Sir Edward Richard George Heath, född 9 juli 1916 i Broadstairs, Kent, död 17 juli 2005 i Salisbury, Wiltshire, mest känd som Ted Heath, var en brittisk konservativ politiker. Han var premiärminister 1970–1974 och ledare för det konservativa partiet från 1965 till 1975. Heath var också parlamentsledamot i 51 år från 1950 till 2001. Utanför politiken var Heath seglare, musiker och författare.
Heath föddes i Broadstairs, Kent, och var son till en kammarjungfru och en snickare. Han gick på Chatham House Grammar School i Ramsgate, Kent, och blev en ledare inom studentpolitiken medan han studerade vid Balliol College vid Oxfords universitet. Under andra världskriget tjänstgjorde Heath som officer i Royal Artillery. Han arbetade en kort tid inom statsförvaltningen, men avgick för att kandidera till parlamentet, och valdes för Bexley i valet 1950. Han befordrades till Chief Whip av premiärminister Anthony Eden 1955 och 1959 utsågs han till medlem av kabinettet av Harold Macmillan som arbetsmarknadsminister. Han innehade senare rollen som Lordsigillbevarare och 1963 utsågs han till President of the Board of Trade av Alec Douglas-Home. Efter att de konservativa besegrats i valet 1964 valdes Heath till ledare för det konservativa partiet 1965 och blev oppositionsledare. Trots att han ledde de konservativa till en jordskredsförlust i valet 1966 stannade han kvar i ledningen, och i valet 1970 ledde han sitt parti till en oväntad seger.
Under sin tid som premiärminister övervakade Heath införandet av decimalsystemet av brittiska mynt 1971, och 1972 ledde han reformeringen av det lokala styret, vilket avsevärt minskade antalet lokala myndigheter och skapade flera nya storstadsgrevskap, av vilka många finns kvar än i dag. Heath var en stark anhängare av ett brittiskt medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och hans "bästa stund" kom 1973, när han ledde Storbritannien till medlemskap i det som senare skulle bli Europeiska unionen.John Campbell, Edward Heath (1993) s. 404–405. Hans tid som premiärminister sammanföll dock också med när konflikten i Nordirland var som värst, då han godkände internering utan rättegång och därefter suspenderade Nordirlands parlament och införde direkt brittiskt styre. Inofficiella samtal med delegater från den provisoriska irländska republikanska armén misslyckades, liksom Sunningdale-avtalet från 1973, som ledde till att parlamentsledamöterna från Ulster Unionist Party drog sig ur den konservativa partipiskan. Heath försökte också reformera den brittiska fackföreningsrörelsen med Industrial Relations Act, och hoppades kunna avreglera ekonomin och göra en övergång från direkt skatt till indirekt beskattning. En gruvarbetarstrejk i början av 1974 skadade dock regeringen allvarligt, vilket ledde till att tredagarsveckan infördes för att spara energi. I ett försök att lösa situationen utlyste Heath nyval i februari 1974 i ett försök att få mandat att möta gruvarbetarnas lönekrav, men detta resulterade istället i ett hängt parlament, där de konservativa förlorade sin majoritet. Trots att Labourpartiet fick färre röster vann det ytterligare fyra mandat och Heath avgick som premiärminister den 4 mars efter att förhandlingarna med det liberala partiet om att bilda en koalitionsregering misslyckats.
Efter att ha förlorat ett andra val i rad i oktober 1974 utmanades Heaths ledarskap av Margaret Thatcher och den 4 februari vann hon knappt över honom i den första omgången. Heath valde att avgå som ledare i stället för att ställa upp i den andra omgången och återvände till de bakre bänkarna, där han skulle stanna ända till 2001. År 1975 spelade han en viktig roll i folkomröstningen om brittiskt medlemskap i EEG, och kampanjade för den så småningom framgångsrika "stanna"-omröstningen. Heath skulle senare bli en bitter kritiker av Thatcher under hennes tid som premiärminister, och han talade och skrev mot Thatcherismens politik. Efter valet 1992 blev han "Father of the House" (åldersman) fram till sin pensionering från underhuset 2001. Han avled 2005, 89 år gammal. Heath är en av fyra brittiska premiärministrar som aldrig har gift sig. Han har beskrivits av BBC som "den förste arbetarklassmeritokraten" att bli konservativ ledare i "partiets moderna historia" och "en One Nation Tory i Disraeli-traditionen som förkastade den laissez-faire-kapitalism som Thatcher entusiastiskt stödde".
Tidiga år Heath föddes i Broadstairsi grevskapet Kent den 9 juli 1916 som son till William George Heath (1888–1976), en snickare som byggde flygplansskrov för Vickers under första världskriget, och därefter anställdes som byggareBritish Society Since 1945: The Penguin Social History of Britain, Arthur Marwick, Penguin Books, 1996, s. 158. och Edith Anne Heath (född Pantony; 1888–1951), en kammarjungfru. Hans far var senare en framgångsrik småföretagare efter att ha tagit över en bygg- och inredningsfirma. Heaths farfar hade drivit ett litet mejeriföretag, och när det misslyckades arbetade han som portier på Broadstairs Station på Southern Railway. Edward var fyra år gammal när hans yngre bror John föddes. Det rådde ingen tvekan om att Edward var den "gynnade brodern". Heath var känd som "Teddy" som ung. Han utbildades vid Chatham House Grammar school i Ramsgate, och 1935 började han studera vid Balliol College i Oxford med hjälp av ett stipendium.Ziegler, Edward Heath (2010), kap. 1.
Under senare år satiriserades Heaths säregna accent, med dess "strypta" vokalljud, i kombination med hans icke-standardiserade uttal av "l" som "w" och "out" som "eout", av Monty Python i ljudsketchen "Teach Yourself Heath" (släppt på en 7" flexi-disc singel som ingår med de första kopiorna av deras LP Monty Python's Previous Record från 1972). Heaths levnadstecknare John Campbell spekulerar i att hans tal, till skillnad från hans far och yngre bror, som båda talade med Kent-accent, måste ha genomgått "drastisk förändring vid mötet med Oxford", även om han behöll delar av Kents tal.
Oxford Heath var en begåvad musiker och vann orgelstipendium under sin första termin (han hade tidigare försökt få orgelstipendier vid St Catharine's College, Cambridge, och Keble College, Oxford), vilket gjorde det möjligt för honom att stanna vid universitetet ett fjärde år. Han tog så småningom examen med en Second Class Honours BA i filosofi, politik och ekonomi 1939.
Under sin tid på universitetet blev Heath aktiv i det konservativa partiet. I den viktigaste politiska frågan för dagen, utrikespolitiken, motsatte han sig den då allt mer öppet konservativt dominerade regeringen. Hans första Paper Speech (d.v.s. ett stort tal som finns med på Order Paper tillsammans med de besökande gästtalarna) vid Oxford Union 1936, var i opposition mot eftergiftspolitiken mot Tyskland genom att återlämna sina kolonier, som konfiskerats under första världskriget.
I juni 1937 valdes han till ordförande för Oxford University Conservative Association som en pro-spansk republiks kandidat, i opposition mot pro-Franco John Stokes (själv senare konservativ parlamentsledamot). Åren 1937-38 var Heath ordförande för National Federation of University Conservative Associations, och samma år (hans tredje på universitetet) var han sekreterare och sedan bibliotekarie i Oxford Union. I slutet av året besegrades han i ordförandevalet för Oxford Union av en annan Balliol-kandidat, Alan Wood, i frågan om huruvida Neville Chamberlain-regeringen skulle ge vika för en vänsterorienterad folkfront. Vid det tillfället stödde Heath regeringen.Ziegler, Edward Heath (2010), kap. 2.
Under sitt sista år var Heath ordförande för Balliol College Junior Common Room, ett ämbete som under de följande åren innehades av hans nästan samtida Denis Healey, som skulle bli en livslång vän och politisk rival och Roy Jenkins, och som sådan inbjöds att stödja Balliolrektorn Alexander Lindsay, som ställde upp som en "Independent Progressive"-kandidat mot den officiella konservativa kandidaten Quintin Hogg, i 1938 års fyllnadsval i Oxford.
Heath, som själv hade ansökt om att bli de konservativas kandidat i fyllnadsvalet,Heath, Edward. The Course of My Life. London: Hodder & Stoughton, 1998, s. 58. anklagade regeringen i en unionsdebatt i oktober för att ha "vänt alla fyra kinderna till" Adolf Hitler, och valdes till ordförande för Oxford Union i november 1938, sponsrad av Balliol, efter att ha vunnit ordförandedebatten om att "denna kammare har inget förtroende för den nationella regeringen som den för närvarande är sammansatt". Den besökande Leo Amery beskrev honom i sina dagböcker som "en trevlig yngling".
Som student reste Heath mycket i Europa. Hans motstånd mot eftergiftspolitiken fick näring av att han med egna ögon bevittnade ett Nürnbergmöte 1937, där han träffade ledande nazister som Hermann Göring, Joseph Goebbels och Heinrich Himmler på ett SS-cocktailparty. Han beskrev senare Himmler som "den mest ondskefulla man jag någonsin träffat". Han var i Tyskland i två månader för att lära sig tyska, men fortsatte inte att tala språket flytande senare i livet.Ziegler 2010, s. 31. År 1938 besökte han Barcelona, som då attackerades av spanska nationalistiska styrkor under det spanska inbördeskriget. Vid ett tillfälle besköts en bil som han färdades i med kulsprutor, vid ett annat tillfälle träffades hans hotell av en bomb när han observerade ett flyganfall utifrån.Ziegler 2010, s. 30. Ziegler noterar att påståendet i Heaths memoarer att bomben dödade dem som hade sökt skydd inte stämmer överens med en tidigare redogörelse där han uppgav att ingen skadades, och antyder att historien kan ha vuxit lite i berättandet. Sommaren 1939 reste han tillsammans med sin judiske vän Madron Seligman till Danzig och Polen. De gjorde återresan genom att lifta och åka tåg genom Tyskland och såg mobiliserade trupper, och återvände till Storbritannien strax före krigsförklaringen.Ziegler 2010, s. 31–2.
Andra världskriget Heath tillbringade slutet av 1939 och början av 1940 på en debatturné i USA innan han blev inkallad. Den 22 mars 1941 fick han ett beredskapsuppdrag som fänrik vid Royal Artillery. Under kriget tjänstgjorde han till en början med tunga luftvärnskanoner runt Liverpool (som utsattes för tunga tyska bombräder i maj 1941) och i början av 1942 var han regementsadjutant, med kaptens grad.Ziegler, Edward Heath (2010), ch. 3. Heath deltog i landstigningen i Normandie, där han träffade Maurice Schumann, Frankrikes utrikesminister under Pompidou.Heath, Edward. The Course of My Life. s. 390. Som major med befäl över ett eget batteri gav han artilleriunderstöd under de allierades fälttåg i Frankrike och Tyskland 1944–45, för vilket han fick ett omnämnande i depescher den 8 november 1945.
Heath anmärkte senare att "det är en sak att vara i kriget, och du ser fienden på andra sidan och så bombarderar du dem, och senare när du passerar över deras mark ser du döda kroppar ligga runt omkring". I september 1945 förde han befäl över en exekutionspluton som avrättade en polsk soldat som dömts för våldtäkt och mord. Han tilldelades Brittiska imperieorden, Military Division (MBE) den 24 januari 1946. Han hemförlovades i augusti 1946 och befordrades till överstelöjtnant den 1 maj 1947.
Heath gick med i Honourable Artillery Company som överstelöjtnant den 1 september 1951, där han förblev aktiv under hela 1950-talet och avancerade till befälhavare för andra bataljonen. Ett porträtt av honom i full uniform hänger fortfarande i HAC:s Long Room. I april 1971, som premiärminister, bar han sin överstelöjtnants gradbeteckning för att inspektera trupper.
Efterkrigstiden 1945–1950