Mongolernas invasion av Japan avser två militära anfall åren 1274 och 1281 när mongolväldet försökte invadera Japan. Under de båda invasionerna var de mongoliska styrkorna inledningsvis framgångsrika, men attackerna avbröts på grund av tyfoner och allmänt oväder. Mongolernas anfallsstyrkor bestod till stora delar av koreaner och under den andra invasionen även av kineser efter att dessa länder erövrats av mongolväldet. Invasionsstyrkorna var mycket stora, och anfallen räknas till de större sjöinvasionerna från tiden före landstigningen i Normandie 1944. Mongolerna lyckades aldrig erövra Japan, och den tyfon som år 1281 räddade Japan är ursprunget till begreppet kamikaze.

Bakgrund miniatyr|stående|Brevet från Khubilai khan till det japanska hovet 1266. Efter att Djingis khan i början av 1200-talet enat mongolerna följde en lång rad militära fälttåg som resulterade i en av världshistoriens största militära framgångssagor och världshistoriens största sammanhängande imperium. Efter en serie fälttåg 1231 till 1259 hade mongolväldet erövrat Korea, som därmed blev en lydstat och kom att utgöra mongolväldet östra gräns. Den mongoliska militären var specialiserad på strider på land från hästryggen och hade begränsad erfarenhet av sjöslag. Korea fick därmed en nyckelfunktion som skeppsbyggare inför invasionerna. Från år 1260 styrdes mongolväldet av Khubilai khan, som även grundande Yuandynastin med dess huvudstad i Khanbalik (dagens Peking).

Historieverket Yuanshi antyder att Khubilai khan hörde talas om Japan för första gången år 1265. Året därpå skickade han två sändebud med ett brev till det japanska hovet. Vid tiden för invasionerna var den japanske kejsarens makt mycket begränsad. I praktiken styrdes Japan av shogunens regent Hōjō Tokimune och hans militära myndighet bakufu med säte i Kamakura. Brevet var adresserat till "Japans kung" (日本国王), vilket sågs som en förolämpning av den japanske kejsaren.

Först i början av år 1268 nådde sändebuden Hakata i Japan. Khubilai khans brev överlämnades till den lokale guvernören i Fukuoka, som skickade brevet vidare till hovet. I brevet uppmanas Japan, på ett delvis tvetydigt sätt, att skapa fredliga relationer med mongolväldet. Brevet beskriver inte i detalj vad Japan förväntas göra, men antyder genom hot att militära åtgärder kommer att vidtas om Japan inte svarar.

Det japanska hovet beslutade sig för att inte besvara brevet. I stället lät shoguns bakufu förstärka landets invasionsförsvar. Mongolerna skickade ytterligare sändebud under slutet av 1268 för att erhålla ett svar från japanerna, men bakufu avrådde hovet att svara. Under 1269 anlände en ny delegation till Japan med ett meddelande från mongolväldet. Vad detta meddelande bestod av är okänt, eftersom texten inte finns bevarad. Återigen hindrade bakufu hovet från att svara mongolerna. En fjärde delegation anlände till Japan år 1271, men återkom till Korea i början av 1272 utan svar från japanerna. Det femte och sista sändebudet anlände till Dazaifu i början av 1273, men återvände samma år till mongolväldet huvudstad Khanbalik (dagens Peking), även denna gång utan att ha uppnått något resultat. Dazaifu var shogunatets regionala högkvarter på Kyushu.

Det är oklart vilket som var mongolernas huvudsyfte med att anfalla Japan. En enkel förklaring kunde vara att mongolerna ville få Japan att betala tribut och efter ett övertagande av Japan skulle den mongoliska krigsmakten kunna stärkas genom att även de japanska samurajerna kunde tillfogas militärstyrkan. En generell maktdemonstration, och viljan att lägga ännu större territorier under sig, kan också ha påverkat beslutet. En delanledning kan ha varit de japanska piraterna (wako) som i stor omfattning rånade skeppen på haven runt Japan. Det förekom dessutom rykten om att det fanns stora mängder guld i Japan. Marco Polo, som befann sig i Kina vid tiden för invasionerna, beskriver i sin reseberättelse att det var Japans rikedomar som var anledningen till invasionen.

Första invasionen, 1274 Tsushima och Ikiöarna

Khubilai khan hade beslutat sig för att invadera Japan, och tvingade därför koreanerna, som fungerade som lydstat under mongolerna, att bygga hundratals fullt utrustade skepp för anfallet. På grund av bristande koreanska resurser var flottan inte klar år 1273 som planerat utan projektet försenades ett år. Khubilai khan beordrade år 1274 en styrka bestående av mongoler, kineser, jurchen och koreaner att invadera Japan. Den 4 november anlände invasionsflottan till Tsushimaöarna. Tidigt på morgonen dagen därpå landsteg armén på ön och omgående utbröt strider med de lokala samurajerna under ledning av feodalherren Su Sukekuni. Intensiva strider följde med förluster på båda sidor, men till slut var japanerna övermannade och besegrade. Su Sukekuni dödades på stranden. De mongoliska styrkorna brände ned byggnader i närområdet och dödade många på öarna. En japansk båt lyckades dock lämna ön, och besättningen kunde meddela Dazaifu att landet nu befann sig i krig. När Tsushima var säkrat och ödelagt fortsatte flottan mot de mindre Ikiöarna.

Ikiöarna styrdes av guvernör (jito) Taira Kagetaka. Taira Kagetaka hade nåtts av informationen från Tsushima, och hade skickat en begäran om förstärkning till Dazaifu. Den mongoliska flottan landsteg på norra delen av Ikiöarna på kvällen den 13 november. Strider utbröt genast och de japanska styrkorna led stora förluster och tvingades retirera från de mongoliska bågskyttarna. De mongoliska styrkorna återvände till sina skepp för natten, och japanerna sökte skydd i Taira Kagetakas träfort för att invänta förstärkning från det japanska fastlandet. På morgonen den 14 november var Taira Kagetakas befästning omringad av den mongoliska armén. Fortet intogs och Taira Kagetaka begick självmord.

Hakatabukten

Den 15 och 16 november gjorde den mongoliska armén räder på Matsuurahalvön på Kyushu och attackerade Hirado. Försvararna led stora förluster och de skickade sändebud till Dazaifu, vilken redan hade nåtts av informationen om de mongoliska attackerna från Tsushima och Ikiöarna. Det japanska försvaret leddes av Dazaifus guvernör Shôni Tsunetsugu. Japanerna placerade pontoner över Chikugofloden för att underlätta truppförflyttningar från södra Kyushu.

Den 19 november anlände mongolerna till Hakatabukten och landsteg vid dagens Fukuoka. Även Dazaifu intogs. Det huvudsakliga slaget utbröt vid gryningen den 20 november. De mongoliska styrkorna gick in i staden Hakata, som försvarades av de japanska samurajerna. Striden utkämpades huvudsakligen mellan båda sidors bågskyttar, men mongolerna använde dessutom katapulter och sköt även tunga projektiler och bomber med brännbart material, något japanerna tidigare aldrig hade upplevt. De mongoliska styrkorna hade en fördel i att de hade stor erfarenhet av storskaliga slag, medan de japanska samurajerna var vana vid man-mot-man-strider och inte hade deltagit i några större strider på 50 år.

Japanerna hamnade i underläge och lyckades inte försvara stränderna. De fick på kvällen retirera några kilometer bort från kusten undan angriparna. Där kunde de övernatta och invänta den förstärkning som var på väg från Honshu. Mongolerna drog sig också tillbaka för kvällen och återvände till sina skepp. På natten slog ett oväder med starka vindar till och förstörde fler än hälften av de mongoliska skeppen och en tredjedel av soldaterna avled när skeppen krossades mot klipporna. Mongolerna avbröt i och med detta anfallet och lämnade Japan efter att först ha satt Hakata i brand.. Slaget benämns ibland första slaget vid Hakatabukten eller Buneislaget, eftersom det utspelade sig under den japanska perioden Bunei.

Det finns teorier om att den kraftiga tyfonen vid den första invasionen inte var en tyfon, utan att det i stället var ett plötsligt väderomslag med förändrad vindriktning som gjorde att mongolerna beslutade att vända hem. Det var inte typiskt säsong för tyfoner vid den aktuella tiden.

Tiden mellan invasionerna

Ett ytterligare sändebud från Khubilai khan skickades år 1275 med hot om ännu en invasion om inte den japanske kungen inställde sig i Khanbalik. Sändebudet anlände i Nagato, men japanerna svarade med att halshugga budbärarna. Därefter vidtog japanerna omfattande åtgärder med att förstärka sitt försvar. De byggde långa sammanhängande jord- och stenmurar vid potentiella landsättningsstränder i Hakatabukten. Sammanlagt sträckte sig murarna, benämnda Genkō Bōrui, cirka 20 kilometer längs bukten. De västra och norra stränderna av Kyushu förstärktes med både befästningar, kustfartyg och fler soldater i varje garnison. I slutet av 1275 utgick order till de västra provinserna att bygga och bemanna militära skepp. De militära upprustningarna tärde hårt på de japanska resurserna, och det tog fem år att färdigställa försvarsmurarna i Hakatabukten.

Eftersom en stor del av de mongoliska styrkorna var upptagna med att avsluta invasionen av Kina dröjde det till 1279 innan Korea på nytt fick order om att bygga ett stort antal skepp för den kommande invasionen. För att administrera en andra invasion etablerade Khubilai khan år 1279 ett militärt sekretariat i Korea. Eftersom krigen i Kina var avslutade fanns stora militära resurser tillgängliga och parallellt med den koreanska flottan förberedde Khubilai khan även en invasionsstyrka i södra Kina med i huvudsak kinesiska soldater. Det tog till januari 1281 innan de två flottorna var färdigställda.

Andra invasionen, 1281 miniatyr|stående|Konstverk som föreställer den mongoliska flottan som förstörs av en tyfon under invasionen. Khubilai khan hade två kompletta flottor för invasionen; den södra flottan med en stor andel kinesiska soldater och den östra bestående huvudsakligen av koreanska soldater. Den östra flottan lämnade Masan i Korea den 22 maj 1281 och den södra flottan lämnade Kina i juni samma år. De båda styrkorna skulle sammanstråla utanför Ikiöarna och därifrån gemensamt anfalla Kyushu. Den södra flottan blev dock försenad, och den östra flottan från Korea attackerade Tsushima på egen hand. Tsushima angreps den 9 juni och hade erövrats den 14 juni. Det är oklart varför den östra flottan inte inväntade förstärkningen.

Även Ikiöarna erövrades av den östra flottan innan den fortsatte mot Kyushus norra kust där soldaterna landsteg den 23 juni. Invasionsstyrkan landsteg på flera platser runt omkring de japanska befästningarna och en utdragen strid utan några större utmärkande slag tog sin början. Detaljerna kring striderna är mycket knapphändigt dokumenterade. I början av augusti anlände även den södra invasionsflottan i bukten utanför Imari, sannolikt för att därifrån kunna angripa Dazaifu.

Det japanska försvaret lyckades försvara stränderna i nästan två månader, och flera av de mongoliska skeppen slogs ut av de japanska kustbåtarna. Japanerna var framgångsrika med sina små båtar som attackerade de större anfallande mongoliska skeppen och mongolerna lyckades aldrig få övertag i striden.

Den 15 augusti slog en kraftig tyfon till mot Kyushu, vilket tvingade de mongolledda styrkorna att dra sig tillbaka. En stor del av den koreanska östra flottan lyckades lämna kusten innan ovädret nådde sitt maximum, men minst en tredjedel av besättningen blev kvarlämnad på Kyushu. Den större delen av den södra kinesiska flottan drabbades mycket hårt och många båtar slogs sönder mot varandra. De som blev strandsatta på Kyushu dödades av de japanska samurajerna. Efter tyfonen var de båda mongoliska flottorna kraftigt försvagade och sårbara för de japanska motattackerna, vilket resulterade i att ett stort antal soldater dödades och invasionen blåstes av.