Buddhism är en religion baserad på den undervisning och den lära som tillskrivs Siddharta Gautama Buddha. Buddhismen uppstod någon gång under perioden från 500-talet till 300-talet f.Kr. i södra delen av Nepal, nuvarande Lumbini, Nepal. Den spreds sedan i östra Asien och kom att blandas med många kulturer och traditioner. I dag finns främst tre inriktningar inom buddhismen, med sinsemellan såväl stora som små skillnader; theravada, mahayana och vajrayana. Mahayana har i sin tur en rad undergrenar, såsom zenbuddhism, rena land-buddhism och nichirenbuddhism.
Buddhismens grundläggande lära kan sammanfattas i de fyra ädla sanningarna. Enligt dessa innehåller livet en oundviklig dukkha – lidande eller otillfredsställelse – som orsakas av människors starka begär efter många olika saker, såsom ett långt liv, njutning, och så vidare. Enligt buddhismen är den enda lösningen på dukkha den åttafaldiga vägen. Det sätt på vilket buddhismen utövas skiljer sig dock mellan olika traditioner. Trots att samtliga följer den åttafaldiga vägen, kan utövandet se mycket olika ut.
Buddhismen är en världsreligion som år 2010 hade omkring 500 miljoner utövare, vilka utgjorde omkring 7 % av världens befolkning. Buddhismen räknas ofta som världens fjärde största religion, men antalet anhängare är omtvistat. Olika uppgifter varierar i storleksordningen 400–500 miljoner anhängare. Nära 99% finns i Asien-Stillahavsregionen.
Historisk översikt Tidig buddhism Det är inte känt när Buddha levde och dateringen av hans liv är omtvistad. Enligt den indiska traditionen ska han ha dött år 374 f.Kr., medan man i modern tid ofta har förlagt hans levnad mellan åren 563 och 483 f.Kr.Conze 2008 s. 1. Andra föreslagna tider för hans död är omkring år 543 f.Kr., år 486 f.Kr. och år 368 f.Kr.Lamotte 1988 s. 13.
Första buddhistiska rådet Efter Buddhas död spred missionärer buddhismen från centrala Indien till sydvästra Indien. Den spreds också till västra Indien, där den blomstrade i Mathurā, en stad belägen sydöst om den plats där Delhi ligger i dag.Hirakawa 1990 s. 79. Enligt buddhistisk historieskrivning hölls år 486 f.Kr., eller möjligen 386 f.Kr.,Lamotte 1988 s. 124. vid Rājagṛha det första buddhistiska rådet. Här ska 500 munkar, däribland Buddhas vän och lärjunge Ananda, ha samlats. Många forskare har dock uttryckt tvivel till om detta råd ens ägt rum, men eftersom det nämns i så många källor anser den japanska buddhismforskaren Akira Hirakawa att ett möte av något slag måste ha hållits. Vid detta möte ska Buddhas lära (dharma) och munkarnas levnadsregler (vinaya) ha reciterats.Hirakawa 1990 s. 69–70.
Andra buddhistiska rådet Hundra år efter Buddhas död anordnades det andra buddhistiska rådet. Enligt en hypotes hölls detta råd till följd av att ett antal munkar hade brutit mot de levnadsregler som munkarna skulle iaktta. Enligt paliska källor var de följande uppräknade handlingarna några av de tio handlingar munkarna anklagades för att ha utfört i strid med rådande normer: ha intagit föda efter en viss tid mitt på dagen, frossat, druckit alkohol och emottagit guld och silver. 700 munkar samlades, och fyra munkar från väst och fyra från öst utvaldes till att avgöra om de handlingar som dessa munkar utfört var i linje med munkarnas levnadsregler. Samtliga dessa åtta munkar ska ha varit överens om att de anklagade munkarna hade handlat fel, men många av de övriga munkarna sägs ha vägrat att acceptera detta beslut. Deras missnöje antas ha bidragit till en splittring inom den tidiga buddhismen. Denna kallas ofta för den grundläggande splittringen och den resulterade i två inriktningar: mahāsaṅghika, som bestod av dem som inte accepterade rådets beslut, och sthaviravāda, vars munkar höll med om rådets beslut. Namnet mahāsaṅghika betyder ”stort sällskap”, vilket antyder att många munkar var emot rådets beslut.Hirakawa 1990 s. 79–82. Det finns dock flera andra teorier om vad som orsakade splittringen. Enligt en annan hypotes skulle det ha handlat om att de som senare bildade sthaviravāda hade föreslagit en åtstramning av munkarnas levnadsregler, medan de som senare bildade mahāsaṅghika ville behålla reglerna som de var.Gethin 1998 s. 51–52. En tredje hypotes menar att splittringen skedde till följd av att en lärare vid namn Mahádeva kritiserade arahanternas status. Han hävdade bland annat att arahanter visst kunde hysa tvivel och vara okunniga. Enligt denna teori utgjordes mahāsaṅghika av den grupp som höll med Mahádeva, medan sthaviravāda utgjordes av dem som inte gjorde det.Conze 2008 s. 18–19.
Splittringen efter det andra rådet Den indiska traditionen talar ofta om att den tidiga klosterbuddhismen slutligen splittrades i arton grupper, men i dag är fler än trettio kända vid namn. Allt eftersom dessa klosterbuddhistiska rörelser etablerade sig i olika delar av Indien utvecklades också lokala traditioner.Conze 2008 s. 16–17. Trots denna stora splittring höll grupperna kontakt med varandra, och munkar från olika traditioner levde ofta i samma kloster.Gethin 1998 s. 50. De delade alla en och samma lära (dharma), men eftersom läran spreds muntligt och samtidigt var mycket omfattande var det omöjligt för en person att komma ihåg allt. Av denna anledning specialiserade sig enskilda munkar på olika saker, vilket ledde till ytterligare uppdelning inom den tidiga klosterbuddhismen.
Ashoka Huvudartikel: Ashokaminiatyr|Buddhistisk proselytism vid tiden för Indiens första kejsare, Ashoka den store (273–232 f.Kr.). Ashoka regerade Mauryariket ungefär mellan 265 och 238 f.Kr. Enligt de legendariska biografierna var han ansvarig för många människors död, men efter att ha konverterat till buddhismen regerade han med välvilja. En enligt Akira Hirakawa mer trovärdig källa säger dock att han konverterade till buddhismen och blev en buddhistisk lekman under det sjätte året av sin regeringstid. Han var dock inte särskilt religiös under de efterföljande 2,5 åren. Ett år efter sin konvertering till buddhismen erövrade han landet Kaliṅga, dagens Odisha. Under erövringen såg han många fångar som deporterades till andra länder, barn som separerades från sina föräldrar och män som separerades från sina hustrur. Ashoka blev mycket ledsen över detta och tyckte att kriget var fel; att den enda rätta segern var en seger baserad på de buddhistiska lärdomarna, och inte på våld.Hirakawa 1990 s. 95–96.
Ashoka diskriminerade inte andra religioner, men han var särskilt hängiven buddhismen. Det sägs att han lät uppföra 84 000 stupor, men enligt Hirakawa är det oklart hur väl han lyckades sprida buddhismen.Hirakawa 1990 s. 100–101. Edward Conze menar å andra sidan att Ashoka omvandlade buddhismen från att ha varit en liten rörelse av asketer till en religion för massorna i hela Indien. Ashokas son, Mahinda, spred omkring år 240 f.Kr. buddhismen till Sri Lanka, där den sedan dess har varit landets officiella religion. Den buddhism som florerade där kom att kallas theravada och den existerar än i dag.Conze 2008 s. 28.
Lekmän Eftersom klosterlivet var idealet inom den tidiga buddhismen hade lekmännen relativt låg status sett i relation till munkarna; trots att munkarna var ekonomiskt beroende av lekmännen.Conze 2008 s. 17. Lamotte lyfter fram lekmännens låga status som en anledning till att buddhismen med tiden i stort sett dog ut i Indien.Lamotte 1988 s. 65. Lekmännen var dock aktiva i buddhismen både före och efter Buddhas död, men de utgjorde inte någon del av klosterbuddhismen och påverkades därför inte särskilt mycket av de splittringar som skedde inom klosterväsendet.Hirakawa 1990 s. 105.Gethin 1998 s. 49.
Vajrayana Tantriska skrifter började cirkulera i Indien under 200-talet e.Kr. Många fler tantriska skrifter tillkom ända in på 1100-talet, då buddhismen i Indien i stort sett försvann. Från början av 700-talet dominerade tantriska tekniker och utövningsformer den indiska buddhismen.Williams 2000 s. 194.
Tidig mahayana De arkeologiska fynden rörande den tidiga utvecklingen av mahayana är få. Trots att det är väldokumenterat att många buddhistiska rörelser erhöll donationer, finns det inga tidiga källor som nämner mahayana. Gällande detta finns två huvudsakliga teorier; den ena säger att mahayana inte fanns vid den undersökta tiden, och den andra att mahayana i detta tidiga skede betraktades som kätteri, och således började som en hemlig rörelse förtryckt av de mer etablerade buddhistiska rörelserna. Ordet ”mahayana” förekommer inte i några inskriptioner förrän under 100–200-talen e.Kr., men Akira Hirakawa menar att den tidiga översättningen av mahayanatexter till kinesiska bevisar att mahayanatexter existerade i norra Indien under kushandynastin (cirka nollhundratalet f.Kr.–100-talet e.Kr.). Enligt Hirakawa innebär detta att avsaknaden av tidiga inskriptioner inte är bevis för att mahayana inte skulle ha funnits före inskriptionerna.Hirakawa 1990 s. 243. Enligt Hirakawa tyder de bevarade tidiga översättningarna på att de första mahayanska skrifterna komponerades omkring det första århundradet f.Kr.Hirakawa 1990 s. 252.
Tre saker kan utgöra orsaker till att mahayana utvecklades och spreds. Den första är att mahayana utvecklades inifrån den tidiga buddhismen. Den andra är de biografiska historierna kring Buddhas liv som cirkulerade och som ibland sägs tillhöra ”vagnen som prisar Buddha”. Dessa historier har också sina rötter i den tidiga buddhismen, men de utvecklades senare bortom den tidiga buddhismen och bidrog till uppkomsten av mahayana. Den tredje är dyrkan av stupor. Efter Buddhas död spreds hans kvarlevor i åtta stupor byggda i centrala Indien, och Ashoka byggde sedan stupor i andra delar av Indien, vilket bidrog till en kult där stuporna kom att dyrkas. De rörelser som var centrerade kring dyrkan av stupor var starkt bidragande till uppkomsten av mahayana.Hirakawa 1990 s. 260–261.
Paul Williams menar att mahayana aldrig var en rörelse som stod i rivalitet till andra buddhistiska rörelser, och att det därför är osannolikt att mahayana tillkom till följd av en splittring inom buddhismen. Mahayanamunkar levde ofta i samma kloster som de som inte följde mahayana, och det var även möjligt för vilken munk som helst – oavsett tradition – att samtidigt utöva mahayana.Williams 2009 s. 6.
Spridning
Theravada miniatyr|200px|Wat Phra Buddhabat, Saraburi, Thailand. Huvudartikel: Theravada
Buddhismen kom till Sri Lanka någon gång mellan 200-talet och 100-talet f.Kr. Spåren efter den tidiga spridningen till Sydostasien är dock inte lika tydliga. Theravadabuddhismen är den form av buddhism som främst förekommer i den delen av världen, men traditionen ser annorlunda ut beroende på vilket land det handlar om.Gethin s. 256.
Traditionen kom till Myanmar och Thailand under 300-talet e.Kr., men spreds troligen från södra Indien snarare än från Sri Lanka. I delar av det som i dag är Kambodja florerade mellan 700-talet och 1400-talet både buddhismen och hinduismen, och från 1100-talet började thailändsk theravadabuddhism att bli allt mer inflytelserik.
Theravadabuddhismen är centrerad kring en samling skrifter skrivna på pali. Enligt Rupert Gethin visar theravadabuddhismen på en viss konservatism, och i förhållande till andra kvarlevande buddhistiska traditioner anses inriktningen ligga närmare den tidiga buddhismen.Gethin 1998 s. 1.