Sveriges historia 1945–1967 betecknar Sveriges historia under efterkrigstidens första del, åren 1945 till 1967. Perioden inleds med att andra världskriget tar slut 1945 och avslutas 1968 – "året då allt hände".

Efterkrigstiden kännetecknades av fortsatta reformer av den socialdemokratiska regeringen som till exempel införandet av allmänt barnbidrag. Det fanns även ännu mer långtgående planer på ett förstatligande ("socialisering") av vissa branscher, men de planerna släpptes på grund av starkt motstånd från borgerligt håll. Införandet av allmän pension (ATP), den solidariska lönebildningen via facket och arbetsgivarna och städernas modernisering samt utbyggnaden av den offentliga servicen (omsorg, sjukvård, med mera) förbättrade livet för breda samhällsgrupper.

Även media gick igenom genomgripande förändringar med både spridningen av radio och teve och en ny journalistik som mer och mer ifrågasatte politiken. Författare som Astrid Lindgren och duon Sjöwall Wahlöö fick sitt genombrott och inte minst barnbokslitteraturen fick sitt genombrott som en egen genre. På filmområdet bidrog regissörer som Arne Mattsson, Vilgot Sjöman och Ingmar Bergman till att främja en friare debatt om sexualitet samtidigt som de även återspeglade människornas rädslor för samtidens stora faror som atombomben.

På det utrikespolitiska planet spelade Sverige en viktig roll inom FN i form av Dag Hammarskjöld och Östen Undén. I det pågående kalla kriget intog Sverige officiellt en neutral hållning mellan blocken. Dolt för allmänheten hade Sverige dock ett långtgående samarbete med USA och Nato som visade sig exempelvis i nedskjutningen av DC-3:an som hade spionerat på Sovjetunionen å Natos vägnar.

Välfärdsstat och kallt krig (1945-1952) miniatyr|Tage Erlander.

“Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”

Samlingsregeringen avgick i juli 1945 och ersattes av en socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson som efter hans död i oktober 1946 leddes av Tage Erlander. Med hjälp av Gunnar Myrdal hade socialdemokraterna redan 1944 lagt fram ett program som kallades för “Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Programmets huvudsyften var att skapa ett allmänt trygghetssystem med en aktiv statlig näringspolitik och planhushållning samt förslag på att förstatliga (“socialisera”) flera branscher. Just förstatlingsplanerna vållade protester från borgerligt håll och en kampanj som initierades av det privata näringslivet. Ändå genomfördes socialpolitiska reformer åren 1948-1950 såsom allmän sjukförsäkring, barnbidrag, arbetarskyddslag, förlängd semester från två till tre veckor samt nioårig enhetsskola.Melin, Jan, Johansson, Alf W, Hedenborg, Susanna, Sveriges historia, Prisma 2006, sid. 366-367 Genomförandet av dessa reformer, där socialminister Gustav Möller hade varit en drivande kraft, skedde under stor enighet mellan regeringen och oppositionen.Hadenius, Stig, Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd. Hjalmarson & Högberg, sid. 91 Däremot kritiserade oppositionen finansieringen av reformerna där finansminister Ernst Wigforss satsade framförallt på höjda inkomstskatter för höginkomsttagare, arvsskatt och förmögenhet men enbart en liten höjning av bolagsskatten vilket innebar att inkomsterna omfördelades medan makten över produktionsmedlen (dvs. fabriker, maskiner, osv.) i grund och botten inte ändrades.Hadenius, sid. 91-92 Dock släppte regeringen förslaget på förstatliganden och ekonomisk demokrati efter starkt motstånd från de borgerliga partierna.Hedenborg, Susanna, Kvarnström, Lars, Det svenska samhället 1720-2000. Böndernas och arbetarnas tid, Studentlitteratur 2010, sid. 303 I valet till andrakammaren 1948 gick alla partier bakåt förutom folkpartiet som under nationalekonomen Bertil Ohlin fördubblade antalet mandat.Larsson, Hans Albin, Det demokratiska Sverige i Larsson, Hans Albin, Boken om Sveriges historia, Forum 2000, sid. 289 Detta kan förklaras genom att Ohlin var tydligast emot den socialdemokratiska politiken vilket attraherade borgerligt sinnade väljare.Hedenborg, Kvarnström, sid. 304 Men eftersom folkpartiets väljare främst kom från högern och bondeförbundet kunde socialdemokraterna sitta kvar vid regeringen.Hadenius, sid. 93-94

Tryckfrihetsförordningen Efter andra världskriget var ambitionen att skapa en lag som skulle skydda media från censur eller andra former av ingrepp från statens sida. I den nya tryckfrihetsförordningen från 1949, som drevs av socialdemokratiska politiker som Östen Undén, Ernst Wigforss och Gustav Möller, skulle det vara förbjudet för myndigheterna att hindra spridning av skrifter eller censur.Hadenius, sid. 97

Arvet från det tidiga 1900-talets liberalism Med framväxten av den generella välfärden efter andra världskriget förlorade det tidiga 1900-talets steriliseringsidéer gradvis sin betydelse på den politiska och ideologiska nivån. Till någon del levde dock steriliseringspolitiken vidare på den lokala nivån.

Baltutlämningen

miniatyr|stående|Östen Undén. En av den nya regeringens första uppgifter blev baltutlämningen där soldaterna skulle utlämnas till den ockupationsmakt vars område de hade kommit ifrån. Den 25 januari utlämnades 227 tyskar och 146 baltiska soldater som kom främst från Lettland och som hade tagit värvning i den tyska armén och SS. Baltutlämningen ledde till protester och den antikommunistiska stämningen i Sverige stärktes.Hägg, Göran, Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986, Månpocket 2006, sid. 39-40 Utrikesminister Östen Undén utsattes för stark kritik där han framställdes som undfallen genom Sovjetunionen, även om han i grund och botten själv hade varit emot baltutlämningen men gick med på det som regeringens majoritet ville.Hadenius, sid. 95-96 Även 60 år senare, år 2005, diskuterades baltutlämningen och dess skildring. Så menade Åsa Linderborg att man både måste kunna beklaga balternas öde samtidigt som man också bör nämna att baltiska förband var delaktiga i förintelsen och andra brott mot mänskligheten.

Medlem i FN 1946 blev Sverige även medlem i det nyskapade Förenta nationerna (FN), dock utan att ansluta sig till något av blocken. Till skillnad från Norge och Danmark som med sina erfarenheter från andra världskriget valde att gå med i Nato.Melin, Jan (m fl), sid. 367 Utrikespolitiskt diskuterades om Sverige skulle söka medlemskap i Nato vilket bland andra Dagens Nyheters Herbert Tingsten förespråkade medan andra så som intellektuella och vänsterorienterade konstnärer menade att Sverige skulle söka en egen väg mellan kapitalism och kommunism. Stora delar av Sverige hade sina sympatier dock hos “väst” vilket visade sig till exempel under Catalinaaffären eller Koreakriget.Melin, Jan (m fl), sid. 370 Officiellt förblev Sverige alliansfritt och neutralt vilket tvingade Sverige att inta en balanshållning mellan stormakterna. Inom försvaret diskuterades även att skaffa kärnvapen men utrikesminister Östen Undéns krav i FN om provstopp och krav på att sluta tillverka kärnvapen satte stopp för detta projekt.Hedenborg, Kvarnström, sid. 308-309

Neutralt mellan blocken? miniatyr|Europa under kalla krigetOfficiellt har det länge hävdats att Sverige var neutralt under kalla kriget. Men redan 1949 slöts ett hemligt avtal mellan USA och Sverige där Försvarets Radioanstalt (FRA) hjälpte USA att spionera mot Sovjetunionen. USA hade redan omringat Sovjetunionen genom ett omfattande nät av radar- och avlyssningsstationer runtom i världen och genom avtalet med Sverige slöts den sista luckan. I gengäld fick Sverige tillgång till mycket avancerad elektronisk utrustning och information om Sovjets försvar som USA hade samlat in.Olsson, Kenth, Affärernas Sverige. Efterkrigstidens politiska skandaler, SAGA Egmot 2020 (e-bok), sid. 536-539

Tekniken som Sverige hade fått tillgång till användes i signalspaningen mot Sovjetunionen som i DC-3:an som sköts ner av ryssarna 1952. Orsaken till att flygplanet sköts ner var att den spanade på radarstationen i Liepaja i Lettland samtidigt som man utbytte information med USA och Nato. Sovjetunionen såg spaningen som ett hot eftersom kunskapen om radarn kunde utnyttjas för att störa eller slå ut det ryska luftförsvaret vid ett anfall.

DC-3:an visade vilket långtgående samarbete som fanns mellan Nato och Sverige under kalla kriget. Våren 1952 reste statsminister Tage Erlander till USA. Officiellt var det en privatresa men i hemlighet träffade han USA:s president Harry Truman för att förbereda ett avtal som trädde i kraft sommaren '52. Enligt avtalet fick Sverige köpa militär utrustning och teknologi och i gengäld skickade Sverige information till det stora landet i väst och man lovade att Nato fick använda svenskt luftrum och svenska flygbaser ifall det behövdes. Utöver avtalet fanns det också en noga planering över vad den svenska militären skulle göra i händelse av krig. I det fallet skulle marinchefen bege sig till ett Nato-högkvarter i antingen Storbritannien eller USA för att fortsätta kriget därifrån. Militärledningen och kungafamiljen skulle sedan följa efter.

Samarbetet mellan Nato och Sverige var så tätt att den svenska armén till och med använde sig av samma ammunition som den västliga försvarsalliansen.Hägg, sid. 303 Landningsbanorna hade förlängts så att Nato-bombplan kunde landa på dem och bränsledepåer hade anlagts för att kunna försörja planen från väst.Göransson, Mattias, Björnen kommer. Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag, Filter 2017, sid. 256 Även Sveriges och NATO:s stridsledningssystem koordinerades med varandra. Med hjälp av CIA-agenten William Colby (så småningom chef för CIA) byggde den svenska regeringen upp nätverket "Stay-behind" (se nedan) som skulle aktiveras i händelse av en sovjetisk ockupation.Olsson, sid. 436-437 Inom ramen för "Operation George" organiserade CIA och Sveriges underrättelsetjänst även ett hemligt agentverk i Finland.Olsson, sid. 549 ff. I hemlighet deltog Sverige även i NATO:s handelsbojkott mot Östeuropa.Olsson, sid. 434

Sveriges politiska elit var hela tiden orolig för att detta täta samarbete mellan båda länderna skulle avslöjas.Olsson, sid. 547 Därför agerade Sverige utåt mycket undfallande mot Sovjetunionen och alla som ifrågasatte den officiella neutralitetspolitiken, som exempelvis högerledaren Jarl Hjalmarson, fick stå ut med delvis hätska angrepp. På så sätt hoppades de svenska politikerna att Sovjetunionen skulle tro att Sverige var ett neutralt land.Olsson, sid. 438-439 Det långtgående samarbetet mellan Nato och Sverige var okänt för svenska folket vilket gjorde att nedskjutningen av DC-3:an sågs som ett omotiverat angrepp och underblåste de antiryska stämningarna i Sverige. Tillsammans med Nordkoreas angrepp mot Sydkorea sågs detta som ett bevis för kommunismens hot.Hadenius, Stig, Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd, Hjalmarson & Högberg 2002, sid. 108-109

Enbomsligan