Hiv och aids är sedan 1980-talet ett stort problem i Afrika, framför allt i det Subsahariska Afrika. 67 procent av världens hiv-smittade bor i området, vilket motsvarar ungefär 25,5 miljoner människor.

Historia

miniatyr|200px|Hiv- och aids-spridningen i Afrika kring år 2000.

En dominerande teori bygger på att hiv från början kommer från Västafrika, där virusöverföringen skett från apa till människa någon gång i början av 1900-talet. Afrika har därför en lång historia med viruset och den påföljande sjukdomen aids. Hiv har påvisats i gamla, sparade blodprover från 1959. I början av 1970-talet kom den omfattande smittspridningen av hiv igång och då ungefär samtidigt i USA och Afrika.

Aids blev erkänt som sjukdom så sent som 1981, och då i USA. Det dröjde dock två år innan det framkom att aids orsakades av hiv. Ytterligare två år senare, år 1985, tillgängliggjordes hiv-testen. Det var samma år som första personen diagnostiserades i Botswana, vilket blev början på en omfattande epidemi i landet, som skulle komma att bli en av världens värsta hiv-epidemier. Året därpå, 1986, bekräftades den första hiv-diagnosen i Lesotho. Även Lesotho kom att bli ett av de värst drabbade länderna av hiv-epidemin.

År 1987 kom de första bromsmedicinerna. I början på 1990-talet hade totalt personer bekräftats ha aids och av de var en fjärdedel afrikaner. De verkliga siffrorna uppskattades dock till smittade, varav 64 procent uppskattningsvis fanns i Afrika. Beräknat på antalet personer fanns dock flest smittade i världen i USA. I Afrika var det Central- och Östafrika som var värst drabbade, de områden där aidsviruset hade funnits längst. Som exempel kan nämnas att i början av 1990-talet hade Uganda bekräftade smittade, Tanzania och dåvarande Zaire .

År 1993 var det dock fortfarande svårt att sprida information till den afrikanska befolkningen och att påbörja masstestning av invånarna var dyrt och svårt att administrera. Därför valde inte Världshälsoorganisationen (WHO) att bekosta masstestning av invånarna i de afrikanska utvecklingsländerna. I stället blev det frivilligorganisationer som tog ansvar för frivillig testning. Ett annat problem med att sprida information var att befolkningen inte kände igen sig i den bild som speglades av västvärlden. De som i huvudsak smittades i andra delar världen var homosexuella män och sprutnarkomaner, företeelser som knappt förekom i Afrika, men också västvärldens påstående att aids härstammar från Afrika. Många afrikaner ansåg att påståendet byggde på rasism och att vita återigen försökte skylla ifrån sig problem på Afrika.

Först 1994 kunde forskning visa att behandling med bromsmediciner kunde hindra att smitta överfördes från mamma till spädbarn. År 1996 kom det stora genombrottet för behandling av hiv när man kunde anpassa läkemedel efter virusnivån i kroppen. År 2002 var Botswana ett av de första afrikanska länderna att införa ett nationellt behandlingsprogram med läkemedel för hiv-smittade. Samma år påbörjade även Lesotho ett nationellt behandlingsprogram, men då endast för gravida.

Läkemedelsdistributionen var dock inte tillgänglig för alla smittade vilket ledde till att många avled. Som exempel kan nämnas Sydafrika där upp emot 900 personer avled i aids varje dag 2005. Samtidigt rasade vilseledande information om hur aids smittade och hur det botades.

Forskning visar att det finns ett samband mellan våldsutsatta kvinnor och hiv, där kvinnor som utsätts för våld löper större risk att drabbas av hiv. I Subsaharaiska Afrika utgjorde kvinnor och flickor 63 procent av alla nya hiv-smittade år 2020.

UNAIDS har definierat ett antal riskgrupper som generellt har ökad risk att drabbas av hiv. Dessa är: sexarbetare och deras kunder, män som har sex med män, injektionsmissbrukare samt transpersoner. Där tillkommer även personer som har oskyddat sex med någon ur de grupperna. I Subsaharaiska Afrika tillhörde, år 2020, 39 procent av alla nysmittade någon av dessa grupper i Subsaharaiska Afrika, en låg siffra jämfört med resten av världen där siffran var 93 procent.

Situationen idag

I Subsahariska Afrika varierar förekomsten av hiv med mellan 10 och 30 procent, beroende på land och område. I vissa subgrupper, som till exempel unga kvinnor mellan 19 och 24 år bosatta i kåkstäder i olika provinser i Sydafrika, når smittotalen ända upp till 40 procent.

Covid-19-pandemin i början på 2020-talet kom att påverka hiv-smittade på flera sätt. Hiv-smittade drabbades av fler komplikationer när de samtidigt smittades av Covid-19, och detta samtidigt som vaccin för Covid-19 inte alls fördelades till de områden som hade flest drabbade av hiv. Dessutom blev hiv-testningen lidande – dels på grund av restriktioner, dels på grund av rädsla för att bli smittad av Covid-19. Även hiv-behandlingen blev lidande på grund av pandemin.

De länder som var hårdast drabbade 2022 var Sydafrika, Swaziland, Lesotho och Botswana.

Internationella strategier

UNAIDS arbetar med att stärka och samordna arbetet för hiv och aids.

År 1996 startade Förenta Nationerna (FN) UNAIDS för att stärka och samordna arbetet för hiv och aids. FN:s generalförsamling har sedan dess antagit tre deklarationer som stöd för arbetet. Ett par år senare, 2001, hölls en särskild session om hiv och aids i FN:s generalförsamling, som medlemsstaterna ställde sig bakom. Deklarationen om omedelbara åtgärder för att bekämpa den globala spridningen av hiv och aids kallas UNGASS-deklarationen.

År 2017 kom den nationella strategin mot hiv och aids och vissa andra smittsamma sjukdomar. UNAIDS strävar även efter att uppnå det så kallade 95-95-95-målet om resultat som ska uppnås till 2030 vilket innebär att:

95 procent av alla som lever med hiv ska känna till att de har hiv. 95 procent av alla som har hiv ska ha tillgång till behandling mot hiv. 95 procent av dessa ska ha välinställd behandling med omätbara virusnivåer.

FN:s medlemsländer antog 2016 en uppdaterad politisk deklaration om att påskynda och öka tillgången till behandling av hiv, med målet att utrota aids senast 2030. Deklarationen är kopplad till de globala hållbarhetsmålen Agenda 2030.

UNAIDS lanserade 2021 the new global AIDS strategy, 2021-2026, vilken syftar till att reducera ojämlikheterna som ligger till grund för aidsepidemin. Strategin sätter individen i fokus för att få det globala arbetet i fas. Detta genom att identifiera, reducera och eliminera ojämställdhet vilka skapar barriärer för personer som lever med, och påverkas av hiv. Vilket på så sätt hindrar länder och samhällen från att eliminera aids. Målet med strategin är att eliminera aids som folkhälsohot till år 2030. Internationellt fastställda mål och indikatorer om hiv kan variera något mellan olika år men rör i huvudsak:

kunskap, attityd och beteende i olika grupper tillgången till sexualundervisning kondomanvändning tillgång till testning och behandling för hiv testfrekvensen för hivinfektion i olika riskutsatta grupper tillgång till rena sprutor för personer som injicerar droger samhällsförändringar som påverkar hälsan för viktiga grupper arbetets organisering nationellt.

Hiv i Nordafrika Det är stor skillnad i smittspridning mellan olika delar av Afrika. I Nordafrika var smittspridningen under en procent, enligt uppgifter från år 2022. Att Nordafrika inte drabbats lika hårt av hiv-epidemin som Södra Afrika har dock inte bara varit positivt, det har exempelvis inneburit att det inte satsats lika mycket på testning, förebyggande åtgärder och medicinsk kompetens som man gjort i Södra Afrika. Läkare utan gränser talar om att vissa länder glömts bort i de globala hiv-satsningarna.

Orsaken till att Nordafrika inte har drabbats lika hårt av hiv-epidemin som Södra Afrika har tillskrivits den kultur och religion som finns i området. Majoriteten är muslimer. Islam tillåter inte sex före äktenskapet, utomäktenskapliga förbindelser, samkönat sex och injicerade droger. Islam förespråkar även manlig omskärelse. Forskning har visat att manlig omskärelse kan minska risken för män att bli smittade av hiv från kvinnor vid vaginala samlag med upp till 50 procent. I början av 1990-talet ansågs kulturen, där kvinnor kontrollerades av männen, vara en orsak till att hiv-spridningen inte blev lika omfattande som i andra delar av kontinenten. Detta då det innebar att kvinnors rörelsemönster kontrollerades liksom kvinnors sexualitet. I kombination med islams inverkan ansågs det vara de grundläggande förklaringarna till att Nordafrika inte fick en lika omfattande spridning av hiv i början av hiv/aids epidemin.

Hiv i Södra Afrika

Botswana År 1985 ställdes den första hiv-diagnosen i Botswana. Därefter eskalerade antalet med diagnosen snabbt. År 1992 var 18 procent av de som besökte mödrahälsovården smittade och 2000 var den siffran 38 procent. Året efter började dock andelen minska. Detta var ett resultat av den strategi som antogs 1999 för att eliminera smittöverföringen från mamma till barn. De urbaniserade distrikten i landet var dock hårdare drabbat än andra. Som exempel kan nämnas huvudstaden Gabarone där andelen smittade bland hela befolkningen steg från 15 procent 1992 till 45 procent 2003. I Francistown var motsvarande siffror 24 procent 1992 och 46 procent 2003. År 2005 var Botswana ett av de länder i världen med störst andel smittade.

År 2002 var Botswana ett av de första länderna i Afrika som införde ett nationellt läkemedelsprogram för hiv-smittade och två år senare infördes rutintester för hiv på de nationella sjukhusen. Behandling och tester var gratis för invånarna, men det dröjde till år 2005 innan programmet implementerades på fler orter. I Botswana har det funnit en politisk vilja att faktiskt ta itu med problemen och målet sattes redan i början av 2000-talet att år 2016 skulle inga nya fall av hiv-smittade finnas.

År 2020 levde runt personer med hiv och aids i Botswana, varav personer var barn mellan 0 och 14 år och personer var nyligen smittade av hiv. Ungefär personer avled under året som en följd av aids. I landet fanns då barn där föräldrarna avlidit i aids. Men utvecklingen hade gått framåt, andelen nysmittade hade minskat med 37 procent sedan 2010, och andelen aids-relaterade dödsfall hade under samma period minskat med 22 procent. År 2020 var 91 procent av de smittade medvetna om att de bar på viruset och 87 procent fick läkemedelsbehandling.

Lesotho År 1986 ställdes den första hiv-diagnosen i Lesotho och därefter eskalerade andelen med diagnosen snabbt. År 2004 var andelen smittade 31 procent, en av de högsta siffrorna i världen. Det kom att påverka den förväntade levnadslängden kraftigt. År 2001 var den förväntade levnadslängden 38,6 år, ungefär hälften av vad den var 11 år tidigare.

I början av 2000-talet utlyste regeringen hiv som en nationell katastrof och antog ett mål om att andelen smittade skulle minska till 25 procent 2008. År 2002 antogs en nationell strategisk plan för hur politiken skulle samarbeta med civilsamhället för att minska andelen smittade. Det deklarerades också att två procent av de offentliga utgifterna skulle gå till att finansiera National AIDS strategic plan. I slutet av året påbörjades ett läkemedelsprogram för hiv-smittade gravida. I mars 2004 lanserades ett nationellt program för hiv-tester, men endast tre center var planerade att öppnas innan april samma år, målet var att 18 center skulle öppna.

År 2006 framkom uppgifter i media om att barn till föräldrar som avlidit i aids-relaterade sjukdomar lämnades att dö på gatorna. Detta för att mor- eller farföräldrar av olika orsaker inte kunde ta hand om barnen. Enligt UNICEF:s rapport (2010] var barn föräldralösa i Lesotho. Under en period var epidemin så allvarlig i landet att folkmängden i landet sjönk.