För ortnamn, se Runsten (olika betydelser). miniatyr|Jellingestenen, rest av Harald Blåtand. miniatyr|Runstenarna var ofta ursprungligen målade. På bilden syns U 871, som står på Skansen i Stockholm. En runsten är en med omsorg utvald sten eller monolit försedd med runor som är inhuggna av en runristare. De flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet. Exakt vad som täcks av begreppet runsten har varierat – de första banden av Sveriges runinskrifter använder det till exempel även om runristade gravhällar. Numera avses normalt en runristad sten som är avsedd att stå upprest. Fasta stenblock med runristningar kallas runblock och ristningar i berghällar kallas runhällar.
Tid och sammanhang Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. Runstenar förekommer i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark, samt i vissa områden med nordiskt inflytande. De äldsta finner man i Norge, som exempelvis Tunestenen, Hogganvikstenen och Einangstenen från 350-talet; 2023 påträffades en än äldre norsk runsten, vilken daterats till mellan år 1 och 250 e.Kr.
De yngre stenarna förekommer framförallt i Danmark och Sverige. Runor användes även långt senare i både Sverige och Norge, men man slutade att resa runstenar före år 1100. De absolut flesta runstenarna finns i landskapen kring Mälardalen i Sverige.
Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i Svealand och norrut. Dessutom är dessa ofta mer litterära (det vill säga skrivna på meter, och med ett poetiskt bildspråk) än de senare och flera av de mer kända är från just denna tid, som Eggjastenen, Björketorpsstenen och Järsbergsstenen.
Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresandet med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig och rest Jellingestenen.
Seden spred sig vidare mot norr och man reste runstenar i någon generation i varje område tills seden dog ut, med ett undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar.Harrison & Svensson (2007), s. 192 Dessa stenar höll sig i hög grad till en viss mall: X reste stenen efter sin släkting Y, som hade gjort si och dog så. Gud hjälpe hans eller hennes ande. Z ristade.Harrison & Svensson (2007), s. 196
Stilar och datering Huvudartikel: Runstensstilar miniatyr|Vaksalastenen, U 961 - en typisk kristen runsten i Uppland. De yngre runstenarna kan enligt arkeologen Anne-Sofie Gräslunds metod delas in i sju stilgrupper, baserade på ornamentikens utveckling, likheter och skillnader. Stilgrupperna användes för att datera stenarna. Stenarna från omkring år 1000 har ganska enkel ornamentik medan stenar från omkring år 1100 har komplicerade och elegantare mönster. Stenarnas orm- eller drakslingor är ett exempel på den djurornamentik som under hela järnåldern dominerade utsmyckningen av skandinaviskt konsthantverk. Sådan utsmyckning förekom på allt från silverbroscher till träsniderier på vikingaskepp liksom på runstenar. Djurstilen kan ha varit ett sätt att markera den skandinaviska identiteten. De äldre stenarna har mer innehållsrika texter, medan de senare har kortare och mer standardiserad text.Edberg, Rune et al (2007). . Nacka: Stockholms läns museum.
Stilkronologi och grupper för stenar i Sverige: Rak = cirka 980 till cirka 1015 Fp = cirka 1015 till cirka 1050 Pr1 = cirka 1010 till cirka 1050 Pr2 = cirka 1020 till cirka 1050 Pr3 = cirka 1050 till cirka 1080 Pr4 = cirka 1060 till cirka 1100 Pr5 = cirka 1080 till cirka 1130 e. Kr.
Ornamentik miniatyr|100px|Kors på äldre svensk runsten. Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren. Huvudena på de rundjur som prydde stenarna ses antingen som en triangel med två ögon (ca 1010-1050), eller från sidan. Den senare formen förändras från en trubbig, tvärt avskuren nos till allt mer långsträckta huvuden.Harrison & Svensson (2007), s. 210
På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.Larsson (1999), s. 176 Mer avancerad ornamentik förekommer också, såsom i Sigurdsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av dem som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.
Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som till exempel Pr1-Pr2.
Utbredning miniatyr|Distributionen av runstenar i Sverige. Antal runstenar / mil², per kommun:
Runstenarna restes nästan uteslutande i Sverige, Danmark och Norge. Några återfinns även utanför Norden i områden under danskt, norskt eller svenskt inflytande, speciellt Brittiska öarna men även på en ö i Svarta Havet.
{| class="wikitable" ! Område ! Antal inskrifter ! Varav runstenar eller vikingatida gravstensmonument'|- |Uppland |1489 |1334 |- |Östergötland |486 |452 |- |Södermanland |458 |438 |- |Gotland |415 |68 |- |Västergötland |318 |161 |- |Skåne1 |245 |62 |- |Småland |189 |138 |- |Öland |183 |157 |- |Närke |39 |31 |- |Västmanland |35 |28 |- |Gästrikland |23 |22 |- |Hälsingland |21 |18 |- |Medelpad |18 |18 |- |Blekinge1 |15 |8 |- |Bohuslän |15 |7 |- |Dalarna |9 |2 |- |Värmland |8 |4 |- |Halland2 |7 |3 |- |Jämtland |4 |1 |- |Ångermanland |2 |0 |- |Dalsland |1 |0 |- |Härjedalen |1 |0 |- |Lappland |1 |0 |- |Okänd fyndort i Sverige |5 |2 |- ! Summa Sverige ! 3987 ! 2954
|Norge |1650 |137 |- |Danmark |718 |188 |- |Brittiska öarna |131 |58 |- |Grönland |101 |0 |- |Island |47 |17 |- |Irland |16 |1 |- |Färöarna |9 |0 |- |Övriga områden |123 |7 |- ! Summa övriga världen ! 2795 ! 408 |- ! Summa totalt ! 6782 ! 3362 |} 1 Var en del av Danmark fram till 1658. 2 Var en del av Danmark fram till 1645.
Siffrorna är tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. I övriga områden ingår inskrifter såsom Pireuslejonet i Venedig, några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul, ett par inskrifter från Finland, en handfull inskrifter från Ryssland och i övrigt inskrifter funna på kontinenten, men ristade av nordbor. Däremot saknas besläktade runinskrifter, såsom dalrunorna. Ett par av Färöarnas inskrifter är ristade på stenar som tycks ha varit resta och ur den synpunkten är runstenar, men de utgör inte en del av den våg runstensresningar som svepte genom Skandinavien under vikingatiden och är därför inte redovisade som runstenar i denna statistik.
Teknik Runorna och övriga linjen höggs normalt med en bred mejsel. I två kända fall användes en spetsig mejsel som lämnade rader med små gropar i spårens botten. 'Ristade' runor som skrapades in i stenen är mycket sällsynta.
Budskap miniatyr|stående|Gripsholmsstenen, med bland annat typisk tidig ormslinga. Förutom standardtypen finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra socken i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män. Stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.
På en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken i Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt dit undan förföljare efter att han dödat en annan man; berghällen låg på en tingsplats där han var fredad. Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad. Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till – främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.
De ihågkomna De personer som fick stenar resta efter sig var i över 90 procent av fallen en man som dött. Var åttonde sten restes av en ensam kvinna, var tionde av en kvinna tillsammans med flera män; ofta den dödes änka och söner, men ibland även systrar och bröder. Det är nästan bara på Öland och i Mälarlandskapen som kvinnor tycks ha rest stenar efter sina manliga släktingar. Endast en tiondel av stenarna berättar om utlandsfärder. Bland dessa finns de omkring 30 stenar som berättar om Ingvarståget, den enda utfärd som definitivt satt spår i en större grupp stenar. Främst bland dessa är Gripsholmsstenen, med sin kända rundikt:Hägg (1996), s. 26
De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda de dogo söderut i SärklandPå vissa runstenar läser man att en son "låtit resa stenen till minne av sin gode fader" eller "sin goda moder". Ofta heter det om den avlidne att han varit "en god bonde", "en mycket god man" eller "en ypperlig kämpe". Eller också prisas den döde för att ha varit "rådvis", "vältalig", "den konstfärdigaste av män" eller ha ägt andra framstående egenskaper. "Han var bäst under himlen", säger två söner om sin avlidne fader. På en runsten står att läsa: "Han var den gästfriaste av alla män i världen." Om en annan man heter det helt enkelt att han "gav god mat", och en uppländsk storbonde ger följande eftermäle åt sig själv: "Han var frikostig med mat och vältalig." En sörmlänning har av sin hustru fått följande eftermäle: "Han väckte tidigt sitt husfolk." Andra män prisas för att ha ökat sin egendom och sina klenoder genom härfärder till främmande land. En runinskrift slutar med dessa ord: "Ingen föder klokare son." En bonde i Salatrakten har rest en minnessten över "Odendisa, sin goda hustru. Ej kommer det en bättre husfru till Hassmyra."
Då och då låter oss runstenarna bevittna sorgliga livshändelser. Många av de bortgångna har stupat under vikingafärder. Andra har en våldsam död av annat slag ryckt bort hemma eller i främmande land. Vid sjön Båven i Södermanland står en runsten som två bröder rest efter sin fader och faster. Om fadern sägs: "Han drunknade i Båven. Hans död vållar mycken sorg." Därefter tilläggs: "Gud och Guds moder hjälpe deras själ." En man på Fogdö i Mälaren har "funnit sin död vid badning". Halvvägs mellan Värnamo och Huskvarna står en runsten som en son låtit resa efter "sin fader, vilken männen nedhöggo med yxa inne på hans gård". En närking har funnit sin död på den närbelägna Vinön i Hjälmaren. Om honom heter det, att "så länge han hade liv, kämpade han". Om en man från Aspö i Mälaren berättar Aspöstenen att han "blev dräpt på Gotland. Därför lät han sitt liv, att hans folk flydde. De ville icke hålla valplatsen mot fienderna." En roslagsbonde har blivit "svekfullt nedhuggen på Gotland". Om ett lömskt överfall talar också den bön om hämnd, som läses på en runsten över en uppländsk man: "Gud svike dem, som sveko honom."
Syfte