Sveriges militärhistoria inbegriper ett stort antal krig som utkämpats under de senaste tusen åren.
Den längsta ännu pågående fredsperiod i nu existerande stater i världen observeras i Sverige, som har haft fred sedan , efter fälttåget mot Norge. Den svenska freden kan delvis förklaras av landets geografiska läge, dels av de längre perioder av relativ fred i Europa och världen kända som Pax Britannica (1815-1914) och Pax Europaea/Pax Americana (sedan 1950), dels av militär alliansfrihet innan världskrigen och neutralitetslinje under första och andra världskriget.
Forntiden Under forntiden var Sverige tydligare militärt och juridiskt uppdelat i landskap och i svearnas och götarnas rike. Strider sägs ha utkämpas mellan svear och götar, en kamp som det sägs att svearna vann. Historiker har dock teorier om att det även kan ha varit en överenskommelse att Sverige skulle enas under svearnas namn då dessa skulle haft ett starkare "varumärke".
I många isländska sagor förekommer det ofta berättelser om släktfejder, men Island var lite speciellt med tanke på att där samlades flera mäktiga familjer som var missnöjda med styret i Norden. Så det kan vara en logisk slutsats att detta även förekom i Sverige men troligen inte lika utbrett som på Island.
I boken "Den forna seden" ger Östen Kjellman en bild av hur Vikingatiden var ett krig mellan det hedniska Norden och det kristna Europa. Då gick många "i viking", det vill säga tog värvning på dåtida flottan, därav namnet "Vikingatiden".
250 px|miniatyr|höger|Slaget vid Svolder Under tidig medeltid och århundradena dessförinnan tillämpades systemet med ledung för att organisera krigsmakten i de olika delarna av landet. Under Olof Skötkonung vann Sverige tillsammans med Danmark slaget vid Svolder mot Norge. Det första väldokumenterade svenska kriget stod mellan den svenske kungen Inge den äldre och den norske kungen Magnus Barfot om Dalsland. Det finns spår av tidigare exempel på krig, men just detta krig avslutades med ett väldokumenterat fredsavtal i Trekungamötet 1101.
Medeltiden Under 1200-talet fördes en maktkamp om den svenska kronan, mellan den Erikska och Sverkerska ätten. Efter slaget vid Gestilren var maktkampen slut till fördel för den Erikska ätten. 1249–1250 startas ett korståg under ledning av Birger jarl. När kriget var slut erhöll Sverige nya landområden i Finland. Gränsen flyttades från Tavastehus till Kymmene älv. 1293 startar Torgils Knutsson ett korståg. 1295 flyttades Sveriges gräns från Kymmene älv till östra Karelen. Kexholms fästning anlades men återerövrades av novgoroderna senare. Sveriges nya gräns österut gick nu vid staden Viborg. I freden i Nöteborg reglerades Sveriges gräns österut för första gången. 1332 köpte kung Magnus Eriksson Skåne, Blekinge, Ven och Lister av Danmark. Köpet kallas för Skåneaffären. Territorierna återerövrades några år senare under Valdemar Atterdags fälttåg. 1397 bildades Kalmarunionen och Sverige, Norge och Danmark förenas. Länderna hade samma regent, men mest makt fick ändå Danmark vilket var grunden för upplösningen 1521.
Äldre vasatiden Under äldre vasatiden försökte Sverige vid ett flertal tillfällen erövra områden från sina grannländer, främst Danmark-Norge, med varierande resultat.
Inbördeskrig Dackefejden var ett inbördeskrig och ett bondeuppror riktat mot Gustav Vasa. Det spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Fram till denna händelse var legosoldater grunden för Vasas armé. Dacke och hans mannar besegrade lätt de kungliga trupperna som inte var vana vid strid i oländiga skogstrakter. Dackefejden demonstrerade potentialen i en armé grundad på inhemska rekryter, och fick Gustav Vasa att införa det så kallade äldre indelningsverket. Sveriges senaste inbördeskrig var avsättningskriget mot Sigismund 1598–1600. Dess största strid var slaget vid Stångebro. Stridigheterna kan ses som en fortsättning på Klubbekriget 1596, som var ett bondeuppror i Österbotten.
Svensk inblandning i Stora oredan De la Gardieska fälttåget
När tsar Fjodor I av Ryssland dog år 1589 utan några arvingar uppkom den s.k. Stora oredan, eftersom det fanns många som var intresserade av den nu lediga ryska tronen. Då Sveriges kung, Karl IX, inte ville ha en rysk tsar stödd av Polen-Litauen stödde han istället kandidaten Vasilij Sjujskij i kampen om den ryska tronen. I gengäld mot att en svensk här ledd av Jakob De la Gardie skulle svara för hans insättande på tronen skulle Sverige få Kexholms län. Först marscherade den svenska hären till Novgorod, där en här ledd av Vasilijs brorson Michail Sjujskij anslöt. Hären på 1000 - 1500 man var dock mindre än De la Gardie förväntat sig. Den 2 maj begav den sig mot den av Dimitri (Dimitri var en annan kandidat till tronen) ockuperade ryska huvudstaden. Efter att ha besegrat Dimitris armé i det andra slaget vid Tver lyckades Jakob De la Gardie med bedriften att inta Moskva. Segern blev emellertid kortvarig. Redan samma år blev den svensk-ryska armén besegrad av den polska vid Slaget vid Klusjino. Därefter tvingades man sluta fred genom den så kallade De la Gardies dagtingan 1610.
Ingermanländska kriget
Efter De la Gardies dagtingan var den svenska armén nästan förintad men då ryssarna inte överlämnade det de lovat beslöt Karl IX då 1610 att anfalla Ryssland ännu en gång. Hären intog staden Ivangorod och en mindre armé sändes till staden Ladoga. Då legoknektarna inte fått lön på länge och de svensk-finska soldaterna saknade krigsvilja avvek samtliga, bortsett från 600 man. Ryssarna erbjöd ett vapenstillestånd vilket svenskarna var tvungna att godkänna. Nästa år, 1611, blossade striderna upp igen och 17 juni föll Novgorod till svenskarna efter en belägring. Sedan Gustav II Adolf bestigit tronen efter sin faders död beslutade han att, trots det faktum att polackerna drivits bort från Moskva i ett uppror år 1612, förverkliga sin brors, Karl Filips, anspråk på tronen. År 1613 och 1614 böljade striderna fram och tillbaka och när kriget hade pågått i 7 år slöts Freden i Stolbova. I den fick Sverige Kexholms län och Nöteborg, Jama, Kopore och Ivangorod med respektive län, alltså större delen av Ingermanland, och erkände Mikael Romanov som Rysslands tsar.
Kalmarkriget
Kalmarkriget var ett krig mellan Sverige och Danmark 1611-1613. Den danske kungen Kristian IV inledde den 3 maj en belägring av Kalmar och i slutet av månaden stormades staden. Den 3 augusti tvingades även Kalmar slott under Krister Somes befäl. Den 11 juni anlände kung Karl IX och kronprins Gustaf (II) Adolf. Man lyckades med att ta Kristianopel, men man misslyckades dock med att ta danskarnas läger. Senare tog danskarna Borgholms slott och Öland, men dessa återerövrades den 7 oktober. År 1612 inträffade i stort sett ingenting, bortsett från att danskarna på nytt erövrade Öland. Freden slöts i Knäred 19 januari 1613 och Sverige fick betala stora summor för att få tillbaka de områden som danskarna hade erövrat (Älvsborgs andra lösen).
Polska kriget
Det andra polska kriget pågick mellan åren 1600 och 1629, som en fortsättning på ovan nämnda avsättningskrig mellan Sigismund och Karl IX, senare Gustav II Adolf, om den svenska kronan samt herraväldet över Baltikum. Karl IX inledde kriget år 1600 genom att anfalla polska Livland från svenska Estland. Kriget flyttades senare till trakten av Riga och kom än senare att, med de svenska trupperna under Gustav II Adolfs ledning, att utspelas i Ostpreussen. År 1612 slöts ett stillestånd som kom att förlängas i omgångar till den 20 januari 1616. Det förekom ett antal mindre strider fram till år 1618 då ett nytt stillestånd slöts. Detta kom att gälla fram till den 29 september 1620. Sverige gick ur kriget som segrare efter stilleståndet i Altmark 1629.
Stormaktstiden Trettioåriga kriget
Gustav II Adolfs fälttåg miniatyr|Gustav II Adolf vid Breitenfeld. Den nya svenska stridstaktiken krossade den katolska ligan i detta slag. När Gustav II Adolf ingrep i Trettioåriga kriget hade den svenska armén blivit en av världens bästa, vilket man bevisade i slaget vid Breitenfeld där den kejserliga armén krossades. Efter Breitenfeld var alla svenska mål i kriget uppnådda, men Gustav II Adolf hade större planer. De svenska trupperna gick allt längre ner i Tyskland, där man brandskattade och plundrade stad efter stad.
Den 15 april 1632 störtade den svenska armén ihop med den katolska när den skulle marschera över floden Lech. Under striderna blev den katolske fältherren Tilly dödligt sårad.
Efter Tillys död tar Wallenstein befäl över de kejserliga arméerna. Han vände då mot norr och anföll kurfurstendömet Sachsen. Detta fick Gustav Adolf att vända och marschera mot Sachsen. Vid Lützen möttes de två arméerna. Under slaget stupar den svenska kungen Gustav II Adolf. Slaget slutade så gott som oavgjort men de kejserliga lämnade slagfältet först och därför anses Sverige som segrare.
Det fortsatta kriget Efter Gustav Adolfs död gavs befälet till Gustaf Horn och Bernhard av Sachsen-Weimar. Den svenska armén blev näst intill krossad av den kejserliga 1634 i slaget vid Nördlingen.
Efter slaget gavs befälet över de få återstående delarna av armén till Johan Banér. De blev då tryckta norrut och av en ren slump blev de inte besegrade. Istället så vann han slaget vid Wittstock och kunde klamra sig kvar och återställa jämvikten mellan de båda arméerna, i det krig som började se allt mer ut som en kejserlig seger.
Banér avled 1641 och hans efterträdare blev Lennart Torstenson. Torstenson besegrade Ottavio Piccolomini, som var den kejserlige befälhavaren, till grunden i Slaget vid Leipzig 1642.
År 1643 fick Torstenson order från regeringen att anfalla Danmark, vilket han också gjorde. Det danska kriget (se nedan) slutade med freden i Brömsebro 1645.
När den svenska armén tågade norrut följdes den av en kejserlig under befäl av Matthias Gallas, även känd som härförstöraren. Den svenska armén besegrade Gallas armé i Slaget vid Jüterbog 1644. Därefter vände man ännu en gång söder ut. Vid Jankov mötte man en ny kejserlig armé som besegrades. Efter slaget var vägen till Wien helt öppen. Man väntade utanför Wien på förstärkningar från den siebenburgiske fursten Georg I Rákóczy skulle anlända. Men några trupper anlände aldrig. Efter en misslyckad belägring av Brunn vände Torstenson åter norrut.Ofredsår, Peter Englund Atlantis 1993, .
På grund av sjukdom lämnade Torstenson armén 1645. Befälet gavs till Karl Gustaf Wrangel som i sin tur efterträddes av Carl Gustaf (senare Karl X Gustav).
I slutet av 1648 slöts den Westfaliska freden. Men eftersom armén inte visste om detta stormades Prag dagen därpå. I stormningen togs ett antal konstskatter som idag finns i Sverige.
Danska kriget