miniatyr|Norge på 1020-talet, efter enandet under Olav den helige. Jämtland var emellertid självstyrande till 1178 då det blev norskt, och Hälsingland hade ett löst förhållande till Sverige fram till 1300-talet. miniatyr|Norge och övriga Skandinavien 1219 Den här artikeln behandlar Norges historia.
Det som i dag är Norge har varit befolkat sedan inlandsisen smälte för omkring 11 000 år sedan. Norge som enad, suverän stat uppstod kring år 1035. Från 1388 till 1814 var Norge i politisk union med Danmark och sedan en stat i personalunion med Sverige till 1905, för att därefter återfå sin oavhängighet.
Förhistoria De äldsta spåren av människor i Norge tillhör Fosnakulturen och är en boplats i Vestfold som heter Pauler 1. Fosnakulturen är döpt efter Fosna i Nordmøre. Pauler har daterats till ungefär 9 800 före Kristus. Andra äldre boplatser är Galta i Ryfylke som har tolkats som Ahrensburgboplats. Invandringen till Norge skedde från söder utmed norska västkusten och nådde Finnmark på bara några århundraden. I Finnmark beskrevs på 1930-talet den så kallade Komsakulturen, som idag är ett av vetenskapen övergivet begrepp. Vissa forskare trodde på 1930-talet att människor hade kunnat leva vid Atlantkusten hela istiden men det tror man inte idag. På senare år har det visat sig att en invandring till Nordnorge skedde från Ryssland via finska Lappland till Finnmark.
Efter Fosnakulturen kommer den senmesolitiska Nöstvedkulturen som framförallt har hittats i södra delen av Norge. men också upp till Troms.Hällristningarna i Alta visar på naturmiljön, djurlivet, jakt och ceremonier. Samhället de tillkom i var fortsatt en jägar-samlarkultur.
Jordbruksbaserade samhällen Jordbruksintroduktionen skedde i söder med trattbägarkulturen som troligen bars av nya invandrande grupper. Vid Holtenes i Hurum och Skjeltorp i Skjeberg finnes så kallade storstensgravar.. Gravarna kallas megalitiska efter det latinske uttrycket för stor sten. De är av typen dösar. Megalitgravar är sällsynta i Norge. De markerar etableringen av trattbägarkulturen (3950–2750 f.Kr.) vid Oslofjorden. Tydligast avspeglar jordbrukets introduktion sig i fynd av tunnackiga yxor, se sid 64 i Steinar Solheims uppsats: En historie om møter og motsetninger Introduksjonen av jordbruk til Øst-Norge
Från bronsåldern (1500 - 500 före Kristus) finns också hällristningar , jordbruksristningar. Under bronsåldern har gravskicket gått från jordbegravningar i olika former till att den döde brändes askan placerats i en gravgömma, ofta en urna.
Arkeologiska fynd från den romerska järnåldern (år 0 - år 400) visar att det har skett utbyte av produkter direkt eller indirekt med det romerska imperiet.
Under folkvandringstiden (400 - 600) har nya folk kommit till Norge och ruiner av fornborgar har tolkats som att denna period har präglats av krig och oroligheter.
Protohistorisk tid På engelska wikipedia finns artikeln Petty kingdoms of Norway där man redogör för teorier om 31 småkungadömen i Norge. Källmaterialet för detta är den norska kungasagorna. Källorna är nedskrivna långt efter de händelser de skildrar och även om de delvis bygger på skaldekväden som kan ha traderats muntligt är de spekulativa och inte tillförlitliga historiska källor. En del av dessa småkungadömen existerade troligen, och de förenades i större områden senare.
På 800-talet blev Harald Hårfager ledare över stora delar av Norge. Harald Hårfager lade också under sig Shetlandsöarna och Orkneyöarna.
Kristendomen kom till Norge genom handel och vikingatåg under 700- till 900-talet. Från 900-talet och framåt finns tecken på att förkristna gravbruk upphör i kustområdena, och kristna kyrkogårdar börjar uppstå.
År 870 bosatte sig de första norrmännen på Island. Erik Röde lämnade Norge ungefär år 980 och grundade en bosättning på Grönlands västkust.
Högmedeltid Handel och vikingatåg till England, Frankrike Irland förde med sig kristendomen till Norge. Den engelska kyrkan sände missionärer till Vestlandet, medan Viken och Oslofjorden tog emot tyska klerker. Under 900-talet resulterade det i att de så kallade missionskungarna – Håkon Adalsteinsfostre (935–961), Olav Tryggvason (995–1000) och Olav Haraldsson (1015–1028) – försökte kristna landet.
Olav Haraldsson lyckades ta kontroll över hela södra Norge, och genom hans beslut vid tinget på ön Moster 1024 blev Norge ett kristet land. Annan religion förbjöds, kristet dop och begravning påbjöds och kyrkans organisation med präster och kyrkobyggnader började fastställas.
Olav Haraldsson dog i strid vid Stiklastad. Kort därefter uppstod en helgonkult kring den döde kungen, som fick tillnamnet Olav den helige. Den samtida tyska historikern Adam av Bremen berättar att hans reliker i Olavskyrkan i Nidaros blev ett vallfärdsmål för hela Norra Europa. Så småningom blev han också Norges skyddshelgon.
Olavskultens Nidaros, tillbedjan av Sankt Halvard i Oslo och Selje kloster där Sunniva den heliga verkat blev naturliga platser för de tre första norska stiften, som inrättades av kung Olav Kyrre mellan 1068 och 1080. Olav Kyrre började också bygga domkyrkorna (kristkirkene) i Nidaros och Bergen,
Under 1200-talet styrde de norska kungarna över ett område från Isle of Man till Kolahalvön, det så kallade Norgesväldet. Norge kan anses ha stått på höjden av sin makt när Grönland 1261 och Island 1262 erkände den norske kungen som härskare. De ständiga striderna hade dock gjort det svårt att hävda överhögheten över Isle of Man och Hebriderna och 1266 avstod Magnus Lagaböter dessa mot att den skotske kungen erkände norsk överhöghet över Shetlandsöarna och Orkneyöarna.
Ett orosmoment var de ständiga tronstriderna mellan kungasönerna som utnyttjades av stormän och kyrkan för att försöka styra landet. Varje kungason, äkta eller oäkta, ansågs ha arvsrätt till kronan, vilket ledde till många maktstrider. Genom Sættargjerden, ett konkordat mellan kung Magnus Lagaböter och ärkebiskop Jon Raude, som slöts år 1277 i Tønsberg, reglerades kyrkans ställning i Norge. Kungen skulle inte längre styra tillsättningen av biskopar, medan kyrkan fick domvärjo i kyrkorättsliga och familjerättsliga frågor och lovade att inte påverka kungavalet. Sættargjerden revs visserligen upp redan tre år senare, när Magnus Lagaböter dog och en förmyndarregering tog över makten för hans son Erik Magnussons räkning, men Magnus Lagaböter hade nu lagt grunden för en ny tronföljdslag och maktstriderna minskade.
För Norge innebar digerdöden en katastrof. Av en befolkning på uppskattningsvis 350 000 människor dog ungefär hälften. Av de 300 adliga familjerna överlevde endast 60. Den jordbrukskris som följde digerdöden försvagade centralmakten.
Kalmarunionen
Kung Håkon Magnusson dog utan arvingar 1319. Hans dotter var gift med en svensk prins och deras son Magnus Eriksson blev kung över både Norge och Sverige. Det norska riksrådet var dock missnöjd med kungen och 1355 blev istället kungens son Håkan Magnusson norsk kung. Denne gifte sig med den 10-åriga Margareta, dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag. Kung Håkan och Margaretas son Olav Håkonsson blev 1376 kung av Danmark och 1380 kung av Norge. Denne dog dock 1387 vid ungefär 17 års ålder. Margareta agerade snabbt och blev utnämnd till regent i Norge och Danmark. De politiska oroligheterna i Sverige ledde till att hon även blev svensk regent den 22 mars 1388. Därigenom hade Norge, Sverige och Danmark förenats till en personalunion som fullbordades genom Kalmarunionen.
Även om unionsregenterna genom kungaförsäkran lovade att styra med hänsyn till riksråden i de tre länderna var det inte så det blev. För Norge betydde unionen att landet kom alltmer under danskt inflytande, främst genom att adelssläkterna fördanskades och avsaknaden av en urban borgarklass som kunde bilda en opposition mot detta. Kristian I förpantade de norska biländerna Orkneyöarna och Shetlandsöarna 1468 till kungen av Skottland och panten återlöstes aldrig. 1536 förklarade kung Kristian III att Norge var förenat i union med Danmark och det norska riksrådet avskaffades.
Se även Svensk-norska unioner
Union med Danmark Reformationen inleddes i Norge år 1536, och samma år formaliserades Norge som en dansk provins.
1508 avskaffades Hansans handelsmonopol i Norge vilket blev inledningen till framväxten av en norsk borgarklass. Under 1500- och 1600-talet startades skeppsvarv. Den främsta exportvaran var fisk men en annan viktig exportprodukt blev sågat timmer. Uppmuntrad av Kristian IV startades också gruvhantering för att ta hand om fyndigheter av silver, koppar och järnmalm. Denne visade ett särskilt intresse för Norge och efter den stora branden i Oslo 1624 döptes staden om till Kristiania.
Under den svenska stormaktstiden förlorade Norge tre av sina landskap. Vid freden i Brömsebro 1645 förlorades Härjedalen (Herjedalen) och Jämtland (Jemtland) med socknarna Idre (Idre) och Särna (Serna), vid freden i Roskilde 1658 förlorades även Bohuslän (Båhuslen) med staden Uddevalla (Oddevold). Även Trondheims län förlorades, men återgick till Norge efter två år.
Den kännbara förlusten i kriget ledde till att det danska adelsväldet upphörde och Fredrik III kunde med hjälp av borgarståndet bli enväldig kung den 18 oktober 1660. Enväldet innebar en ämbetsmannastat som i viss mån öppnade för en viss ståndscirkulation.
Den goda ekonomiska utvecklingen innebar en stor befolkningstillväxt och 1665 hade Norge cirka 450 000 invånare, att jämföra med Danmarks 550 000 invånare. Detta innebar att kungen tog större hänsyn till Norges intressen. Med ämbetsmannastaten hade norrmän samma chans som danskar till poster på lägre nivå, men de allra högsta nivåerna var nästan enbart besatta av danskar.
Den ekonomiska utvecklingen berodde bland annat på nyodlingen av tidigare obrukad mark. Från slutet av 1600-talet växte också den norska handelsflottan. I mitten av 1700-talet fanns nästan 600 fartyg i denna, 1807 fanns 1 514 fartyg.
Under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet försökte Karl XII inta Norge 1716 och 1718. Norge fick sin egen sjöhjälte, Peder Tordenskjold, genom en rad fräcka överfall. I juli 1716 lyckades Tordenskjold erövra 21 svenska transportfartyg på väg till den svenska belägringsarmén i Østfold, vilket tvingade Karl XII att utrymma Norge. Strax efter att Karl XII dödades vid Fredrikshald lyckades Tordenskjold erövra Marstrand och förstöra de svenska fartygen vid Nya Älvsborg.
Under andra hälften av 1700-talet återupptäcktes Snorre Sturlassons verk och den norska medeltidshistorien. Det kom också krav på ökad ekonomisk självständighet för Norge, till exempel genom en norsk affärsbank och ett norskt universitet.
I union med Sverige
Under Napoleonkrigen hade Danmark-Norge försökt föra en neutral linje men när Storbritannien krävde att den danska flottan skulle utlämnas vägrade kronprins Fredrik ända tills den brittiska flottan började bombardera Köpenhamn. Kronprinsen allierade sig då med Frankrike 1807. Den brittiska kontinentalblockaden blev förödande för exportindustrin i både Danmark och Norge. I Norge utbröt svält när matvaror inte längre kunde importeras från Danmark. Till slut lyckades Ryssland, Storbritannien och Sverige besegra Frankrike. Den 14 januari 1814 undertecknades freden i Kiel där Danmark tvingades avstå Norge till konungen av Sverige.
miniatyr|Eidsvollsförsamlingen 1814. På våren 1813 hade den danske kronprinsen Kristian Fredrik utnämnts till ståthållare av Norge. När nyheten om att unionen med Danmark var upplöst vägrade kronprinsen att återvända till Danmark och tog ledningen för en självständighetsrörelse. En konstituerande församling möttes i Eidsvoll den 10 april 1814. Denna skrev en författning som antogs den 17 maj 1814, och samma dag valdes Kristian Fredrik till Norges kung. Enligt konstitutionen utnämnde kungen en regering medan en begränsad rösträtt innebar att väljarna valde ett parlament, Stortinget, som hade den lagstiftande makten. Kungen gavs ett uppehållande veto vid lagstiftning.