryckning, och Karl XII tvingades till att ändra sin rutt mot söder för att genom en allians med zaporizjakosackernas hetman Ivan Mazepa kunna slå vinterkvarter i Lillryssland. Där mötte han tsarens brutala motstånd genom förintelsen av staden Baturin, vilket försvårade försörjningen av hans armé. I maj 1709 inledde Karl XII en belägring av Poltava, men drabbades kort därefter av en allvarlig skottskada i sin vänstra fotblad. Trots detta beslutade han sig för ett avgörande anfall mot Peter I:s läger den 28 juni. Slaget vid Poltava blev ett förödande nederlag för Karl XII och hans armé. Kungen flydde med resterna av sina trupper söderut mot floden Dnepr, som han passerade med ett följe som bestod av 1 500 svenskar och 1 500 av Mazepas kosacker. General Adam Ludwig Lewenhaupt stannade kvar och förde befälet över resten av armén, men han valde att kapitulera inför den ryska armén vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709, vilket ledde till att 16 000 svenska soldater hamnade i rysk fångenskap. Karl XII:s nederlag vid Poltava markerade en vändpunkt som möjliggjorde för Ryssland att dominera norra Europa, och Sverige kom aldrig att återhämta sig.

Vistelsen vid Bender miniatyr|vänster|Karl XII:s läger utanför Bender. Gravyr (1724) av William Hogarth från Aubry de La Motrayes reseberättelse. miniatyr|Benders läge i dagens Moldavien. Kort efter övergången av Dnepr den 1 juli anlände kungens skara till floden Bug den 5 juli, som kungen och flera andra passerade innan en rysk styrka anlände och övermannade omkring 600 svenskar och kosacker som blev kvar. Svenskarna trädde in i turkiskt (osmanskt) territorium och Karl XII mottogs med stora hedersbetygelser i Otjakov. Den 2 juli möttes Karl XII av sultan Ahmed III:s utsände seraskern Jussuf pasha som godkände kungens asylansökan till turkiskt territorium, men anvisade honom att slå sig ner i den lilla staden Bender (i dagens Transnistrien). Detta eftersom sultanen inte ville provocera den ryske tsaren genom att låta Karl XII och Mazepa använda Otjakov som högkvarter för nya åtgärder mot Ryssland. Kungen såg sig tvungen att acceptera detta beslut, varefter han och hans följe anlände till Benders utkanter den 22 juli. Trots inbjudan från Jussuf pasha vägrade Karl XII att inträda i Bender och kamperade i stället på den östra stranden av floden Dnestr. Där genomgick kungen den 26 juli en lyckad fotoperation, men det skulle dröja omkring två månader tills han åter kunde gå och sitta till häst. Veckorna efter ankomsten till Bender dog den ålderstigne Mazepa den 22 september och efterträddes av Filip Orlik, varefter Karl XII erhöll ett stort lån från den gamle hetmanens efterlämnade förmögenhet.

Mellan 1710 och 1713 finansierade Karl XII tre expeditioner till Främre Orienten med de bibliska länderna som resmål, vars syften var att insamla etnografiska upplysningar och kulturhistoriskt intressant material, liksom att studera Osmanska rikets kyrkliga och politiska förhållanden samt att sondera terrängen för ett svenskt handelsavtal med turkarna. Karl XII ägnade mycket tid åt de svenska resenärerna vid deras återkomster till hans läger. Från dessa fick kungen hundratals ritningar med orientenmotiv liksom turkiska varor och exotiska djur. År 1710 avgick från Bender kaptenerna Cornelius Loos och Konrad Sparre samt löjtnant Hans Gyllenskepp till Egypten, Palestina och Syrien. Från sina forskningsfärder, som varade cirka ett och ett halvt år, hemförde resenärerna ett stort antal teckningar av orter och byggnader, varav en del kom att förvaras i Uppsala universitetsbibliotek, en del i Nationalmuseum. I augusti 1711 företog kungens hovkonsistorienotarie, legationspredikanten magister Michael Eneman, en annan forskningsfärd till Babylon. Så långt som till Babylon kom Eneman dock inte utan måste vända i Damaskus. Inspirerad av den islamska arkitekturen, exempelvis på Sofiamoskén i den turkiska huvudstaden Konstantinopel, brevväxlade Karl XII med Nicodemus Tessin om slottsbygget i Stockholm där han eftersträvade att skapa en sluten residensanläggning av hela det stora slottsområdet.

Från sultanen och olika turkiska dignitärer fick Karl XII ofta storartade gåvor, och för att ta hänsyn till de turkiska sedvänjorna visade han trots sina begränsade ekonomiska resurser sin egen tacksamhet genom frikostiga presenter och mutor. Då Karl XII vid Perevolotjna förlorade stora delar av krigskassan var hans ekonomiska läge så pass pressat att några större hänsyn inte kunde tas. Från sultanen tilldelades Karl XII två lån på 400 000 respektive 500 000 riksdaler, liksom dagliga livsmedel och andra varor till ett värde av 500 riksdaler. Men då kungen inte fick pengarna att räcka till fick han ta ut dryga lån från såväl västeuropeiska handelshus som privatpersoner i det Osmanska riket. Kungens kreditvärdighet blev stadigt sämre ju längre hans vistelse i Turkiet varade, och år 1714 var den så dålig att pengar endast kunde anskaffas mot ockerräntor, vilket försämrade hans underhållningsproblem. Sammanlagt drog Karl XII på sig omkring 2,5 miljoner riksdaler i skulder under hela sin vistelse, vilket motsvarade hälften av Sveriges årliga statsinkomster. Nästan en halv miljon av dessa skulder var till privatpersoner.

Karlopolis miniatyr|Ritning över Karlopolis med Kungshuset i mitten. Ur August Quennerstedts Kalabaliken i Bender (1910).

Under åren styrde Karl XII sitt rike på avstånd från Osmanska riket, framför allt från byn Varnița norr om fästningen i Bender, dit kungen flyttat med sitt följe år 1711 då deras tidigare läger nära floden Dnestr hade drabbats av översvämningar. Med tiden utvecklades kungens förläggning vid Varnița till en svensk stad under namnet Karlopolis. Den svenska statsförvaltningen blev mycket ineffektiv under denna tid, eftersom en resa för en kurir genom Europa kunde ta mellan tre och tolv månader. Statssekreteraren Casten Feif kom att bli Karl XII:s språkrör och närmaste rådgivare inom inrikes- och statsfinansiella frågor, medan hovkanslern Gustaf Henrik von Müllern skulle ansvara för utrikesexpeditionen.

I Karlopolis lät Karl XII efter sin egen ritning uppföra ett stenhus, "hundra steg långt och femtio steg brett", med salar och tolv kamrar för sig och sin uppvaktning. Det var "uppmurat med tjocka, starka murar och uti alla rummen med ekebräder väl panelat och väl arbetade höga ekedörrar med sköna mässings- och järnlås, desslikes uti alla rummen med allehanda tjocka, schatterade turkiska tyger alla väggar beklädda samt meublerade. Uppå taket var en väl svarvader, med pelare schatterad altan, varuppå till alla predikningar tre gånger och till alla morgon- och aftonböner en gång av tolv trumpetare och en pukare samt till alla Hans Maj:ts måltider trumpetades och utblåstes." Vidare uppfördes "ett ansenligt stenhus" för Kungl. Maj:ts kansli, "ett stort ansenligt kök", konungens silverkammare, skafferi och källare samt två stora stall med hundratals hästar. För sina 400 dragoner lät Karl "uppmura kojor, två och två i var koja". Så "var detta Hans Maj:ts läger med dess hus, kojor, gator och gränder till anseende som en liten väl ordinerad stad". Officerarna bodde flera tillsammans i olika hus.

Sultanen hade förordnat sex kompanier av elitsoldater, janitsjarer, som också vistades i området. Svenskarna och janitsjarerna drog inte alltid jämnt. Svenskarna utsattes även för homosexuellt motiverade attacker av de turkiska soldaterna, ibland dödliga sådana. Bland annat berättar Sven Agrell om hur "den 31 augusti 1709 en trummeslagare av Kalmare regemente blev med en kniv ihjälstucken av en turk, därför att han hindrade honom, då han med gevalt ville tvinga major Leijonhielms dräng till sodomitisk otukt, vilken fördömeliga synd hos turkarne är mycket gemen; och hava många av våra för sådane frestelser utstått största livsfara. Den 30 september fanns konungens kockepojke om morgonen döder utmed strömmen, därest turkarne med gevalt brukat sin fördömeliga synd med honom, till dess han så ymkeligen omkommit; men ogärningsmännerna kunde man ej få igen."

Turkisk diplomati

miniatyr|stående|Kung Karl XII i Bender av Gustaf Brusewitz.