Bare mosse är en mosse i Svalövs kommun där flera stenåldersboplatser från mesolitikum har hittats. Den ursprungliga boplatsen ligger i Halmstads socken och hittades 1908 av Rutger Sernander och blev samma år delvis undersökt av Oskar Almgren. Platsen har sedan varit föremål för flera undersökningar. Boplatserna har gett viktiga fynd från äldre mesolitikum.
Fornminnesinventeringens beskrivning Boplatsen har RAÄ-nummer Halmstad 21:1 och beskrivs i fornminnesregistret så här: Stenåldersboplats, delvis undersökt, okänd utsträckning. Boplatsen upptäcktes av Sernander i augusti 1908 och utgrävdes samma år av Oscar Almgren. Idag kan på grävningsplatsen, som ligger mitt i en stor torvgrav, endast ses en torvkloss om ca 50kvm, utsparad vid torvtäkt (enligt Welinder). Bland fynden kan nämnas spån, mikrospån, 1 kärnyxa samt mikroliter. (Fyndlista i Welinders arbete under litteratur nedan.)
Fynden från undersökningen 1908 förvaras i SHM med inventarienummer 28 717, Fyndnummer från andra undersökningar i LUHM okänt förutom en del hasselnötter som har nummer LUHM 206..
Undersökningshistoria Boplatsen undersöktes första gången av Rutger Sernander och Oskar Almgren 1908. Därefter har ett flertal undersökningar gjorts av bland andra Lennart von Post (Ornerad skafthålsyxa av hjorthorn funnen i Höganäs. II. Pollenanalytisk undersökning. Fornvännen 1929). Lennart von Post vill i den studien tidsfästa Baremosse I till lite äldre än de danska Mullerup och Holmegaard boplatserna. Gunnar Ekström (Svalövs geologi 1934) och Tage Nilsson ( Die pollenanalytische Zonengliederung der spät- und postglazialen Bildungen Schonens 1935). År 1949 grävde C-A. Althin på samma plats som Sernander för att undersöka om det kunde finnas något intakt kulturlager kvar. Det gjorde det inte och endast ett fåtal fynd hittades; dessa fynd är de enda som bevarats från Bare mosse boplats I i LUHM. Under denna grävning hittade Althin och hans medarbetare dock fem andra lokaler, Bare mosse II-VI. Bare mosse III verkar ha varit belägen på en ö i sjön medan de andra boplatserna legat vid stranden. Platserna har daterats, efter fynd, till mesolitikum och Bare mosse III även till neolitikum. Fyndlistor i Althins bok behandlar enbart sten- och flintföremål (Althin 1954:48ff).
Den första utförligare redogörelsen för boplatskomplexet i Bare mosse lämnar Erik Forslid i Svalövs historia I. Han berättar där om fyndet av platsen 1908. Han beskriver Sernanders fynd och hans tolkning om en boplats på flottar, som Forslid sedan anger är lämnad av forskningen. Sernanders åldersbestämning till senare tid än Maglemose tillbakavisar han med att hänvisa till Lennart von Posts artikel 1929. Särskilt värdefullt är att han ger en bild av fynden från Bare Mosse på sidan 36 i boken. Han ger också en karta över fyndplatserna på sidan 34. Han visar att fyndplatserna II, IV,V och VI ligger i Halmstad socken, medan I III och VII ligger i Svalövs socken. Boplatserna III och VII ligger mycket nära varandra strax öster om boplats I.
Boplatser i Bare mosse Bare mosse I Stig Welinder berättar i tidskriften ALE 1973: nr 1 " Nästa mosseboplats i Skåne undersöktes 1908 av dåvarande antikvarien vid Statens historiska museum i Stockholm Oscar Almgren. Boplatsen upptäcktes av dåvarande docenten i botanik Rutger Sernander vid ett besök i Bare mosse några km norr om Svalöv. Sernander, som sedermera blev professor i Uppsala, var vid denna tid sysselsatt med sina grundläggande torvmossestratigrafiska studier. Undersökningen varade i knappt två veckor. Efter tre dagars arbete skrev Almgren under ett besök i Köpenhamn till Per Emil Ekhoff: ” Kulturlagret består af ett par duktiga tallbarkslager, massor af kluvna hasselnötter, kolbitar, enstaka större, delvis svedda kolstycken samt en del flintavfall endast ett redskap, en bit af en slagen (?) yxa har vi funnit ”. Under köpenhamnsbesöket gjordes en exkursion till Maglemose på nordvästra Själland, där George Sarauw 1900 undersökt den överhuvudtaget första mosseboplatsen i Skandinavien. Brevet till Ekhoff förmedlar ett intryck av en livlig diskussion med Sophus Müller. Almgren och Sernander ville tolka mosseboplatserna som belägna på flytande timmerflottar, vilket inte kunde godtas av Müller."
Welinder ger en helt annan tolkning : Boplatsen Bare mosse I äger en lagerföljd med tre separata tallbarkslager . Dessa härrör från barkhyddor med en ungefärlig storlek av 4.5 m2. Hyddorna har byggts olika somrar på sydsidan av den igenväxande grunda sjön Bare mosse. De två första har byggts c. 7500 f.Kr. och den tredje c. 6700 f.Kr. Spridningen av tallbarken söderut från hyddplatserna visar hur nordanvinden på vintern raserat hyddorna. Hyddorna vid Bare mosse I har haft eldstäder av sand och sten. Bland fynden finns fnöske svamp för tändandet.
Bare mosse II enligt Stig Welinder Det är en typisk mosseboplats är som undersöktes av Althin hösten 1949. Sammanlagt undersöktes 34 m2. I hälften av dessa fanns ett sammanhängande kulturlager, vars totala yta inte var större än 16 m2. Det var ungefär cirkelrunt och 4-5 cm tjockt. Boplatsen har daterats pollenanalytiskt till yngre boreal tid c. 6600 f.Kr. Fynden insamlades och märktes rutvis under utgrävningens gång, varför det idag är lätt att rekonstruera fyndens fördelning inom boplatsytan. Fyndens totalmängd är c. 650 flintstycken större än 1.5 cm. Bland dessa förekommer 4 skivskrapor, 3 spånskrapor, t spånborr,8 sticklar, 24 mikroliter och 315 spån och mikrospån. Inga lämningar av eldstäder, hyddor eller andra fasta konstruktioner fanns på boplatsen, men trots detta är det möjligt att ge en god bild av boplatsens organisation. Welinder visar viktprocenten eldskadad flinta bland flintavslagen i en illustration och flintavfallet på boplatsen per grävningsruta. Det är på planen lätt att se var boplatsens härd varit belägen. En annan illustration visar förekomsten av blocktväravslag.Dessa uppkommer, då spånblocken prepareras inför spånslagningen, och är avfallsprodukter, som flinttillhuggaren säkerligen låter falla till marken på den plats, där han (eller hon) sitter och utför arbetet. Illustrationen visar således fyra olika platser, där spånslagning ägt rum. På de båda södra har slagits mikrospån och på de båda norra spån. En annan bild visar att inom den del av boplatsen, där mikrospån slagits, har också mikroliter tillverkats. Mikrosticklarna, vars fördelning är visad på bilden, är avfallsprodukter vid mikrolittillverkningen och kan liksom blocktväravslagen antas ligga på arbetsplatsen. Den fjärde bilden visar förekomsten av skrapor. Dessa ligger med ett undantag på boplatsens ena halva i dess periferi. Arbeten vid vilka skrapor kommit till användning, t.ex. skinnberedning, kan antas ha utförts på denna del av boplatsen. Den femte bilden visar slutligen att mikroliterna, d.v.s. pilspetsarna, förekommer på den motsatta halvan av boplatsen jämfört med skraporna. Deras största koncentration är kring eldstaden. Anmärkningsvärt är också att en god del av mikroliterna är eldskadade. Tolkning av detta blir att mikroliterna suttit inne i villebrådet efter jakten och forst vid stekningen eller måltiden runt elden fallit ut. Den lilla boplatsytan och den lilla mängden flinta visar att boplatsen använts av ett litet antal människor under kort tid. Antalet människor kan ha varit 4—5, vilket betyder att det kan ha varit en familj enligt nutida förhållande. Man tycks ha slagit spån två gånger och tillverkat mikroliter en eller tvågånger. Måhända illustrerar den lilla gruppen människor, som är inristade på uroxebenet från Ryemarksgård på Själland, hela befolkningen på en mosseboplats av samma slag som Bare mosse II.
Boplatsen Bare mosse II underlagras av torv med rester av vass och gotlandsag och överlagras av torv med rester av al och kärrbräken. Boplatsen har legat på torven något tiotal meter från den vassklädda stranden av den igenväxande sjö, som under boplatstiden låg där nu Bare mosse ligger. I själva verket har nog den lilla boplatsen varit mer eller mindre försvunnen i manshög, tät vass. Denna belägenhet är karaktäristisk för mosseboplatserna. Danska undersökningar har dock visat att det 16 m2 stora kulturlagret bör uppfattas som avlagrat inne i den hydda som funnits på boplatsen, medan man också haft ett öppet område framför hyddan på sjösidan att röra sig på. Detta område är dock regelbundet mycket fyndfattigt. Kanske satt man helst inne i röken och arbetade för att skydda sig mot mygg.
Den runda hyddplatsen på Bare mosse II utan spår av konstruktioner kan kanske tolkas som en tältplats. På en benkniv från Ögårde på Själland finns en ristning som kan tolkas som ett tält av det slag som kanske funnits på Bare mosse II . Läget av Bare mosse II liksom andra mosseboplatser är sådant att boplatserna måste ha stått under vatten vintertid vid sjöarnas högvattenstånd. Där ben är bevarade, visar dessa oftast att jakten ägt rum sommartid. Förekomsten av hasselnötter visar att boplatserna varit bebodda in på hösten. Sammanfattande vågar man idag påstå att mosseboplatserna varit bebodda av små människogrupper, kanske familjer, som haft en hydda eller ett tält under en sommar-höstsäsong. Fram på hösten då vattnet började stiga på boplatsen har de övergivits, och gruppen har till ett vinterfäste. Mosseboplatser visar att man kunnat bosätta sig upprepade somrar i följd på samma plats.
Bare mosse II enligt Birgitte Skar. Genom att sätta ihop flintor och studera aktiviteter inom boplatser har Birgitte Skars arbete om Bare mosse II i Skåne gett nya insikter. Boplatsen består av en liten cirkulär hydda i vars centrum finns en härd. Flintavslagen var spridda över 20 kvadratmeter. Typiska produkter av flintsmidet är skrapor, mikroliter, sticklar, stickelavslag, mikrosticklar, blad och kärnor.48 % av materialet kunde sammanfogas igen. Den höga procentsatsen indikerar att produktionen av verktyg ägde rum på platsen. Detta bekräftas av närvaron av mikrosticklar och stickelavslag, det vill säga produktionsavfallet. Sammansättningen resulterade i sju definierade block som alla började som råa flintnoduler med cortex kvar. En detaljerad beskrivning av teknik och metod i reducerings sekvenserna följs av en utvärdering hur materialet sedan flyttar i hyddan. Skar diskuterar därvid ämnesproduktion, sekundär modifiering, omgörning av redskap, användning, redskapens vård. Hon rör sig inom en processuell åskådning och med en önskan om en funktionell förklaring. De olika hantverks aktiviteterna som kan bestämma är relaterade till olika ytor i hyddan. Mikroliternas tillverkningsavfall fanns på ena sidan härden, medan skrapor hittades på andra sidan tillsammans med sylar och borrar och en flintarbetsyta. Ämnena flyttar från avslagsplatsen till andra arbetsytor. Fantomavslag indikerar återanvändning på annan plats eller då verktyg gjorda på platsen tas med då boplatsen överges. Skar slutar studien inte med en slutsats utan med en rad frågor. Vad betyder det rumsliga mönstret i termer relaterade till ålder, kön, hantverksspecialisering och så vidare. Hantverksspecialisering tänker man inte normalt på när man sysslar med jägare och samlare. Det faktum att Skar slutar med frågor visar bara att hon erkänner bristen på en förklarande teori i spatial analys. Det åter sammansatta materialet kommer däremot att var en "evig sanning" och framtida forskning kan återvända till denna strukturerade databas flera gånger och analysera den på nytt.
Bare Mosse III och VII I närheten av boplatsen III hade redan före Althins undersökning 1949 hittats en stor mängd spån och flintavslag runt en stor kulle. Denna kulle har troligen varit en ö i sjön. Forslid betecknar denna plats med nr VII. Enligt Welinder är detta samma boplats som nr 3 vilket framgår av fynden. Det är en blandboplats med fynd även från neolitisk tid.
Bare mosse IV