Charles-Louis de Secondat Montesquieu, Baron de La Brède et de Montesquieu eller bara Montesquieu (), född 18 januari 1689 på slottet La Brède, Gironde, död 10 februari 1755 i Paris, var en fransk friherre, politiker, författare, jurist, statsvetare och politisk filosof. Montesquieu är framför allt känd för att ha utvecklat maktdelningsprincipen och som representant för upplysningstidens tänkande.
Förutom livsverket, De l'esprit des lois (1748; delvis i sv. övers., "Om lagarnas anda"), skrev Montesquieu några prosaberättelser och en studie över romarrikets kulturella storhet och fall.
I Om lagarnas anda lägger Montesquieu fram teorin om klimatläran: Det är de yttre omständigheterna, exempelvis geografi och klimat, som bestämmer varje folks anda och vilket statsskick de har. Han har även bidragit till att sprida begreppen feodalism och Bysantinska riket. För sin teori och maktdelningsprincipen har han utövat en ojämförlig påverkan på utvecklingen av västerländska grundlagar och statsskick allt sedan hans egen tid. Fastän han själv förespråkade aristokrati blev hans teorier om frihet och om maktdelning både en viktig influens för liberalismen och för Amerikanska frihetskriget samt Franska revolutionen.
Biografi Montesquieu var ättling av en adlig släkt med anor från 1500-talet, som genom flera sina medlemmar tillhört parlamentsadeln (la noblesse de robe). Fadern Jacques de Secondat var andre son till baron de Montesquieu, och gifte sig med den brittisk-gascogneska adelsdamen Marie Françoise de Penel. Genom äktenskapet blev fadern baron över hennes hemgift, slottet La Brède i Bordeaux. Charles-Louis de Secondat La Brède var parets äldste son.Encyclopedia Britannica, 1911
Efter studier vid det katolska lärosätet Collège de Juilly i olika vetenskaper, tog han juristexamen vid universitetet i Bordeaux och fortsatte juridikstudierna vid universitetet i Paris. Fadern dog 1713, och han blev då arvtagare till dennes slott och titel baron de La Brède. 1714 blev han parlamentsråd i Bordeaux och ärvde av Jean Baptiste de Secondat, en farbroder 1716 värdigheten av parlamentspresident (president a mortier) samtidigt som han också ärvde titeln baron de Montesquieu och farbroderns förmögenhet.
Trots de missförhållanden som förorsakades av domarämbetenas ärftlighet (egentligen säljbarhet) var parlamentsadeln kanske det politiska elementet som fungerade bäst under Frankrikes ancien régime, och från traditionerna inom denna samhällsklass hade Montesquieu mottagit intryck som blev av betydelse för hans följande politiska författarskap.
Vetgirig, spirituell och frigjord från allt som för tidens filosofi gällde som fördomar, intresserade han sig dock mera för vetenskapliga och litterära sysselsättningar än för domarkallet. Till en början bedrev han vid sidan av det politiska uppdraget naturvetenskapliga undersökningar, och hans forskningsmetod blev därefter besläktad med ett med naturvetenskaplig empirism vad han än forskade i för ämne: sociala, historiska och politiska spörsmål.
1721 utgav han under form av brevväxling mellan två perser som reste i Europa Lettres persanes, ett arbete vari han gisslade samhällsförhållandena, hovet och kyrkan i Frankrike efter Ludvig XIV:s regering, men också anpassad till tidens frivola smak. Denna stil framträder även i Le temple de Guide (1725; översatt av fru Nordenflycht i "Vitterhets-Nöjen"), ett litet skönlitterärt antikhärmande rokokostycke. Fastän de "persiska breven" utgivits anonymt på grund av censuren, blev Montesquieus författarskap ändå känt, och Ludvig XV vägrade 1725 att godkänna hans inval i Franska akademien under förevändning att han inte var bosatt i Paris. Han sålde då sin presidentsyssla i Bordeaux’ parlament 1726, slog sig ned i Paris och fick 1728 inträda i akademien. Med sin debut som författare blev han en celebritet i hemlandet.
Samma år han inträdde i akademien begav han sig emellertid på resor till flera europeiska länder för att göra sociala och politiska studier, till bland annat England, Österrike, Italien och Ungern. Av synnerlig betydelse blev hans besök i England, vars fria statsskick väckte hans intensiva intresse och där han gjorde bekantskap med John Lockes politiska skrifter. Vid ungefär samma tid hade England blivit en konstitutionell monarki, samt ingått personalunion med Skottland varmed de bildade Storbritannien.
Efter en tvåårig vistelse i Storbritannien återvände han 1731 till Frankrike för att på La Bréde ostört få bearbeta det rika material som han samlat genom sina iakttagelser och resor. Den första frukten härav var ett historiskt arbete, Considérations sur les causes de la grandeur et de la décadence des romains (1734; ’Tankar öfwer orsakerna till de Romares välde och fall", 1755, översatt av Olof von Dalin eller på hans uppdrag av J. Roeding), där han gör avsteg från den dåtida historieskrivningens krönikartade eller moraliserande metod och ger en framställning av orsakssammanhanget i historien från romarriket.
1748 utkom hans livsverk, De l'Esprit des lois (Lagarnas anda), frukten av 20 års undersökningar och analyser. På grund av den omedelbara framgången, och diskussionerna som emanerade ur detta, utgav han samma år La défense de "L'Esprit des lois" (Försvar av Lagarnas anda).
På äldre dagar blev han blind, och redan under Europaresan led han av allt mer försämrad syn. Han avled under hög feber 1755, och begravdes i Saint-Sulpice i Paris.
Montesquieu gifte sig 1715 med protestanten Jeanne de Latrigue, och äktenskapet gav tre barn, en son och två döttrar.
Författaren Montesquieu Fastän Montesquieus betydelse inom konstitutionell rättshistoria och statsvetenskap vida överskuggar hans bidrag till skönlitteraturen, intager han en central plats inom den franska upplysningens litteraturhistoria. Efter utgivandet av Lettres persanes (Persiska brev) 1721 var han en av Paris mest hyllade författare, och genren efterbildades av många. Framställningen bygger på verfremdung, i vilken oförståelsen (de persiska främlingarnas) inför en sedvanlig företeelse (i det franska samhället) avslöjar dess komiska orimlighet.
Han medverkade i Denis Diderots Encyclopédie med en artikel.
Klimatläran som han utvecklade i L’esprit des lois fick skönlitterär form av göticisterna i Sverige, där bland annat Gustaf Fredrik Gyllenborgs dikt Vinter-qväde kombinerar de båda tankeströmningarna. Mer troget montesquieusk var Carl August Ehrensvärd som tog avstånd från en göticistisk omtolkning när han påverkad av klimatläran skrev Resa till Italien (1786).
Om lagars anda Av de tankar och analyser som Montesquieu framställer i det omfattade arbetet L’esprit des lois, brukar särskilt tre teser framhållas: hans klimatlära, maktdelningsprincipen, och hans uppfattning om olika slag av statsskick. Hans berömmelse och betydelse till trots, var hans filosofi inte originell under hans samtid, utan har lånat och sammanfört tankar som andra redan yttrat. Klimatläran innebar på sin tid ett steg mot en relativisering av rättsfilosofin, men för en nutida läsare ter sig många bärande tankar som normativa snarare än deskriptiva, och som moraliserande.
Om olika statsskick Den ledande tanken i L’esprit des lois (Lagars anda) är att samhällsinrättningarna (lagarna och dess institutioner) inte bör lämpas och bedömas efter en universellt giltig mall som den rådande åskådningen gjorde gällande, utan efter huruvida statsskicket gav människorna som levde i samhället rättvisa och frihet. Han uppställde därför inget allmängiltigt författningsideal, utan erkände republik, demokratisk eller aristokratisk, och monarki som berättigade alltefter olika förhållanden. Vad han fördömde var uteslutande despotism och anarki som båda innebär laglöshet. Till skillnad från till exempel Rousseau erkände han dock att rättvisa var oberoende av samhället, och därför kunde bedömas vetenskapligt av ett kritiskt sinne.
Med sin skildring av de båda republikanska statsformerna avsåg han egentligen endast forntidens stadsrepubliker och trodde inte att de var möjliga att genomföra i moderna storstater, men vad han sade om dygden (vilken han definierade som ett osjälviskt medborgarsinne) som den oundgängliga förutsättningen för ett lyckligt resultat av det demokratiska statsskicket äger en tillämplighet även på den moderna storstatsdemokratien. Den idealiserade bild han gav av antikens demokratiska republiker skulle för övrigt få följder som han inte hade anat. I strid med hela hans uppfattning gjordes den till ett allmängiltigt ideal, och som sådan inspirerade den nämligen sedermera Franska revolutionens antikhärmande republikanism.
Vad Montesquieu menade med monarki var närmast Frankrike före Ludvig XIV:s centraliserande och nivellerande despotism: en stat, där monarken visserligen är all makts källa, men i sin maktutövning begränsas av vissa grundlagar och av aristokratiska förmedlande korporationer (pouvoirs intermédiaires), såsom adel, hierarki och en oberoende domarkår som bevakade lagarnas helgd (franska parlamenten). Fundamental blev därmed hans indelning av samhällsklasser; han erkände tre samhällsklasser i sin samtids Frankrike, för vilket han myntade uttrycket trias politica: monarkin, aristokratin och allmänheten.
Klimatläran Vid sin bedömning av styrelseskickens lämplighet, uppställde han folkens olika livsvillkor, deras geografiska och ekonomiska förhållanden, deras storlek, seder, religion, historia och så vidare, och det var just denna relativitet, som han ansåg komma till uttryck i Lagarnas anda, om än relativismen inte var fullbildad, och i fråga om maktdelningen är han tvärt om normativ. Hans analys av klimatvillkoren, framlagd i bok XIV, har senare kommit att bli känd som klimatläran, en teori som han inte var alldeles ensam upphovsman till, men som han vidareutvecklade och spred.
Till klimatläran hör Montesquieus uppfattning av typkaraktärer av världens folk, vilka han menar ha uppstått och korresponderar med det klimat där folken kommer ifrån. Människor i varma länder, menade han, styrdes av sina lustar och antipatier, var äregiriga och lata och krävde lag och ordning i högre grad än folk i norr. Människor i norr var mer kraftfulla, framfusiga eller djärva, högmodiga men förlåtande, och obenägna till att njuta och skapa skönhet; den i norr njöt utan nogräkning av vad som erbjöds. Människor i norr hade inte lika utvecklade lagar, och dömde efter vad ögat såg. Européer som bosatte sig i Indien kom med tiden att förlora sina europeiska drag, allt på grund av klimatet.
Med denna teori kom han att inverka på den senare rasbiologin i det att den dels ställde upp folktypologier, dels inledde en metodologisk vändpunkt i humanvetenskaperna som därefter i högre grad skulle underkasta sig medicinsk vetenskap, biologin och etnologin.Carl Frängsmyr, "Vädrets makter : Klimatläran blev en raslära", Dagens Nyheter, 15 augusti 2005
Människans frihet Den högsta formen av statsliv ansåg han vara frihet, varmed han menade att individernas säkerhet var betryggad genom att de inte kunde tvingas till annat än vad lagen påbjöd eller hindras från att göra vad lagen tillät. Härtill fordrades, ansåg han, att makt begränsas av makt, ty "det är en evig erfarenhet, att varje maktinnehavare frestas att missbruka sin myndighet; går tills han möter gränser". Finns en dylik begränsning förnekade han inte att friheten kunde förekomma i republiker, men närmast ansåg han den höra hemma i monarkin vars natur är att på sådant sätt "modereras".
Maktdelningsprincipen