miniatyr|Talad lettiska Lettiska (eget namn: latviešu valoda) är ett östbaltiskt språk som talas av cirka 1,5 miljoner personer. Dess närmaste släkting är litauiskan. Lettiska delas i fyra huvuddialekter.
Lettiska är officiellt språk i Lettland och Europeiska unionen. Böcker på lettiska har givits ut sedan 1585 och språkvetenskapliga verk sedan första hälften av 1600-talet.Omniglot - Latvian För första gången översattes Bibeln i sin helhet till lettiska år 1689. Kulturspråket har vuxit fram ur lettgalliska under inflytande av kuriska och semgalliska. Lettgallen är den sydöstra delen av nuvarande Lettland och lettgalliska, som språkligt betraktas som en dialekt, hade där status som officiellt språk 1920-1934. 2009 talades lettgalliska av 200 000 personer.Ethnologue - Latgalian
Fonologi och ortografi Betoningen ligger nästan alltid på första stavelsen. Detta tros vara ett resultat av inverkan från finsk-ugriska språk.
Konsonanter
Labial Dental-alveolar Palatal Velar Nasal m n ɲ (ŋ) Klusil p | b t | d c | ɟ k | g Affrikat t͡s | d͡z t͡ʃ | d͡ʒ Frikativ (f) | v s | z ʃ | ʒ (x) Approximant j Lateral l ʎ Tremulant r
Källa:
Vokaler
Främre Central Bakre Sluten i u Halvsluten e (ɔ) Öppen æ a
Källa:
Ortografi Lettiska skrivs med en variant av det latinska alfabetet. Det består av totalt 33 bokstäver varav 11 är latinska bokstäver som modifierats med diakritiska tecken. A Ā B C Č D E Ē F G Ģ H I Ī J K Ķ L Ļ M N Ņ O P R S Š T U Ū V Z Ž Makron (¯) markerar lång vokal (ungefär 2,5 gånger längre än en kort vokal). Hake (ˇ) ändrar en alveolar frikativa till en postalveolar. Cedilj (¸) gör konsonanten palatal. Diakriten kan ibland ta formen av ett kommatecken och i fallet gement g så placeras det ovanför istället för under.
Ortografin bygger till stor del på principen ett ljud, en bokstav, det vill säga att uttalet för ett ord kan fås genom att ljuda det bokstav för bokstav. Det finns dock tre fall av tvetydighet. Bokstäverna e och ē kan båda uttalas som en kort respektive lång variant av de två fonemen [ɛ] och [æ]. Bokstaven o används för att skriva både långt och kort [ɔ] samt diftongen [uɔ]. I lettgalliska stavas de tre ljuden o, ō respektive uo och kampanjer pågår för att föra in detta också i standardortografin. Lettiska lingvister hävdar dock att uo är det enda inhemska lettiska fonemet och att de övriga endast återfinns i lånord. Digrafen uo samt ō och har tidigare ingått i standardortografin men avskaffades 1914 respektive 1946. På samma sätt avskaffades år 1957 bokstäverna ŗ och ch. De används dock fortfarande av många letter som bor utanför Lettland.
A a Ā ā B b C c Č č D d E e Ē ē F f G g Ģ ģ H h [a, a:] [a:] [b] [ts] [tʃ] [d] [ɛ, e] [ɛ:, e:] [f] [g] [ɟ] [x] I i Ī ī J j K k Ķ ķ L l Ļ ļ M m N n Ņ ņ O o P p [i] [i:] [j] [k] [c] [l] [ʎ] [m] [n] [ɲ] [uo] [p] R r S s Š š T t U u Ū ū V v Z z Ž ž [r] [s] [ʃ] [t] [u] [u:] [v] [z] [ʒ]
Grammatik Lettiska har ett maskulint-feminint tvågenussystem. Bådadera genus har tre deklinationer. Varje deklination har sju kasus. Diminutiv är vanligt för lettiska substantiv (till exempel diminutiv av "ozols" (ek) är "ozoliņš")Saleniece, Balode (2004), s. 1001. Lettiska saknar artiklar. Lettiska saknar infinitivmärke (dvs det finns i lettiska ingen motsvarighet till "att" i svenskans "att cykla", "zu" i tyskans "zu schlafen", "to" i engelskans "to speak" eller till "à" i franskans "à boiter".). Lettiska saknar motsvarighet till verbet "att ha". Till exempel, för att säga "jag har en bok" säger man "man ir grāmata", där "man" = dativ från "es" (jag), "ir" = "är" och "grāmata" = "bok". Lettiska har 3 tempus: presens (tagadne), preteritum (pagātne) och futurum (nākotne). Lettiska saknar perfekt. Lettiska har ingen "sequence of tenses" (jämför "Es zinu, ka viņš atnāks" (Jag vet att han skall komma) med "Es zināju, ka viņš atnāks" (Jag visste att han skulle komma). Lettiska har 3 konjugationer. Varje konjugations verb har särskilda teman för varje person, såväl i singularis som i pluralis. Lettiska har både reflexiva och icke-reflexiva verb. Ofta (men inte alltid) har ett icke-reflexivt verb (till exempel "mazgāt" (att tvätta)) sin like bland reflexiva ("mazgāties" (att tvätta sig)). Lettiska har inga modala verb (dvs verb som "böra", "skola"...), utan använder istället olika verbmodus.Saleniece, Balode (2004), ss. 1029-33. Lettiska har, precis som franskan, en "dubbel negation" (jämför "Es nekad turp neiešu" med ett svenskt motstycke "Jag skall aldrig gå dit" ("ne" står för negation i lettiska).Saleniece, Balode (2004), s. 1039. Lettiska har en ordföljd som är "vanlig" för många andra indoeuropeiska språk. Om man jämför med svenska, kan satsdelarnas ordning i en lettisk sats vara "friare" (fast inte så fri som den kan vara i många slaviska språk).Saleniece, Balode (2004), s. 1038. Lettiska har både bestämda och obestämda former av adjektivord (just som svenska har). Adjektiviska ord och räkneord böjs efter substantivets genus och kasus.
Lettiska substantivs böjning Singularis:Saleniece, Balode (2004), s. 1002-3. kasus fråga 1. deklinationen (-s,š) 2. d. (-is,-s) 3. d. (-us) 4. d. (-a) 5. d. (-e) 6. d. (-s)Nominativ kas? (vem/vad?)cilvēk-sbrāl-isled-usrok-azem-esird-sGenitivkā? (vems?)cilvēk-abrāļ-aled-usrok-aszem-essird-sDativkam? (till/åt vem/vad?)cilvēk-ambrāl-imled-umrok-aizem-eisird-ijAckusativko? (vem/vad(älskar du)?)cilvēk-ubrāl-iled-urok-uzem-isird-iInstrumentalisar ko? (med vad/vem?)ar cilvēk-uar brāl-iar led-uar rok-uar zem-iar sird-iLokativkur? (var?)cilvēk-ābrāl-īled-ūrok-āzem-ēsird-īVokativ-cilvēk!brāl-i!Mik-u! (namn ”Mikus”)”N”!(vanligt)”N”!(vanligt)”N”!Ordets översättning-människabroderishandjord/landhjärta
Pluralis:
kasus 1. deklinationen 2. d. 3. d. 4. d. 5. d. 6. d.Nominativcilvēk-ibrāļ-iled-irok-aszem-essird-isGenitivcilvēk-ubrāļ-uled-urok-uzemj-usirž-uDativcilvēk-iembrāļ-iemled-iemrok-āmzem-ēmsird-īmAckusativcilvēk-usbrāļ-usled-usrok-aszem-essird-isInstrumentalisar cilvēk-iemar brāļ-iemar led-iemar rok-āmar zem-ēmar sird-īmLokativcilvēk-osbrāļ-osled-osrok-āszem-ēssird-īsVokativ”N”! ”N”!”N”! ”N”!”N”!”N”!
Ge akt på följande:
Till 1., 2. och 3. deklinationerna hör maskulinums substantiv, till 4., 5. och 6. – femininums.
Flera maskulinums ord tillhör 1. deklinationen, medan flera femininums – 4.
Bara några ord tillhör 3. deklinationen. Tiotals ord tillhör 6. deklinationen.
Några maskulinums ord (till exempel ”lauva” - lejon) har ändelse –a i singularis nominativ. Dessa ord böjs som om de hörde till 4. deklinationen med undantag för singularis dativ där de har ändelse –am.
Några 2. deklinationens ord har ändelse –s i singularis nominativ (till exempel ”ūdens” - vatten). Dessa ords singular genitiv sammanfaller med deras nominativ i singularis (undantag: ordets ”suns” (hund) genitiv är ”suņa”).
"Hårda" konsonanter framför ords ändelser blir "mjuka" (b - bj, p - pj, m - mj, v - vj, l - ļ, n - ņ, s - š, t - š, z - ž, d - ž, c – č, dz - dž) i följande fall: hos 2. deklinationens ord i singular genitiv och i alla kasus i pluralis (undantag är ordet ”viesis” (gäst) och namn som har –d eller –t framför –is (Valdis, Atis)) hos 5. deklinationens ord i genitiv i pluralis hos flera 6. deklinationens substantiv i genitiv i pluralis
Personliga pronomen. Reflexiva pronomenet. kasus es (jag) mēs (vi) tu (du) jūs (ni) reflexiva pronomenetNominativesmēstujūs -GenitivmanismūsutevisjūsusevisDativmanmumstevjumssevAckusativmanimūstevijūsseviInstrumentalisar maniar mumsar teviar jumsar seviLokativmanīmūsostevījūsossevī
Ge akt på följande:
Personliga pronomen ”viņš” (han), ”viņa” (hon), ”viņi” (de (om män)), ”viņas" (de (om kvinnor)) böjs som om dessa vore 1. och 4. deklinationernas substantiv. Dessa pronomen används nästan aldrig för att beteckna icke-levande föremål (demonstrativa pronomen används istället). Om en grupp människor består av företrädare för de båda könen, använder man ”viņi” för att beteckna dem.
Reflexiva pronomenet på lettiska motsvarar pronomenet ”sig” på svenska.
”jūs” kan även användas för ett artigt tilltal till en person. Då skrivs det som „Jūs”.
Demonstrativa pronomen Singularis:
kasus šis (den/det här) šī (den/det här) tas (den/det där) tā (den/det där)NominativšisšītastāGenitivšā, šīšās, šīstātāsDativšimšaitamtaiAckusativšošototoInstrumentalisar šoar šoar toar toLokativšajā, šinī, šaišajā, šinī, šaitajā, tanī, taitajā, tanī, tai
Pluralis:
kasus šie (de här) šīs (de här) tie (de där) tās (de där)NominativšiešīstietāsGenitivšošototoDativšiemšīmtiemtāmAckusativšosšīstostāsInstrumentalisar šiemar šīmar tiemar tāmLokativšajos, šinīs, šaisšajās, šinīs, šaistajos, tanīs, tais tajās, tanīs, tais
Ge akt på följande: „Šis” och ”tas” (och deras plural) används för att beteckna maskulina substantiv medan ”šī” och ”tā” (och deras plural) – feminina substantiv.
I lokativ använder man hellre det första av de 3 alternativen, dvs "šajā", "tajos" osv
”šāds”/”tāds” (sådan/sådant (om maskulina substantiv)) och ”šāda”/”tāda” (sådan/sådant (om feminina substantiv)) böjs som om dessa vore substantiv och tillhörde 1. respektive 4. deklinationen.
Om det demonstrativa pronomenet ”tas” är subjekt i en sats och hänvisar till något föremål, så måste detta demonstrativa pronomen motsvara föremålets genus och numerus: ”Tā ir mana draudzene” – Den där är min väninna; ”Tie ir mani draugi” – ”De där är mina vänner”.
Om det demonstrativa pronomenet ”tas” inte hänvisar till något föremål används alltid just ”tas” (och dess kasusformer). I så fall översätts detta pronomen till svenska som ”det”/”detta”: ”Es tam neticu” – Jag tror inte på detta.
Possessiva pronomen possessiva pronomen ”mans”/”mana” (min, mitt), ”tavs”/ ”tava” (din, ditt) och ”savs”/”sava” (sin, sitt) och dess pluralformer böjs (tillsammans med ”sina” substantiv) som 1./4. deklinationernas substantiv.
”mūsu” (vår, vårt, våra), ”jūsu” (er, ert, era), ”viņa” (hans), ”viņas” (hennes) och ”viņu” (deras) böjs inte tillsammans med sina substantiv ty dessa pronomen är genitivformer av ”mēs”, ”jūs”, ”viņš”, ”viņa”, och ”viņi”/”viņas" respektive.
Verbs böjning 2. konjugationen, icke-reflexiva verb (”dzīvot” – att leva, att bo):
personpresenspreteritumfuturumesdzīvo-j-udzīvo-j-udzīvo-š-utudzīvodzīvo-j-idzīvo-s-iviņš/viņa/viņi/viņasdzīvodzīvo-j-adzīvo-smēsdzīvo-j-amdzīvo-j-āmdzīvo-s-imjūsdzīvo-j-atdzīvo-j-ātdzīvo-s-iet
2. konjugationen, reflexiva verb (”rūpēties” – att sköta, att akta):
personpresenspreteritumfuturumesrūpē-j-osrūpē-j-osrūpē-š-osturūpē-j-iesrūpē-j-iesrūpē-s-iesviņš/viņa/viņi/viņasrūpē-j-asrūpē-j-āsrūpē-s-iesmēsrūpē-j-amiesrūpē-j-āmiesrūpē-s-imiesjūsrūpē-j-atiesrūpē-j-ātiesrūpē-s-ieties
3. konjugationen, 1. gruppen, icke-reflexiva verb (”lasīt” – att läsa):
personpresenspreteritumfuturumeslas-ulasī-j-ulasī-š-utulas-ilasī-j-ilasī-s-iviņš/viņa/viņi/viņaslas-alasī-j-alasī-smēslas-āmlasī-j-āmlasī-s-imjūslas-ātlasī-j-ātlasī-s-iet
3. konjugationen, 2. gruppen, icke-reflexiva verb (”peldēt” – att simma):
personpresenspreteritumfuturumespeld-u peldē-j-u peldē-š-utupeld-i peldē-j-i peldē-s-iviņš/viņa/viņi/viņaspeld peldē-j-a peldē-smēspeld-am peldē-j-ām peldē-s-imjūspeld-at peldē-j-āt peldē-s-iet
3. konjugationen, 1. gruppen, reflexiva verb (”mācīties” – att studera):
personpresenspreteritumfuturumesmāc-osmācī-j-osmācī-š-ostumāc-iesmācī-j-iesmācī-s-iesviņš/viņa/viņi/viņasmāc-āsmācī-j-āsmācī-s-iesmēsmāc-āmiesmācī-j-āmiesmācī-s-imiesjūsmāc-ātiesmācī-j-ātiesmācī-s-ieties
3. konjugationen, 2. gruppen, reflexiva verb (”peldēties” – att bada):
personpresenspreteritumfuturumespeld-os peldē-j-os peldē-š-ostupeld-ies peldē-j-ies peldē-s-iesviņš/viņa/viņi/viņaspeld-as peldē-j-ās peldē-s-iesmēspeld-amies peldē-j-āmies peldē-s-imiesjūspeld-aties peldē-j-āties peldē-s-ieties
Ett exempel för 1. konjugationen, icke-reflexivt verb ”sākt” (att börja):
personpresenspreteritumfuturumessāk-usāk-usāk-š-utusācsāk-isāk-s-iviņš/viņa/viņi/viņassāksāk-asāk-smēssāk-amsāk-āmsāk-s-imjūssāk-atsāk-ātsāk-s-iet