Anglikanska kyrkogemenskapen (engelska: The Anglican Communion) är en kristen kyrkogemenskap av nationella och regionala kyrkor som står i full kommunion med ärkebiskopen av Canterbury.
Kyrkogemenskapen omfattar 47 kyrkor, varav Engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska kolonierna utgör flertalet. Tillsammans har de över 85 miljoner medlemmar, med Engelska kyrkan, Church of Uganda och Nigerias kyrka som de största medlemskyrkorna.
Varje medlemskyrka är självstyrande, och Anglikanska kyrkogemenskapen hålls samman genom fyra enhetsinstrument: ärkebiskopen av Cantebury, Lambethkonferensen, Anglikanska konsultativa rådet och Primatmötet. Ärkebiskopen erkänns som primus inter pares (först bland jämlikar) och en enande symbol för gemenskapen, men saknar formell makt utanför Engelska kyrkan och fem mindre nationella kyrkor utan egen ärkebiskop.
Anglikanska kyrkogemenskapen står i full kommunion med Utrechtunionen, Oberoende filippinska kyrkan och Mar Thoma Syrian Church. De flesta av kyrkorna i gemenskapen är också medlemmar i Kyrkornas världsråd. Genom de anglikanska kyrkorna i norra Europa är Anglikanska kyrkogemenskapen delaktig i Borgågemenskapen.
Ecclesia Anglicana För en ingående beskrivning av 1500-talets engelska kyrkohistoria, se Reformationen i England.
En kristen kyrka i provinsen Britannia är känd sedan ca år 200, och anglikanska teologer åberopar den egna kontinuiteten med kyrkan på denna tid. Stiften London, Lincoln och York är kända sedan 300-talet. Det anglosaxiska maktövertagandet från 570-talet och framdeles ledde till att den gamla romano-brittiska eller keltiska kyrkan utplånades i södra England, men den överlevde i Wales, Cornwall, Devon, Cumbria, Skottland och Irland. Augustinus av Canterbury sändes som missionär till saxarna i Kent, och blev den förste ärkebiskopen av Canterbury 597. Keltiska missionsinsatser i norr ledde till upprättandet av en keltisk kristen kyrka bland anglerna i kungariket Northumbria. De båda kyrkorna hade olika påskdatum, men enades 664.
Uttrycket Ecclesia Anglicana, som betyder Engelska kyrkan är känt sedan 1246.Henrik VIII av England bröt 1534 med påven, och grep själv rätten att utnämna biskopar, vilket gjorde den anglikanska kyrkan självständig. Med tiden har fler anglikanska kyrkor sällat sig till den engelska. De flesta är Engelska kyrkans dotterkyrkor i de före detta kolonierna, men några har annan bakgrund. Skotska Episkopalkyrkan och Irländska kyrkan har inte sitt ursprung i Engelska kyrkan. Lusitanska kyrkan och Spanska reformerade episkopalkyrkan uppkom genom en brytning med den Romersk-katolska kyrkan under decenniet efter ofelbarhetsdogmen 1870. Ett fåtal anglikanska kyrkor är dotterkyrkor till den Amerikanska Episkopalkyrkan.
Det franska ordet Anglicanisme började användas av fransmän omkring år 1700, som en parallell till ordet Gallicanisme (Se. Gallikanism). Det engelska ordet Anglicanism används sedan 1800-talets början för att beteckna de anglikanska kyrkornas teologiska position mitt emellan den romersk-katolska kyrkan och de kalvinska kyrkorna.
Anglikansk teologi Av historiska skäl är den teologiska bredden mycket stor i den anglikanska kyrkofamiljen, som brukar beskrivas som katolsk utan påve och reformerad utan namngivande grundare.McAdoo, H.R. The Unity of Anglicanism: Catholic and Reformed, Wilton, CT: Morehouse-Barlow, 1983, bl.a. s.34Sykes, S. & Booty, J. Study of Anglicanism, London, SPCK 1988, s. 412Hefling, C.C. & Shattuck C.L. The Oxford Guide to the Book of Common Prayer, s. 138, OUP 2006Fahlbusch, E. Encyclopedia of Christianity, vol. 4, s. 543, Eerdmans Publishing Company 2005Mannion, G. Routledge Companion to the Christian Church, s. 207, Routledge 2008
Under Henrik VIII:s livstid behölls den befintliga senmedeltida teologin, om än färgad av renässanshumanismen. De sex artiklarna 1539 försvarade exempelvis transsubstantiationsläran och prästcelibatet.
Under Edvard VI av England fick ärkebiskop Thomas Cranmer inflytande över lära och gudstjänstliv, tillsammans med bl. a. den landsflyktige Martin Bucer, men det ledde till en kraftig motreaktion under Maria I av England, och drottningen lät avrätta Cranmer 1556.
När Elisabet I tillträdde tronen tog hon avstånd från både puritanism (d.v.s. den extrema kalvinismen) och från kontinental romersk katolicism, och försökte inom en samlande engelsk kyrka rymma både reformkatolska renässanshumanister (som hade marginaliserats av det pågående Tridentinska kyrkomötet), filippister och majorister (som kättarförklarades av gnesiolutheranerna på kontinenten 1577) och reformerta teologer färgade av Bucer (som på kontinenten överskuggats av Huldrych Zwingli och framför allt Jean Calvin).
De trettionio artiklarna antogs av provinskyrkomötena 1562 och av parlamentet 1571, och var avsiktligen formulerade för att kunna rymma många olika positioner. När ärkebiskop Whitgift och några cambridgeteologer övervägde att införa predestinationsläran avvisades detta hårt av drottningen 1595. Inflödet av arminianer, som hade fördrivits från Nederländerna efter synoden i Dordrecht 1619, gjorde att arminianismens syn på nåd, fri vilja och predestination blev vanlig bland anglikaner. Detta inskärptes av ett kungligt påbud 1628, och har sedan dess kommit att vara den gängse i anglikanska miljöer, men också bland metodister som uppkom i anglikansk miljö på 1700-talet.
Thomas Cranmer hade på sin tid försvarat biskopsämbetet på ett sätt som kontinentala reformatorer inte hade gjort, och anglikaner hyser sedan 1550 synsättet att det apostoliska och kyrkliga ämbetet sedan urkyrklig tid och för all framtid består av tre delar: Biskop, präst och diakon. Medan Trient-konciliet utvecklade synen att Skrift och Tradition är två separata delar av uppenbarelsen, och evangeliska kyrkor på kontinenten hävdade en "Sola Scriptura"-princip, utvecklade den anglikanske tänkaren Richard Hooker i Laws on Ecclesiastical Polity (1593) synsättet att Skriften, Traditionen och Förnuftet utgör teologins tre redskap, bland vilka Skriften utgör grunden. Cranmers syn på det tredelade ämbetet och Hookers syn på Skrift, Tradition och Förnuft utgör en grundstomme i anglikansk teologi, som nästan alla anglikanska riktningar är överens om, trots många skillnader i övrigt.
Arvet från Richard Hooker påverkade en krets inflytelserika anglikanska teologer, Caroline Divines, som betonade kyrkofädernas teologi, lärans syfte att fördjupa det andliga livet, ett gudstjänstfirande som inte försummar yttre bruk, samt noggrann åtlydnad av kanonisk rätt. Från den lutherske teologen Georg Calixtus i Helmstedt hämtade denna strömning idealet att betrakta kyrkans första fem århundraden som normerande, den så kallade Quinquesecularismen. Puritanerna kom i konflikt med denna strömning, vilket stimulerade de övriga samhällskonflikter som ledde fram till det engelska inbördeskriget.
Avsmaken för inbördeskriget fostrade i somliga miljöer fram en anda av religiös tolerans av skilda slag. En mystiskt färgad riktning blomstrade i Cambridge, vilket gav riktningen namnet "Cambridgeplatonikerna". Andra riktningar utvecklade upplysningens naturrättstänkande och deism. John Lockes syn på naturrätt är en vidareutveckling av motiv befintliga hos Richard Hooker.
Väckelser på 1700-talet gav upphov till evangelikalism, som betonar arvet från Cranmer, Bucer och Arminius. Arvet från John Wesley fördes dock huvudsakligen vidare utanför de anglikanska kyrkorna sedan metodism hade blivit ett antal egna trossamfund.
Oxfordrörelsen på 1830-talet ledde till utvecklandet av anglokatolicism, som rymmer ett antal teologiska positioner. Så kallade anglo-papalister delar helt den romersk-katolska kyrkans teologi.
Nutida anglikansk teologi rymmer, med en typologi hämtad från Leslie Newbigin, både evangelikala, katolska och liberala miljöer.
Självdefinition Icke-anglikaner beskriver ibland anglikaner som "protestanter". Många anglikaner finner beteckningen protestantisk missvisande för att beteckna deras kyrkoidentitet, och föredrar "katolsk och reformerad".Irländska kyrkan, officiell hemsida
Det är vanligt att anglikaner beskriver anglikanismen som Via mediaEtt av de tidigaste exemplen på denna syn återfinnes i Isaac Bargrave: A Sermon againste Selfe-Policy, s. 24, London 1624, men synsättet skulle bli mer inflytelserikt under restaurationen fr.o.m. 1660, försvagas under den georgianska eran (åtminstone i Whig-kretsar), och vidareutvecklas i mitten av 1800-talet av John Henry Newman (innan dennes konversion till den romersk-katolska kyrkan) i The Via Media of the Anglican Church, Oxford 1836, och av Frederick Denison Maurice i The Kingdom of Christ, London 1838., en kristendomsform som varken är romersk-katolsk eller protestantisk, utan en kompromiss mellan dem båda, som är både katolsk och reformeradSykes, S., Booty, J. & Knight, J. (ed.): Study of Anglicanism, Rev. uppl. London, SPCK 1998, s. 466, 468, 506. Vid 1930 års Lambeth-konferens beskrevs anglikanismen på följande sätt: "Den Anglikanska kyrkogemenskapen är en gemenskap inom den Enda, Heliga, Katolska och Apostoliska kyrkan av tillbörligen konstituerade stift, provinser och regionala kyrkor som befinner sig i gemenskap med Canterburys biskopssäte, och som delar följande egenskaper: a. De upprätthåller och förmedlar den Katolska och Apostoliska tron och kyrkoordningen, så som dessa i allmänhet är framlagda i Den allmänna bönboken, så som denna är auktoriserad i dessa kyrkor; b. De är partikulärkyrkor eller nationalkyrkor, och uppmuntrar, som sådana, för respektive nation representativa uttryck för kristen tro, liv och tillbedjan; och c. De är sammanbundna, inte av något centralt lagstiftande eller verkställande organ, utan av ömsesidig lojalitet underhållen genom rådslående biskopars gemensamma råd."Lambeth conference, officiell hemsida: resolution 49, 1930
Det officiella namnet på de anglikanska kyrkorna i Japan resp. HongKong är Japanska Heliga Katolska Kyrkan och Heliga Katolska Kyrkan i Kina.
Ordet "protestant" förekommer endast i ett fåtal dokument som påverkar anglikanska kyrkor. Ett sådant dokument är 1701 års engelska tronföljdsordning, som kallar den Engelska kyrkans kungliga medlemmar för "protestanter" (vilket kan förklaras med att Vilhelm III av England var dubbelansluten till den presbyterianska Skotska kyrkan och den reformerta kyrkan i Nederländerna); Ett annat är den Amerikanska Episkopalkyrkans konstitutioner från 1790, som använder benämningen Protestantiska Amerikanska Episkopalkyrkan, men denna benämning är sedan 1964 ett andrahandsalternativ till det nuvarande officiella namnet, för att inte leda till förväxlingar med de reformerta kyrkorna.
Utmärkande drag Alla anglikanska kyrkor erkänner den apostoliska trosbekännelsen, den nicenska trosbekännelsen, bibelläsning på folkspråket, firandet av dop och eukaristi, samt det tredelade apostoliska kyrkliga ämbetet som diakon, präst och biskop.Sykes, S. & Booty, J. Study of Anglicanism, London, SPCK 1988, s. 219ff, Den dagliga ottesången och aftonsången enligt Den Allmänna Bönboken, eller någon motsvarande alternativ gudstjänstbok, har en stark ställning i anglikansk spiritualitet.Moorman, J.R.H. The Anglican Spiritual Tradition, Darton, Longman and Todd, 1983, s. 18 En positiv syn på kanonisk rätt utgör en del av anglikansk identitet.Sykes, S. & Booty, J. Study of Anglicanism, London, SPCK 1988, s. 201ff, I övriga frågor är den teologiska bredden och mångfalden mycket stor, både i äldre tid och i vår tid.