miniatyr|Giuseppe Verdi Don Carlos är en grand opera i fem akter med musik av Giuseppe Verdi. Libretto av Joseph Méry och Camille du Locle baserat på Friedrich Schillers drama med samma namn (1788).
Historia miniatyr|Karikatyr av Verdi och Don Carlos 1867. Don Carlos var Verdis fjärde opera byggd på ett drama av Schiller.De tre övriga var Giovanna d'Arco (1844), I masnadieri (1847) och Luisa Miller (1849). Redan 1850 hade Gustave Vaëz och Alphonse Royer, librettisterna till Jérusalem, föreslagit Schillers drama Don Karlos för deras nästa projekt. Men Verdi skulle hinna komponera nio ytterligare operor innan han tog sig an ämnet. Sommaren 1864 tog chefen för Parisoperan kontakt med Verdi om en ny opera till Världsutställningen 1867. Verdi blev förvånad över erbjudandet, då han fortfarande mindes alla besvär han hade haft med Parisoperan under repetitionerna av Sicilianska aftonsången 1855. Han skrev till sin franske förläggare att han var överraskad av erbjudandet med tanke på vad som hade hänt, men att han var intresserad av att komponera en opera om han fann ett bra libretto. Operachefen sände ner två texter, varav en var Schillers drama. Verdi blev intresserad av dramat då det skildrade en komplicerad relation mellan far och son. Även Verdi hade haft en dålig relation till sin far. Hans första fru och deras två barn hade dött tragiskt 1840, och han sörjde över att han inte hade fått några barn med sin andra hustru Giuseppina Strepponi. Ytterligare ett skäl till Verdis intresse var hans resa till Spanien 1862 då han hade besökt kung Filip II:s palats Escorial.
Joseph Méry skulle omarbeta Schillers pjäs men dog innan han blev färdig. Istället trädde direktören för Opéra-Comique, Camille du Locle, in och fullbordade texten. Utöver att översätta och bearbeta Schillers text skrev de båda librettisterna också en helt ny första akt och lade in autodaféscenen i den andra. Premiären var planerad till januari 1867 men fick skjutas upp eftersom den färdiga femaktsoperan med balettscener efter fransk smak hade blivit så lång att den inte gick att uppföra som den var. Verdi måste stryka här och där, men ännu vid generalrepetitionen den 24 februari visade den sig pågå för länge, så ytterligare förkortningar måste göras före premiären den 11 mars 1867 på Paris Opéra. Vid den andra föreställningen fick ännu fler passager avlägsnas så att operan fick ett acceptabelt omfång. Samma sommar uppfördes Don Carlos med stor framgång i London, där dock första akten hade skurits bort, och sedan översattes den till italienska inför föreställningar i Bologna och Milano. Därmed var dock inte arbetet med operan avslutat. 1882-83 förkortade Verdi än en gång sitt verk i samband med librettisten Ghislanzoni. De tog bort hela första akten och balettscenen i andra akten. Denna version hade premiär på Teatro alla Scala i Milano 10 januari 1884 och var i många år den mest spelade.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 2 november 1933 och den iscensattes åter med premiär den 7 april 1956 i nyöversättning av Bertil Carlberg. Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 25 september 1992Folkoperan och på Göteborgsoperan med premiär den 20 november 2010.
Om operan En nyhet i operan är "konversationsmusiken". Det finns inga vanliga operarecitativ, utan det handlar mer om en sorts dramatisk, lyrisk deklamering som resulterar i en ny form av genomkomponerad dialog. Orkestern deltar i såväl den inre som den yttre handlingen och skapar stämning, atmosfär och psykologisk uttrycksfullhet. Don Carlos är i mångt och mycket en duett-opera, men duetterna är dramatiska dialoger i ett melodiflöde. Det är även en opera med många stora monologer, tersetter, marscher och körer. Alla inspirerade av den spanska miljön.
Autodaféscenen miniatyr|En autodafé under Spanska inkvisitionen En höjdpunkt i operan är den stora autodaféscenen. Autodafé (från portugisiskans auto da fe, av latinets "actus fidei", troshandling) avser den troshandling då de som dömdes av inkvisitionen överlämnades till den världsliga makten, som skulle verkställa domen. I Spanien åtnjöt de offentliga avrättningarna under 1500- och 1600-talen ett paradoxalt intresse hos den skådespelslystna massan. Autodaféscenen förekommer i likhet med scenen i Fontainebleauskogen inte i Schillers drama, utan är lånad från Eugène Cormons skådespel Philippe II, Roi d'Espagne (1846). De samtida scenhänvisningarna från uruppförandet visar upp en imponerande stor uppläggning: hundratals korister och statister skulle befolka den djupa öppna scenen och sceneriet föreskrev noga specificerade delfunktioner. På scenen skulle det även finnas en stor bleckblåsensemble för fanfareffekter. Allt inriktat på att ge en imponerande visuell och ljudmässig effekt.
Scenen inleds och avslutas med stora körsatser och jubelrop från folkmassan som har församlats för den ohyggliga ritualen. Mitt under lovsången hörs en hotfull och dov sorgemarsch i moll: Kättarna förs till sin avrättning. I mitten av akten träder kungen ut ur katedralen och håller ett tal till folket, där han lovar att skoningslöst förfölja de otrogna och kättarna. Därefter följer den första chocken: de deputerade från Flandern gör entré och konfronterar kung Filip II. Ur den här situationen växer finalens centrala stora ensemble fram. Här kommer också Verdis ställningstagande i kampen mellan dramats positiva och negativa krafter till uttryck. Filip II:s kraftigt rytmiserande solo i molltonarten, en logiskt nödvändig bekännelse till makten och statsskälen, möter här en hymnartad dur-melodi, som sjungs av den flamländska deputationen, som kämpar för en rättvis sak. Även drottning Elisabeth och folkmassan stämmer in i melodin, medan kungen understöds av munkarna, varigenom den dramatiska konflikten hamnar i centrum. I slutet av akten, när bålet flammar upp, ljuder en mystisk "röst från ovan", som utlovar att de döende skall bli martyrer.
Dialogen mellan Filip II och storinkvisitorn Den dramatiska dialogen kan innehållsmässigt delas upp i två huvudavsnitt. I det första är det kung Filip II som för ordet. Han begrundar hur han skall kunna lämna ut sin revolterande son till rättvisan och låta denne dömas till döden och samtidigt rättfärdiga denna handling gentemot sitt samvete. Det här avsnittet är konsekvent uppbyggt på ett orkestermotiv som återkommer i slutet av scenen.
I den följande delen tar storinkvisitorn initiativet. Det handlar om betydligt viktigare frågor än om en enstaka upprorsmakare. Den katolska trons enhet står på spel, den håller på att undergrävas av en av kättarnas anförare, markisen av Posa, kungens vän. Det är denne som måste förintas. Kungen blir här själv misstänkt för att vara en liberalt sinnad medbrottsling. I den här delen är det storinkvisitorn som får överhanden och orkesterackompanjemanget blir dynamiskt och upprört. Det är två mörka basröster som möts, två stålhårda viljor. I själva centrum för uppgörelsen står nu snarare frågan om den världsliga eller den kyrkliga maktens överhöghet. I Filip II:s Spanien under 1500-talet skulle sådana frågor ha tett sig anakronistiska, men för Schillers tidsålder var de ytterst viktiga, och de förblev det ända in i Verdis tid. Det handlar om statsmaktens frigörelse, om skiljandet av kyrkan från staten. I den här scenen återspeglas 1700- och 1800-talens aktuella problematik. Men det ändrar naturligtvis inte det faktum att framställningen av den lidelsefulla sammanstötningen mellan de här båda krafterna gav upphov till en av operans dramatiska och musikaliska höjdpunkter.
Dialogen mellan Filip II och markisen av Posa En annan uppgörelse mellan två dova mansröster är ett förtroligt samtal mellan fyra ögon. Samtalet har kommit till stånd på kungens initiativ. Men markisens audiens hos kungen blir också en möjlighet för honom att avslöja de förskräckliga missförhållanden som råder i Flandern till följd av de spanska förtrycket och att försöka förmå kungen att åstadkomma en förändring. Filip II behöver nämligen markisen av Posa, för att kunna öppna sitt hjärta inför honom, med hans hjälp lindra den ensamhet som han känner som människa, och anförtro honom den rasande svartsjuka som han känner inför sin gemåls förmenta otrohet med sonen.
Dialogen mellan don Carlos och markisen av Posa miniatyr|Från en fransk affisch 1867: Don Carlos, den döde markisen och kung Filip II. I don Carlos och markisens av Posas duetter (akt I, respektive akt II) invigs markisen i infantens hemlighet, kärleken till styvmodern drottning Elisabeth. Posa bevarar vännens hemlighet, men försöker från och med nu omfokusera infantens känslokris och utnyttja den för politiska ändamål. Han vill vinna infantens stöd för den flamländska frihetskampen. Duetten mynnar ut i en marschartad, entusiastisk avslutning (cabalettan) med strängt parallellförda stämmor. Det är en av operan mest berömda melodier. En egendomlighet i den här duetten är att den avbryts av en stum scen, kungaparets besök vid Karl V:s grav i San Yuste-klostret, och först därefter, efter det att frihetstemat återkommit, klingar ut.
Dialogen mellan don Carlos och drottning Elisabeth I den slutgiltiga versionen bestämde sig Verdi för ett förunderligt, mystiskt slut. Förmodligen hade han helst låtit operan avslutas med en avskedsduett, en tanke som han realiserade i Aida. Elisabeths och don Carlos duett blev med tanke på dess musikaliska innehåll Verdis sista verkligt betydelsefulla konstnärliga utsaga i verket. Kärleksparet har träffats i San Yuste-klostret för att ta ett sista farväl, sorgsna men samlade och fast beslutna att underkasta sig den svåra försakelsen. De erinrar sig den döde markisen som har lämnat en livsuppgift efter sig åt dem. I duettens snabba, krigiska del målar de upp den hjältemodiga uppgift som skall ge mening åt don Carlos framtida liv: kampen för Flanderns frihet. Sedan blir tempot lugnare och duetten tårfylld. Slutets eteriska tempo är en resignation: en förhoppning om att de båda en gång skall återse varandra i en annan, bättre värld.
Personer (urval) Filippo II (Filip II), kung av Spanien (bas) Elisabeth av Valois, drottning (sopran) Don Carlo (Don Carlos), infant av Spanien (tenor) Rodrigo, markis av Posa, malteserriddare (baryton) Storinkvisitorn (bas) En munk, även Karl V (bas) Prinsessan Eboli, hovdam (mezzosopran) Tebaldo, drottningena page (sopran) Grevinnan av Aremberg (stum roll) Greven av Lerma (tenor) En härold (tenor) En röst från himlen (sopran) Hovfolk, pager, livvakter, munkar, soldater och bönder (kör)
Handling Handlingen utspelar sig i Spanien år 1560. Det är en kamp mellan kungen Filip II och hans son don Carlos som är kär i sin före detta fästmö som på grund av stormaktspolitik blev hans faders hustru (Elisabeth). Detta ackompanjeras av en avundsjuk intrigerande hovdam (prinsessan av Éboli), en självuppoffrande vän (marquis de Posa) och pågående svält, revolt i Flandern och den tidigare kejsaren Karl V som "spökar" eller rättare sagt är munk och inte död som det troddes.
Akt I (Motsvarar prologen i den italienska versionen) Fontainebleauskogen. Under vapenstilleståndet i kriget mellan Frankrike och Spanien 1559 uppehåller sig ett sändebud från Filip II vid det franska hovet. För att befästa freden har den spanske kungen låtit sin son Don Carlos förlova sig med Elisabeth av Valois, men de har ännu inte sett varandra. Elisabeth möter av en slump sin trolovade först när hon kommer vilse under en jakt. De båda blir häftigt förälskade i varandra ("Io la vidi"). Men deras lycka omintetgörs eftersom Filip II av politiska skäl själv måste gifta sig med Elisabeth ("Di quale amor, di quanto ardor").
Akt II (Motsvarar akt I i den italienska versionen) Scen 1