Sydafrika (; ), formellt Republiken Sydafrika (; ), är en republik och suverän stat i Afrika, längst söderut på den afrikanska kontinenten. Sydafrika gränsar i norr till Namibia, Botswana och Zimbabwe samt i öster till Moçambique och Swaziland. Landet Lesotho är beläget som en enklav i Sydafrika.
Klimatet är mestadels subtropiskt men med stora regionala variationer. Sydvästkusten har medelhavsklimat, östkusten är fuktig, och den nordvästra delen av landet har torrt klimat och är glesbefolkad. Det råder sötvattenbrist i hela landet förutom i Drakesbergen i öster.
Sydafrikas inlandsplatå är en gammal urbergssköld och där finns världens rikaste guldfält. Området är även rikt på många andra mineraler, samt på diamanter och kol. Sydafrika är världens fjärde största exportör av kol.
Landet har en välutbyggd industri och infrastruktur och spelar en betydande politisk och ekonomisk roll i regionen. Den största delen av energiproduktionen kommer från kolkraft. Sydafrika är världens femte största utsläppare av koldioxid vilket utgör nästan hälften av hela Afrikas utsläpp.
Den sydafrikanska unionen upprättades 1910, när Oranjekolonin och Transvaalkolonin slogs samman med de brittiska besittningarna Kapprovinsen och Natal, på grundval av South Africa Act 1909. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet innan det 1961 utropade sig till republik och blev tvunget att utträda ur samväldet.
En internationell kampanj i Förenta nationerna (FN) inleddes för att isolera Sydafrika på grund av dess apartheidpolitik efter Sharpvillemassakern 1960 och den intensifierades under 1980-talet. Landet utestängdes därmed från flera internationella organisationer och evenemang, bland annat olympiska spelen.
Apartheid började avskaffas 1990 under F.W. de Klerks regering. De tidigare så kallade bantustanerna, det vill säga ”hemländerna” som var områden i Sydafrika dit landets svarta befolkning hänvisades, upplöstes 1993 och införlivades i republiken Sydafrika. Detsamma gällde de formellt självständiga republikerna Bophuthatswana, Ciskei, Transkei och Venda. Sedan 1994 styrs landet enligt demokratiska principer, och val med allmän rösträtt ersatte då de rasistiska röstningsregler som införts under apartheid. Dessa rasistiska regler förvägrade tidigare landets svarta majoritet rösträtt, och före 1984 även asiater och så kallade färgade det vill säga sydafrikaner av blandad härkomst.
Historia
Förhistoria I Sydafrika har man gjort fynd av hominider som är mellan fyra och en miljoner år gamla, bland annat Australopithecus africanus och Australopithecus robustus. Av Homo sapiens finns det spår från för cirka 500 000 år sedan. Man har även funnit lämningar från 250 000- 350 000 år sedan av en föregångare till människan som fått namnet Homo naledi. Flera av de äldsta fynden har gjorts i grottsystemet Cradle of humankind som finns utanför Johannesburg.
Sydafrikas första invånare tillhörde khoisanfolken, en paraplybeteckning för de båda närbesläktade folkslagen san och khoikhoi. Sanfolket är ett jägarfolk som funnits över hela Sydafrika och som räknas till en av världens äldsta levande kulturer. Khoikhoi höll redan för omkring 2 000 år sedan får, senare även kor, och bodde framför allt i de västra och sydöstra kusttrakterna, mellan dagens Namibia och Östra Kapprovinsen.
Jordbrukets introduktion Under bantuexpansionen invandrade Xhosa och andra folkgrupper från Afrikas stora sjöar tillsammans med kunskap om jordbruk, boskapshållning och metallredskap. Det finns olika uppfattningar om när bantufolk anlände till de sydligaste delarna av Afrika, men de första bantutalande jordbrukarna beräknas ha anlänt för 1 800 år sedan. Migrationen pågick sedan fram till 1400-talet.www.sacultures.org.za(engelska) Läst 17 oktober 2009.
Jordbruket växte sig särskilt starkt i öst, där den rikligare nederbörden gjorde det möjligt att odla grödor och hålla nötkreatur, får och getter. Det var också i samband med jordbrukets introduktion som permanenta byar anlades och befolkningen ökade stadigt, vilket i förlängningen öppnade för mer komplexa politiska och religiösa strukturer. I landets torra västra delar, blev pastoralism (nomadiserande boskapsskötsel) den dominerande livsstilen för många grupper. Förmodligen introducerades försörjningsformen från de norra delarna av Botswana.
Järn och handel I och med att de första jordbrukarna även var kunniga inom järnframställning så räknas järnåldern i Sydafrika från ca 200 e.Kr. och framåt. Under den här tiden blandades jordbruket med att samla vilda växter, jakt och insamling av skaldjur för de som levde vid kusten. Vid rätt förutsättningar kunde byar växa till flera hundra invånare. Viss handel bedrevs även, i nordöstra Sydafrika har man exempelvis funnit spår från specialiserad saltframställning, något som tyder på handel.
Byarna under den tidiga järnålder anlades vanligen i lågt liggande områden - ofta i floddalar och på kustslätter - där man enkelt kunde bedriva svedjebruk i skogarna och på savannen. Från 1000-talet och framåt (det som räknas som den senare järnåldern) började jordbrukande grupper alltmer söka sig till gräsmarker som låg högre upp. I de nya områden introducerades samtidigt ny typ av keramik och byarna byggdes upp av stenhus. Sannolikt återspeglar förändringarna nötkreaturens ökade betydelse för ekonomin.
Redan på 400-500 e.Kr. levde bantu-talande bönder och herdar söder om Limpopo-floden (den norra gränsen mellan Botswana och Zimbabwe). Dessa människor trängde bort, erövrade och smälte samman med de ursprungliga khoisantalande Khoikhoi och Sanfolken. Bantufolken flyttade sakta söderut. Xhosa folket var de som bosatte sig längst söderut och folkets språk innehåller vissa språkliga drag från Khoisan-folkets språk. Xhosa nådde Great Fish River i dagens Östra Kapprovinsen. När de migrerade ersatte och smälte de större järnålderspopulationerna samman med de tidigare folken.
Portugisernas ankomst År 1487 ledde den portugisiska upptäcktsresande Bartolomeu Dias en resa från Europa till södra Afrika.Domville-Fife, C.W. (1900). The encyclopedia of the British Empire the first encyclopedic record of the greatest empire in the history of the world ed.. London: Rankin. p. 25. Den 4 december klev han i land vid Walvis Bay (nuvarande Walvis Bay i Namibia). Detta var söder om den sydligaste punkten som nåtts 1485 av den portugisiske navigatören Diogo Cao (Cape Cross, norra viken). Dias fortsatte söderut längs den västra kusten i södra Afrika. Trots hinder av stormar och utan att sikta land fortsatte seglingen längs med kusten den 8 januari 1488. Dias passerade den sydligaste punkten av Afrika utan att se den. Maj 1488 nådde han vad han kallade Rio do Infante efter att ha seglat långt uppåt Afrikas östra kust (förmodligen dagens Groot River). På sin återresa såg han dock udden och döpte den till Cabo das Tormentas (Stormarnas udde). Den portugisiske kungen Johan II döpte om udden till Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudden) på grund av möjligheterna som den geografiska kunskapen förde med sig i och med sjövägen till Indien och österut.Mackenzie, W. Douglas; Stead, Alfred (1899). South Africa: Its History, Heroes, and Wars. Chicago: The Co-Operative Publishing Company. Dias resor kom senare att återges i Luis de Camoes episka portugisiska dikt, Os Lusiadas, 1572 (Lusiaderna)."The Lusiads" 1800-1882.
Kolonisationen År 1488 rundade den portugisiska sjöfararen Bartolomeu Dias Afrikas sydspets och steg i land i Mossel Bay. Efter Dias kom andra portugisiska sjöfarare, bland dem Vasco da Gama, men det var på 1600-talet som den egentliga europeiska kolonisationen började.
Mellan åren 1621 och 1651 anlände nära 500 skepp från Nederländska Ostindiska Kompaniet till Table Bay vid Kaphalvön. Afrikas sydspets fungerade som en rastplats för skepp på väg mot Indien, Kina och Sydostasien.
miniatyr|stående|Jan van Riebeeck. Nederländska Ostindiska Kompaniet utrustade 1652 en expedition, ledd av Jan van Riebeeck, som upprättade en bas i området, vilken försåg kompaniets fartyg med kött, grönsaker och vatten. Några f.d. tjänstemän vid basen fick tillåtelse att slå sig ned som bönder inne i landet, vilket ledde till den första sammanstötningen mellan européer och den inhemska befolkningen i Sydafrika.
År 1657, fem år efter van Riebeecks landstigning, utbröt en dispyt mellan invandrarna och afrikanerna. Van Riebeeck skrev i sin dagbok att det vore bättre om varje grupp hade sina egna domäner, eftersom de inte förstod varandra tillräckligt bra. Efter denna konfrontation växte spänningen mellan de två olika folken. Holländarna ansåg sig numera äga jorden och 1658 tillät Ostindiska kompaniet att slavar skulle fraktas till Kapkolonin. Dessa togs främst från Asien och dåvarande Ceylon och södra Indien, men också från Angola och Västafrika. Mot slutet av 1700-talet fanns 25 000 slavar i Kapkolonin.
Strider uppstod också mellan de europeiska bönderna och kompaniet, som inte ville förlora sitt handelsmonopol. Kompaniet började också driva storjordbruk i egen regi. De mest missnöjda bland de inhemska bönderna, khoi och det jagande och samlande sanfolket flyttade allt längre in i landet.
Den stora utvandringen miniatyr|Samtida teckning av Die Groot Trek av Charles Collier Michell. Efter Napoleonkrigen (1803–1815) behöll Storbritannien Kapområdet på grund av dess strategiska betydelse för sjöfarten till Indien. Omkring 5 000 brittiska kolonister sändes dit 1820. Boerna var missnöjda med den brittiska inblandningen. År 1837 bröt därför 4 000 boer upp från sina boplatser och drog sig norr om Orangefloden i det som kom att kallas ”den stora utvandringen” (Die Groot Trek). Detta var en mycket betydelsefull händelse i Sydafrikas historia genom att boerna nu blev spridda över stora delar av landets inre. De var orädda individualister som önskade leva sitt eget liv utan myndigheternas inblandning.
De flesta boer sökte sig till Natal, där en förtrupp dödades av zuluerna som fruktade denna vita invandring. Följande år tog boerna hämnd genom att med en styrka på 470 man besegra en zuluarmé på 12 000 man vid Blood River, då cirka 3 000 zuluer dödades. Boerna hade nu nästan full kontroll över Natal, men britterna som inte ville att en annan kolonialmakt etablerade sig i kustområdet, annekterade Natal 1843. Storbritannien erkände dock boerrepublikerna Transvaals och Oranjefristatens självständighet 1852 respektive 1854.
Brittisk expansion År 1868 annekterade Storbritannien Basutoland (Lesotho), och på 1870- och 80-talen övertog Kapregeringen de flesta av de små självständiga rikena i Transkei belägna mellan Kapstaden och Natal. På 1870-talet gjorde Storbritannien ett försök att bilda ett förbund av alla dessa små enheter, men försöket hade ingen större framgång. Däremot inlemmades Transvaal 1877 mot boernas vilja och krig bröt ut 1879 med zuluerna, när britterna försökte försvaga deras makt. Britterna lyckades besegra zuluerna men först sedan den brittiska armén lidit ett svårt nederlag. År 1881 besegrade Transvaals boer britterna vid Majuba och återvann därmed sin självständighet. Denna självständighet gick på nytt förlorad i andra boerkriget som inleddes med en brittisk invasion 1899, varpå britterna övertog makten i området.
Sydafrikanska unionen miniatyr|stående|vänster|Louis Botha.