mini|Affisch till en uppsättning av National Youth Music Theatre i London 2010. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (oftast förkortad till endast Sweeney Todd) är en amerikansk musikal i två akter med musik och sångtexter av Stephen Sondheim och libretto av Hugh Wheeler. Den byger på pjäsen från 1973 med samma namn av Christopher Bond. Karaktären Sweeney Todd dök första gången upp i en viktoriansk penny dreadfulEn sorts billig "kiosklitteratur" eller skillingtryck med morbida eller övernaturliga inslag. med titeln The String of Pearls (1846-7).
Sweeney Todd hade premiär på Broadway 1979 och i West End 1980. Den vann Tony Award för bästa musikal och Olivier Award för bästa nya musikal. Den har satts upp i otaliga uppsättningar och filmatiserats.
Originallogotypen till musikalen är en modifierad bild från 1800-talet där titeln är utbytt mot en rakkniv. Där finns också en kvinna i ett nerblodat förkläde med en brödkavel i handen.
I skräckkabinettet London Dungeon finns en attraktion tillägnad Sweeney Todds raksalong och Mrs. Lovetts pajbageri.
Bakgrund Karaktären Sweeney Todd härrör sig från en viktoriansk populärromanserie vid namn penny dreadfuls. En av historierna hette The String of Pearls och gavs ut i en veckotidning under vintern 1846–47. Handlingen utspelas 1785, rör sig kring huvudpersonen Sweeney Todd och innehåller alla de delar som förekommer i senare versioner. Den blodiga barberarhistorien gjordes om till en pjäs innan slutet hade avslöjats i den tryckta tidningen. En utökad upplaga förekom 1850, en amerikansk version 1852 och en ny pjäs 1865. På 1870-talet var Sweeney Todd en välkänd figur för de flesta viktorianer."The story behind the legend of Sweeney Todd" . Timeout London.
Musikalen byggde på Christopher Bonds pjäs Sweeney Todd från 1973, vilken förde in en psykologisk bakgrundshistoria och motiv till Todds brott. I Bonds version av karaktären var Todd offret för en laglös domare som dömde honom till exil i Australien och våldtog hans unga hustru som därefter förlorade förståndet. Stephen Sondheim skapade sin musikalversion 1973 efter att ha sett Bonds pjäs på Theatre Royal Stratford East."A Close Shave" . The Guardian.
Bonds sofistikeade handling och språk förde avsevärt upp berättelsen till en högre nivå. Sondheim observerade: "Den hade en viss tyngd... emedan [Bond] skrev blankvers för vissa karaktärer. Han förde också in huvudelement från jakobinsk tragedi och Greven av Monte Cristo. Han förmådde att ta alla dessa skilda delar som hade funnits tillhanda i mer än hundra år och förvandla dem till en förstklassig pjäs.""'Sondheim Notes: Sweeney Todd ". Larry A. Brown.
Sondheim ansåg att musiken bidrog starkt till att förstärka dramat, transformera det till en annan teatral upplevelse, och sa senare:Vad jag gjorde med Chris pjäs var mer än att förbättra dem. Jag hade en känsla att det skulle bli en ny sak. Effekten den hade på Stratford East i London och effekten den hade på Uris Theater i New York är två helt skilda saker, även om det är samma pjäs. Den gjorde succé där på grund av att de inte tar Sweeney Todd på allvar. Vår uppsättning var i en större skala. Hal Prince gav den episka dimensioner, en känsla av att detta var en man och ingen dåre. Musiken bidrar till den effekten. Musiken visade sig vara nyckeln till framgång för Sweeney Todd hos publiken. Mer än 80% av uppsättningen är tonsatt, antingen sjungen eller i underliggande dialog. Musiken är stort uppbyggd, varje enskild del förenas med andra till en musikalisk helhet. Aldrig tidigare eller senare använde Sondheim musiken till att förstärka dramat.
Sondheim bestämde sig för att para ihop en sina mest mardrömslika sånger (Sweeney Todds "Epiphany") med den komiska "A Little Priest". Dessa sånger i slutet av Akt I var det största musiktillägget som Sondheim tillförde till Bonds version av historien. I pjäsen utspelas Todds mentala kollaps och planen med Lovetts köttpajer på mindre än en halv sida dialog, alltför snabbt för att avslöja den fulla psykologiska inverkan, enligt forskaren Larry A. Brown. Sondheims version visar varligt fram Sweeney Todds kommande idéer och Mrs Lovetts förvridna sinne.
Sondheim har ofta sagt att hans Sweeney Todd handlade om besatthet – och nära vänner verkar hålla med. När Sondheim första gången spelade sånger från en tidig version av uppsättningen för Judy Prince (hustru till showens regissör), sa hon till honom: "Oh Gud – jag visste inte att den [Sweeney Todd] handlade om detta. Det har ingenting med Grand Guignol att göra. Det handlar om ditt [eget] liv."
När Sondheim för första gången förde fram idén till regissören Harold Prince, hans ständige samarbetspartner, var Prince inte intresserad och kände att det var en enkel melodram som inte var särskilt expermentellt strukturerad. Men snart upptäckte Prince en metafor att sätta upp stycket i och det hela blev vad Sondheim ursprungligen hade tänkt sig som en "liten skräckhistoria" till ett kolossalt porträtt av den industriella revolutionen, och en utforskning av dåtidens allmänna mänsklig villkor då den relaterade till människor såsom Sweeney Todd. Sondheim sa: "Hals metafor är att fabriken producerar typer som Sweeney Todd. De blir själlösa, besegrade, hopplösa människor. Det är det pjäsen handlar om enligt honom; Sweeney Todd är en produkt av sin tid. Jag tror inte det. Sweeney Todd är en man som drivs av personlig hämnd, på samma sätt som vi alla gör på ett eller annat sätt, och det har ingenting att göra med den tid han levde i enligt mitt sätt att se på det." Sondheim accepterade i alla fall Princes vision som ett annat sätt att göra showen på, och som en möjlighet att föra den i stor skala med vetskapen om att småskaliga uppsättningar kunde göras när som helst.
På Uris Theater i New York omvandlades denna skräckhistoria till ett stålberg i rörelse. Princes sceniska metafor för Sweeney Todd var en 1800-tals smältugn förflyttad från Rhode Island och ihopsatt på scen, vilket kritikern Jack Kroll träffande beskrev som "delvis katedral, delvis fabrik, delvis fängelse, vilken krympte och förminskade de kryllande lägre massorna."
När det blev dags att rollbesättning ansåg Sondheim att scenveteranen Angela Lansbury skulle tillföra en viss form av efterlängtad humor till den hemska sagan såsom den galna butiksföreståndarinnan, men Lansbury behövde övertalas. Hon var en stjärna och som hon påpekade för Sondgheim: "Din show heter inte 'Nellie Lovett', den heter 'Sweeney Todd'. Och jag har inte huvudrollen." För att övertala henne skrev Sondheim ett par sånger till henne, inklusive den makabra "A Little Priest." Och han gav henne nyckeln till hennes karaktär med orden: "Jag vill att Mrs Lovett ska vara en karaktär från Music hall." Lansbury, som hade vuxit upp med brittisk Music hall förstod på en gång. "Inte barar Music hall ... men galen Music hall", som hon sa."Angela Lansbury: Sweeney Todd Demon Barber of Fleet Street" . Turner Classic Movies. När hon väl hade sagt ja till rollen njöt hon av tillfället och älskade "Sondheims extraordinära fyndiga och intelligenta texter."Bonanno, Margaret Wander (1987). Angela Lansbury: A Biography. New York: St. Martin's Press;
Den kanadensiske skådespelaren och sångaren Len Cariou var Sondheims personliga val till att spela den plågade barberaren."Len Cariou: Bringing the Gershwins Back to His Future" , Theater Pizzazz.com. Under förberedelserna för tillen frågade Cariou (som vid tiden studerade för en tallärare) Sondheim vilken röstregister som krävdes för rollen. Cariou sa till Sondheim att han var beredd att omedelbart ge honom ett par oktaver att arbeta med, varpå Sondheim svarade: "Det kommer räcka mer än väl.""Blue Bloods star Len Cariou looks back fondly at Sweeney Todd" , CTV.ca.
När Prince helt ägnade sig åt att iscensätta den stora uppsättningen, lämnades Lansbury och Cariou helt åt sig själva när det gällde att utforma karaktärerna. De arbetade tillsammans ut alla sina scener, båda två var kreativa artister som var vana att ge allt. "Det galna sätt att porträttera Mrs Lovett var Angela upp i dagen ... Hon uppfann karaktären", sa Cariou. Hon sa: "Jag bara följde med rollen. Mitt vidöppna sätt att poträttera rollen hade att göra med min risktagande attityd gentemot den. Jag tänkte att jag har gjort precis allting på Broadway, så jag kan lika gärna göra Mrs Lovett."
Det sägs att på premiären rusade Harold Clurman, nestorn inom amerikansk teaterkritik, upp till Schuyler Chapin, tidigare chef för Metropolitan Opera, och krävde att få veta varför han inte hade satt upp den på Met. Chapin svarade: "Jag skulle ha satt upp den på stubinen om jag hade haft möjligheten. Det skulle hörts klagomål och skrik men jag hade inte brytt mig. Ty det är en opera. En modern amerikansk opera."
Uppsättningar Originaluppsättningen hade premiär på Broadway 1979 och spelades mer än 550 gånger med Len Cariou och Angela Lansbury i rollerna som Sweeney Todd respektive Mrs. Lovett. Den fick utmärkelsen Tony Award som bästa musikal 1979.
En nyuppsättning på Broadway gjordes 2005 med Michael Cerveris och Patti LuPone i huvudrollerna. En filmversion i regi av Tim Burton hade premiär 2007 i USA. I filmen spelar Johnny Depp titelrollen medan Helena Bonham Carter gestaltar mrs. Lovett.
I Sverige har verket satts upp ett antal gånger:
1985, på nyårsafton – Värmlands musikteater (urpremiär på svenska). 1989 – Stora Teatern, Göteborg, scen Lillan. 2008 – Göteborgsoperan (på originalspråket). 2013 – Stockholms stadsteater med Peter Jöback och Vanna Rosenberg i huvudrollerna (svenska). 2018 – Värmlandsteatern på Tempelriddaren i Karlstad (svenska). 2023 – Kungliga Operan i Stockholm med Ola Eliasson och Karolina Blixt i huvudrollerna (originalspråk).
Personer Karaktär Röstläge"Sweeney Todd" . StageAgent.com. Beskrivning Sweeney Todd /Benjamin Barker Baryton(eller Basbaryton)"Sweeney Todd The Demon Barber of Fleet Street ". American Guild of Musical Artists. F2 – G♭4 Dyster och hämndlysten; en barberare till professionen som har återvänt till London efter att i femton år orättfärdigt ha varit förvisad till Australien och som söker hämnd på den korrupta domaren som sände dit honom och på hela mänskligheten via hans kunder. Nellie LovettKontraalt"Brilliant Gestures by Caridad Svich" . HotReview.org.(eller Mezzosopran)Martinfield, Sean. "Stephanie Blythe on Mrs. Lovett" . Fall Island Vocal Arts Seminar, September 22, 2015. F♯3 – E5 En munter, språksam, men amoralisk innehavare av en köttpajsaffär. Todds forna hyresvärdinna och förälskad i honom. Anthony Hope Baritenor A♭2 – F♯4 En ung, naiv sjöman som har räddat Todd och blir kär i Johanna Barker. Johanna Barker Sopran B3 – B♭5 Todds unga, vackra dotter, uppfostrad av domare Turpin. Domare Turpin Baryton(eller Bas) E2 – F♯4 En korrumperad domare som blivit besatt i Lucy Barker, och senare i hennes dotter Johanna. Tobias Ragg Tenor(eller Gossopran)"The Floating Opera Company: Sweeney Todd ". Theatre in Chicago; 4 mars 2016. B♭2 – A4 En dumbom som först arbetar för skojaren Pirelli och senare för Mrs Lovett, men misstror Todd. Beadle Bamford Tenor D3 – G♯4 (falsett D5) En korrumperad tjänsteman som är domare Turpins högra hand och medbrottsling. Tiggerskan /Lucy Barker Mezzosopran(eller Sopran) A♭3 – F♯5 En galen kärring vars prat ignoreras, senare identifierad som Benjamin Barkers hustru Lucy, som våldtogs av domare Turpin. Adolfo Pirelli /Daniel O'Higgins Tenor B2 – C5 En irländsk skojare och före detta anställd hos Benjamin Barker som sedan dess har antagit skepnaden av en elegant italiensk barberare; han försöker utöva utpressning mot Todd men dödas omedelbart.
Handling Invånarna i London, som agerar som en grekisk kör genom hela pjäsen, kastar ner en liksäck och strör aska i en grund grav. Sweeney Todd stiger upp ("The Ballad of Sweeney Todd") och introducerar dramat.
Akt I