mini|Shah Mohammad Reza Pahlavi, 1963. miniatyr|250px|Mohammad Reza Pahlavi då han delar ut urkunder för jordreform. Vita revolutionen (persiska: انقلاب سفید Enqelāb-e Sefid) var ursprungligen ett 6-punkters omfattande reformprogram som lades fram av Shah Mohammed Reza Pahlavi och Ali Amini inför böndernas nationalkongress i Teheran. Den 26 januari 1963 antogs reformprogrammet i en folkomröstning. Det skulle modernisera Iran och förbättra den sociala situationen i landet. Ett av syftena var att avskaffa feodalismen. Vidare gjordes enorma ansträngningar för att råda bot på analfabetismen som sjönk kraftigt. Kvinnors situation förbättrades också och de kunde även ställa upp till valet i nationalförsamlingen, Shoraye Melli.
Bakgrund mini|Shah Mohammad Reza Pahlavi, premiärminister Ali Amini och jordbruksminister Arsanjani delar ut urkunder för jordreformen. Kermānschāh, 1961. Redan 1943 hade Shah Mohammad Reza Pahlavi formulerat fem grundläggande sociala rättigheter för alla iranier under sitt nyårstal: rätten till ett tillräckligt minimum av mat, kläder, bostäder, utbildning och hälsovård. Hur som helst måste en mans inkomster vara tillräckliga för att säkra de saker som krävs för honom och hans familj. Om detta inte är fallet, måste regeringen eller välgörenhetsorganisationerna, eller båda, gå in och hjälpa honom.Mohammed Reza Pahlevi: Im Dienste meines Landes. Deutsche Verlagsanstalt, Stuttgart, o. J., S. 171. 1961 arbetade 75% av Irans befolkning inom jordbruk.Mohammed Reza Pahlevi: Im Dienste meines Landes. Deutsche Verlagsanstalt, Stuttgart, o. J., S. 184. En reform för att förbättra den ekonomiska situationen för den iranska befolkningen måste inledas inom jordbrukssektorn. En speciell uppgift var genomförandet av en jordreform som var avsedd att fundamentalt förändra ägarstrukturen för jordbruksmark.
Det första steget i jordreformen, en omfördelning av mark från stora markägare till mindre jordbruksarbetare, hade inletts i slutet av 1950-talet. Shahen gav över 500 000 hektar mark till cirka 30 000 hemlösa familjer.Gérard de Villiers: Der Schah. Seite 460 Före jordreformen ägdes 70% av åkermarken av ett litet skikt av stora markägare eller religiösa stiftelser. Det fanns inget officiellt landregister än. Snarare dokumenterades markägande med hjälp av titelakt, varvid dokumentet inte representerade ett specifikt, uppmätt markområde, utan en specifik by och det land som tillhör byn. Före jordreformen var 50% av Irans jordbruksmark i händerna på stora markägare, 20% tillhörde välgörenhets- eller religiösa stiftelser, 10% ägdes av staten eller ägdes av kronan och endast 20% tillhörde fria jordbrukare. Innan jordreformen inleddes hade 18 000 byar registrerats, vars land skulle delas upp bland bönderna som bodde i byn.Farah Diba-Pahlavi: Erinnerungen. Bergisch-Gladbach, 2004, S. 135.
Shahen hade talat om behovet av jordreform i många år, men det muslimska religiösa ledarskapets motstånd hade flera gånger lett till att han skjutit upp reformen. I slutet av av premiärministern Manouchehr Eghbals regeringstid hade den dåvarande jordbruksministern Jamshid Amouzegar i parlamentet lagt fram en proposition om jordreform, som dock var så urvattnad av företrädarna för de stora jordägarna att den trots att den antogs i parlamentet den 6 juni 1960 inte ledde till en grundläggande omfördelning av markägande i Iran.
Den 11 november 1961 gav Shahen premiärminister Ali Amini i uppdrag att förbereda förslag för genomförande av det planerade reformprogrammet. Den 14 november 1961 förklarade Amini att shahen hade gett honom särskilda befogenheter för att genomföra reformprogrammet. Parlamentsledamöterna från Nationella Fronten kritiserade Amini massivt, så Amini arresterade slutligen ledarna för reformkritikerna. I januari 1962 ledde han sin jordbruksminister Hassan Arsanjani att se över jordreformslagen från 1960. Från och med nu fick de stora markägarna bara äga en by. De var tvungna att sälja resten av sin mark till staten, som i sin tur skulle sälja den till de marklösa jordbrukarna till ett betydligt lägre pris. Staten beviljade också jordbrukare billiga lån när de bildade jordbrukskooperativ.Kristen Blake: The U.S.-Soviet confrontation in Iran, 1945-1962. University Press of America, 2009, S. 155. På grund av de pågående protesterna mot reformprogrammet och på grund av ett växande budgetunderskott avgick premiärminister Amini den 18 juli 1962. Amini ville få bort budgetunderskottet genom att minska vapenutgifterna, men detta var inte politiskt genomförbart. Med den vita revolutionen ville Mohammad Reza Shah främja Irans ekonomiska och sociala reform i ett samordnat reformprojekt. Efter Aminis avgång fick premiärminister Asadollah Alams kabinett uppdraget att lagställa reformerna. I januari 1963 antogs en ändring av jordreformslagen som utarbetades av jordbruksminister Arsanjani, som slutligen skulle avskaffa Irans feodala system, som fortfarande fanns under Qajar-perioden. Kritiker av jordreformen från stora markägares läger anklagade Arsanjani för att reformlagstiftningen skulle bryta mot konstitutionen, islamlagarna och landets befintliga lagar.Abbas Milani: Eminent Persians. Syracuse University Press, 2008, S. 88.
mini|Kvinnor går för första gången till val, 1963.
Det blev tydligt att programmet för den vita revolutionen, och särskilt jordreformen, stötte på de stora markägarnas och det muslimska religiösa ledarskapets motstånd och att det endast kunde verkställas om det stöds av den stora majoriteten av Irans befolkning. Därför planerade Shahen en folkomröstning där iranska medborgare skulle rösta om de skulle godkänna eller avvisa reformplanerna. Ruhollah Khomeini, ayatolla och rik markägare,DER SPIEGEL 23/1984 uttalade sig mot folkomröstningen den 26 januari 1963. Han pekade ut den som ett anti-Gud-projekt och uppmanade alla troende att inte rösta. Under folkomröstningen röstade 5.598.711 iranier för och 4 115 motsatte sig. Grand Ayatollah Hossein Borujerdi hade också uttalat sig mot reformprogrammet, men hans död i mars 1961 ogiltiggjorde den anti-vita revolutionens fatwa. Mohammad Reza Shah sade före folkomröstningen:[Mohammad Reza Schah Pahlavi - Rede gehalten auf dem Bauernkongress am 9. Januar 1963 https://www.youtube.com/watch?v=S0bDSP_YdC8]
”Då jag har beslutat att hänvisa dessa reformer till en folkomröstning beror det på att jag vill förhindra att våra bönder blir livegna, att vårt lands naturresurser endast gynnar några få, och att vikten av de revolutionära förändringar som nu görs inte mer ska få försämras eller förstöras genom anstiftan från en minoritet."Farah Diba-Pahlavi: Erinnerungen. Bergisch-Gladbach, 2004, S. 141.
En annan viktig punkt i reformerna var förstärkning av kvinnors rättigheter. Innan folkomröstningen diskuterades om kvinnlig rösträtt och om kvinnor borde få delta i omröstningen. För att inte äventyra folkomröstningens laglighet blev man överens om att kvinnor skulle avge sina röster i urna separat från mäns röster, att kvinnors röster bör räknas separat men inte läggas till det rättsligt bindande omröstningsresultatet. Den 27 februari 1963 antog Shah ett dekret som beviljade iranska kvinnor allmän rösträtt.Gholam Reza Afkhami: The life and times of the Shah. UC Press 2009. S. 233.
Innehåll och målsättning
6-punktsprogrammet De ursprungliga 6 punkterna i den vita revolutionen inkluderade:Gholam Reza Afkhami: The life and times of the Shah. UC Press 2009. S. 231.
Avskaffande av det feodala systemet och distribution av åkermark från stora markägare till jordbrukare Nationalisering av alla skogar och betesmarker Privatisering av statliga industriföretag för att finansiera kompensationsutbetalningar till stora markägare Vinstdelning för arbetare och anställda i företag Allmän aktiv och passiv rösträtt för kvinnor Bekämpa analfabetism genom att bygga ett hjälplärarkorps ( Army of Knowledge)
De mest kontroversiella frågorna i detta reformprogram var jordreformen och mer makt för kvinnor. På båda områdena motsatte sig Mohammad Reza Shahs idéer för reformer de idéer det muslimska religiösa ledarskapet hade. I sin opposition till jordreformer fann det religiösa ledarskapet starka allierade bland de stora markägarna. Alliansen mot att stärka kvinnors rättigheter definierades mindre tydligt. I gengäld fanns det stora delar av befolkningen som inte ville ge upp sina konservativa idéer om kvinnornas roll i äktenskapet och samhället. Det muslimska religiösa ledarskapet var de konservativas språkrör och köpmännen i basarerna finansierade det religiösa ledarskapets kampanj mot alla förändringar.Gholam Reza Afkhami: The life and times of the Shah. UC Press 2009. S. 237.
Kunskapsarmén (Sepah-e Danesch) mini|Kunskapsarmén under en parad i Teheran, 1965. I oktober 1963 antogs en lag av parlamentet som gav mandat för utbildningsministeriet och försvarsdepartementet att utbilda värnpliktiga som tog examen från gymnasiet för att vara hjälplärare i kunskapsarmén (Sepah-e Danesch), för att avhjälpa akut lärarbrist i byarna. Unga tjänstemän, både unga män och unga kvinnor, kunde registrera sig för denna alternativa tjänst efter att ha avslutat sin grundläggande utbildning och skickades sedan till lämpliga byskolor efter fyra månaders vidareutbildning.Gholam Reza Afkhami: The life and times of the Shah. UC Press 2009. S. 229. Den som hade börjat studera innan han slutförde sin militärtjänst kunde slutföra studierna och var sedan skyldig att göra sin militärtjänst med kunskapsarmén.
Utvecklingen av kunskapsarmén har varit en framgång. Från grundandet av kunskapsarmén till dess upplösning efter den islamiska revolutionen undervisades mer än 2,2 miljoner pojkar och flickor och mer än 1 miljon vuxna av nästan 200 000 unga män och kvinnor.Farian Sabhani: The Literacy Corps in Pahlavi Iran (1963-1979) - Political, Social and Literary Implications. Ph.D. School of Oriental & African Studies (SOAS) University of Londong. Lugano 2002, S. 15. Andelen analfabetism för vuxna i byarna var 95% i början av programmet, eftersom många som kunde läsa och skriva misslyckades med att visa ett vanligt intyg från skolan. Tio år efter att programmet startade var antalet analfabeter i byarna under 80%. Endast de som kunde bevisa sin utbildning och sina kvalifikationer registrerades som kapabla att läsa och skriva. 1969 undervisades 293 000 studenter i byar i Iran i 74141 skolor som nyligen byggdes som en del av läskunnighetsprogrammet; 1976 fanns det redan 656 000 elever i 14 732 nya skolor.National Committee for Combat against Illiteray. Tehran Sept. 1976. (persisch)Statistisches Jahrbuch Iran. Plan and Budget Organization. Statistical Center of Iran (SCI). Tehran, Jahr 2535. Serial No 637. S. 92–93. (persisch) I en Unesco-studie som publicerades 1973 beskrevs kunskapens armé som "betydande".Pierre Furter: Possibilities and limitations of functional literacy: The Iranian experiment. UNESCO, Paris 1973, S. 11. PDF auf unesco.org Som ett resultat av denna framgång utvidgades idén att involvera unga värnpliktiga i att bygga landet och planer för att inrätta en hälsoarmé utarbetades.
År 1972 tilldelades kunskapsarmén Unesco K. Kruskaya Education Award för sitt framgångsrika arbete. 1968 deltog 493 247 elever i lektioner. 1969 fanns det redan 861 657. Under denna period, utöver de 8 873 "lärare i uniform" från "Kunskapsarmén", arbetade ytterligare 23 866 frivilliga som lärare i 161 institutioner som organiserade lokala utbildningskampanjer. Det faktum att värnpliktiga kunde göra sin militärtjänst som lärare erkändes särskilt av Unesco.UNESCO: Literacy 1967-1969. Paris, 1970. S. 34.