Konflikten i Nordirland (, iriska: Na Trioblóidí) var en politisk och väpnad konflikt som präglade Nordirland från slutet av 1960-talet fram till långfredagsavtalet 1998. Konflikten gällde främst Nordirlands konstitutionella ställning: republikaner och nationalister ville förena Nordirland med republiken Irland, medan unionister och lojalister ville att området skulle förbli en del av Storbritannien. De nationalistiska grupperna hade huvudsakligen stöd bland katoliker och de unionistiska bland protestanter. Motsättningarna rörde dock framför allt nationell identitet, politisk makt och medborgerliga rättigheter, snarare än religiösa trosfrågor.
Konflikten hade sina rötter i Irlands delning och i diskrimineringen av Nordirlands katolska minoritet. Under 1960-talet växte en medborgarrättsrörelse fram som krävde lika rättigheter. Våldsamma konfrontationer mellan demonstranter, polis och motdemonstranter bidrog till att motsättningarna skärptes. Efter omfattande oroligheter 1969 sattes brittiska trupper in. Under de följande årtiondena genomförde republikanska paramilitära grupper, främst Provisoriska IRA, och lojalistiska grupper som Ulster Volunteer Force och Ulster Defence Association bombdåd, mord och andra väpnade angrepp. Även brittisk militär och polis var centrala aktörer i konflikten. Våldet drabbade framför allt Nordirland men spred sig också till republiken Irland, Storbritannien och andra delar av Europa. Omkring 3 500 människor dödades, varav över hälften var civila.
Under 1990-talet ledde vapenvilor och politiska förhandlingar fram till långfredagsavtalet, som godkändes i folkomröstningar i Nordirland och republiken Irland 1998. Avtalet lade grunden för ett nordirländskt självstyre med maktdelning mellan unionister och nationalister. Genomförandet kantades av motsättningar om bland annat avväpning och polisens roll. År 2005 förklarade Provisoriska IRA att den väpnade kampen var avslutad. Efter St Andrews Agreement 2006 återupprättades självstyret 2007 med en gemensam regering för bland andra Democratic Unionist Party och Sinn Féin.
Fredsprocessen minskade våldet kraftigt, men undanröjde inte alla motsättningar. Mindre republikanska utbrytargrupper, däribland Real IRA och Continuity IRA, motsatte sig uppgörelsen och fortsatte att genomföra attentat. Även sekteristiska oroligheter och konflikter om bland annat parader och nationella symboler har fortsatt efter fredsavtalet.
Bakgrund Vid upprättandet av den Irländska fristaten år 1921 efter det irländska frihetskriget blev sex grevskap i norr undantagna och fick utgöra Nordirland. Denna del av ön förblev under brittisk administration. Anledningen till detta var att den protestantiska majoriteten av Nordirlands befolkning önskade fortsätta vara en del av det förenade kungadömet Storbritannien/Irland. Irländska republikanska armén motsatte sig detta och den första väpnade kampen för inlemmande av Nordirland i Fristaten och senare i Republiken Irland bröt ut.
Efter en period med terrordåd strax före andra världskriget dämpades konflikten något vid slutet av 1940-talet. Nordirland och Irland förblev två delar. På den ena sidan fanns katoliker där ett flertal var republikaner och nationalister, på den andra protestanter där de flesta var unionister/lojalister.
Diskriminering av katoliker Det självstyrande Nordirland hade hela tiden en katolsk minoritet. Den protestantiska majoriteten dominerade dock helt både politik och rättsväsende och regionen styrdes från början av 1920-talet till början av 1970-talet av samma parti, Ulster Unionist Party. Detta var möjligt bland annat genom manipulerad valkretsindelning. För att parera förändringar i demografin utestängdes den katolska nationalistiska befolkningen i praktiken från politiskt inflytande och katoliker utsattes för diskriminering i arbetslivet och i boendet. Många unionister betraktade nationalisterna som lojala mot en annan stat och därmed ett hot mot staten. Detta användes som argument för att legitimera diskriminering av den katolska befolkningen.
Politiska förändringar på 1960-talet På 1960-talet började den dåvarande nordirländske premiärministern Terence O'Neill föra en ekonomisk och social politik som innebar förbättringar även för katoliker. Han började också upprätta vänskapliga förbindelser med den Irländska republiken. Under denna tid skedde en politisk mobilisering bland den katolska befolkningen i Nordirland. En organisation för medborgerliga rättigheter, Northern Ireland Civil Rights Association, bildades med inspiration från den amerikanska medborgarrättsrörelsen för att uppmärksamma och bekämpa diskriminering på olika områden. Denna rörelse verkade inom Nordirland och hade inga krav på gränsändringar men uppfattades av många unionister som en frontorganisation för republikaner. Medborgarrättsrörelsen möttes av motstånd från polis och motdemonstranter med ofta våldsamma konfrontationer som följd. En del militanta unionister bildade väpnade grupper för att bekämpa vad man såg som ett republikanskt hot. Med andra ord, en väpnad konflikt hade fått sin början.
Våldsamheter bryter ut 1969
Den 1 januari 1969 anordnades en marsch för rätten att få rösta oavsett var i Londonderry man bodde. Nationalisterna organiserade marschen men fick även hjälp av demonstranter från andra håll. Marschen nådde den 4 januari Derry och möttes av våldsamma motdemonstranter. Ett flertal nationalister fördes till sjukhus på grund av sina skador. Polisen kunde inte skydda demonstranterna utan tvingade in dem till Bogside, där polisen trodde att demonstranterna skulle vara säkra från motdemonstranternas hätska utfall. Tidigt den 5 januari gick en mobb in i St. Columb's Wells och Lecky Road i Bogsideområdet, där de misshandlade de boende och vandaliserade deras egendom. Efter middagen svarade de boende med att bygga barrikader och beväpna sig, eftersom de inte ansåg polisen vara i stånd att kunna försvara dem. Polisen tilläts inte heller gå in i området. En vaktstyrka bildades som patrullerade gatorna. En lokal aktivist vid namn John "Caker" Casey målade den numera klassiska väggmålningen "You are now entering Free Derry". Det var då området började kallas ”Free Derry”. Den 7 januari utökades området till att även omfatta kvarteret Creggan samt intilliggande, nationalistiska gator.
Mot bakgrund av att den katolska stadsdelen Free Derry bröt sig ur Nordirland och att den lokala polisen inte kunde få kontroll över stadsdelen skickades 1969 brittiska trupper till Nordirland i en operation kallad Operation Banner.
Den 12–15 augusti 1969 utbröt gatukravaller mellan nationalister på ena sidan och unionister och polis på andra sidan, slaget om Bogside. Det hela spred sig till andra delar av landet och konflikten började på allvar.
I augusti utbröt kravaller i Belfast där 8 människor dödades och 750 skadades i ett uppror där båda sidor påbörjade etnisk rensning av sina bostadsområden, som ledde till den segregation som finns i dag. Cirka 1 500 katolska familjer var tvungna att fly. Enligt vittnen skrek mobben IRA "I Ran Away". Cirka 300 protestantiska familjer var också tvungna att fly sina hem.
De så kallade fredsmurarna började byggas efter kravallerna. De omfattar idag ett 40-tal separata murar med en sammanlagd längd av cirka 13 kilometer.
Provisoriska IRA bildades 1969 av Brendan Hughes, Billy McKee och Joe Cahill. Gruppen förordade en mer våldsam kamp än Officiella IRA och vägrade ta order från Billy McMillen, som var ledare för Officiella IRA i Nordirland. Provisoriska IRA bröt kontakten med IRA:s ledning i Dublin, eftersom Officiella IRA inte hade försvarat katolska bostadsområden under kravallerna i Belfast 1969. Istället var det enskilda IRA-män som gjorde motstånd, men misslyckades. Samtidigt hade man lyckats försvara det katolska bostadsområdet Bogside i slaget om Bogside, just för att den lokala IRA-ledningen organiserade försvaret.
Provisoriska IRA organiserade en ny våldsam kampanj mot den brittiska militära närvaron i Nordirland som blev långvarig.
1970-talet: våldet tilltar miniatyr|Minnesmärke över de döda i Den blodiga söndagen.
Efter kravallerna 1969 började den brittiska regeringen att bygga interneringsläger och 1971 infördes en lag att personer som misstänktes ha för avsikt att använda våld kunde fängslas i upp till sex månader utan rättegång (Operation Demetrius).
IRA:s så kallade "Mainland-kampanj" var ett försök att föra kampen från Nordirland till Storbritannien. Den första bomben placerades den 21 juli 1971 på puben The Mitre i Bayswater i London i samband med en fest för soldater som tjänstgjort i Nordirland. Explosionen dödade fyra personer.
1971 uppdagades det att brittisk underrättelsetjänst använt tortyr som förhörsmetod mot tillfångatagna IRA-män. Metoderna förbjöds av regeringen i London.
Ballymurphymassakern inträffade mellan den 9 och 11 augusti 1971. Elva obeväpnade civila blev under dessa dagar nerskjutna av den brittiska militären i West Belfast, Ballymurphy. Ingen av de dödade hade någon anknytning till någon paramilitär grupp.
"Den blodiga söndagen" den 30 januari 1972, då brittiska soldater dödade 13 och skadade 14 obeväpnade demonstranter, anses vara ett lågvattenmärke i konflikten, eftersom det annars hade varit paramilitära grupper på båda sidor som stått för det dödliga våldet mot civila. Denna händelse fick också London att börja försöka hitta en lösning på konflikten som inkluderade katolikerna. Utredningen av Bloody Sundays officiella hemsida, där man bland annat kan hämta fakta och läsa intervjuer.
Nordirlands självstyre och dess parlament (Parliament of Northern Ireland) i Stormont utanför Belfast avskaffades och ersattes av direktstyre från regeringen i London den 30 mars 1972. Det har sedan dess gjorts flera försök att återinföra självstyret och att lösa konflikten. Den 1 januari 1974 återinfördes självstyre och en koalitionsregering bestående av unionistiska och nationalistiska politiker bildades. Den blev dock kortvarig och i slutet av maj infördes åter direktstyre från London.
Paramilitära grupper var väldigt aktiva under 1970-talet, då många bombdåd och mord utfördes. Unionisternas paramilitära grupper Ulster Volunteer Force och Ulster Defence Association utförde även bombdåd i Irland. En grupp Ulster Volunteer Force-medlemmar, kallade Shankill Butchers, mördade och torterade minst 30 katoliker. IRA attackerade brittisk polis och militär på Nordirland och mördade flera protestantiska politiker och ledare.
IRA:s hämnd för den blodiga söndagen var vad som kallas blodiga fredagen, då 22 bomber exploderade i Belfast. I Dublin och Monaghan (Bombattentatet i Dublin och Monaghan) dödade bomber 33 människor 1974, i ett dåd utfört av Ulster Volunteer Force.
En bombattack på La Mon House hotel den 17 februari 1978 i utkanten av Belfast dödade 12 människor.
IRA genomförde Warrenpointmassakern den 27 augusti 1979. Brittisk militär lurades in i ett bakhåll utanför den nordirländska staden Warrenpoint vid Narrow Water Castle. Det resulterade i de största förluster som IRA under hela konflikten orsakade brittisk militär på en dag, med 18 dödade soldater i två explosioner. Samma dag mördade IRA i en separat attack en medlem av den brittiska kungafamiljen, Lord Mountbatten.
Våldsamheter under 1980-talet miniatyr|Minnesmärke över dem som dog under hungerstrejken 1981 samt Frank Stagg och Michael Gaughan, som båda dog efter hungerstrejker på 1970-talet. Minnesmärket finns på Milltown Cemetery i Belfast. miniatyr|vänster|Minnesmärke på Milltown Cemetery i Belfast över dem som dödades vid massakern på kyrkogården den 16 mars 1988 och de tre IRA-medlemmar som dödades av brittiska soldater i Gibraltar den 6 mars samma år.
Våldsamheterna ökade under 1980-talet. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher motsatte sig förhandlingar med grupper som hon betraktade som terrorister.