Sumer var ett kulturområde i södra Mesopotamien (nuvarande Irak). Här utvecklades en av världens första civilisationer. Området dominerades från den historiska tidens början omkring år 3200 f.Kr., fram till slutet av den så kallade nysumeriska tiden (det vill säga cirka 2000 f.Kr.), av folkgruppen sumerer. Framträdande mesopotamiska kungar titulerade sig ofta kung av Sumer (södra Mesopotamien) och Akkad (norra Mesopotamien).
Namnet "Sumer" är egentligen en exonym och var det semitiska namn, som akkaderna använde på en i södra Mesopotamien bosatt folkgrupp. Sumer var helt omgivet av semitisktalande samhällen och somliga teorier uppfattar detta som en indikation på att sumererna invandrade från antingen Indusdalen eller genom Eufrat och Tigris kom ned från det armeniska höglandet. Andra håller det för troligare att sumererna invandrade från de tidiga jordbrukskulturer som omgav tvåflodslandet, eller växte fram ur de på slätten etablerade och gryende kulturerna. Språkligt skiljer sig den sumeriska kulturen från sina grannar, men kulturellt delar den sitt uttryck med dem.
Tidsaxel för Sumer: Neolitikum -5900 f.Kr. Ubaidperioden 5400-4300 f.Kr. Urukperioden 4300-3200 f.Kr. Gammalsumerisk tid 3200-2350 f.Kr. Gammalakkadisk tid 2300-2100 f.Kr. Nysumerisk tid 2100-2000 f.Kr. Sumerisk tid följdes av Babylonisk-Assyrisk tid
Den västerländska civilisationen tar sin början Tore Zetterholm inleder sin bok, En bok om Irak – I går hade vi Nebukadnessar, från 1991 med följande ord:
Irak är inte liktydigt med våra dagars nyrika oljestat och krigiska militärdiktatur. Jag tycker att det just nu är angeläget att påminna om vår skuld till folken i tvåflodslandet och om vad de genom årtusenden betytt för Västerlandets och vår egen kultur. Det finns, som jag säger i boken, inte minsta kapell i Lappland som inte hämtat sin yttersta inspiration från Mesopotamien och Abrahams uttåg från Ur i Kaldéen.
Det är inte så många år sedan Västerlandets kultur ansågs ha sin upprinnelse i antikens Grekland och Rom med några tillflöden från Palestina och det gamla Egypten. Den sumerisk-babyloniska kulturens väldiga källsprång kom inte i dagen förrän på 1920-talet. Nu vet vi att det är i landet kring Eufrat och Tigris som vår egen civilisation har sitt viktigaste ursprung. Från det gamla två-flodslandet härstammar inte bara Bibelns myter om paradiset och syndafloden utan också vårt sätt att mäta tiden och räkna med kvadratrötter.
Zetterholm menar att en omvärdering av synen på civilisationens vagga är nödvändig:
Att de tre abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam alla har sitt ursprung i det som grekerna kom att beskriva som Mesopotamien. Att här skapades den första matematiken, astrologin och vetenskapen. Att här finns skrivkonstens ursprung.
Historia Den sumeriska högkulturen föddes ur det krav på organisation och samarbete som konstbevattning och handel krävde. Konsten att bruka jorden växte fram i områdena som omgav Mesopotamien, men det var ansträngningarna att styra Eufrats och Tigris floder och deras ständiga översvämningar, som ledde till att det som ofta har kallats världens första civilisation uppstod.
Förhistoria Det fanns flera samhällsbildningar innan det sumeriska riket vuxit fram i och omkring tvåflodslandet, och de tidiga sumeriska samhällsbildningar hämtade från och gav influenser till bland andra Samarra- och Halafkulturerna.
Ubaidperioden Ubaidperioden eller Obedperioden är en allmänt använd term för perioden från cirka 4000 f.Kr. till 3500 f.Kr. i Mellanöstern, inte minst Mesopotamien. Här syftar Ubaidperioden på perioden med utvecklat jordbruk, skrift och användning av hästar och hjul, men utan stora, centraliserade imperier bortom utvidgade stadsstater. Perioden upplevde olika konkurrerande stadscentra som ersattes av den första staten som från 3500 f.Kr. dominerade hela slätten – Uruk.
Ubaidkulturen är uppkallad efter Tell al-Ubaid i södra Mesopotamien år en betydande kulturell period i utvecklingen av den tidiga mänskliga civilisationen. miniatyr|Keramik från södra Irak från den sena Ubaid perioden (4500-4000 BC) i Museum of Fine Arts, Boston (föremål nummer 1986.30).
Mellan 5000 och 4000 f.Kr. började den mesopotamiska slätten att befolkas av jordbrukande folk, den så kallade Ubaidkulturen. Många oberoende kulturer smälte samman till ett fåtal. De äldsta bevisen för bosättning kommer från Tell el-'Oueili. Södra Mesopotamien hade vid denna tid en miljö lämplig för bosättning långt före Ubaidperioden, men de har inte hittats, kanske för att de ligger på havsbotten i persiska viken. Bosättningarna var små i början men hade innovationer som bevattningssystem som gav ett överskott av säd och en befolkningstillväxt. Sumererna som identifieras med den senare Urukkulturen har ett från regionen avvikande språk och deras ursprung är osäkert. Små stadsbildningar som den i Ubaid, som givit perioden dess namn, växte kraftigt i antal och det var under denna period som handel och arbetsdelning mellan individerna i ett samhälle först blev till.
Här byggdes de första templen till gudinnan Ninhursags ära. Under denna period byggdes stora hus omfattande cirka 200 kvadratmeter. De var bostad för utökade familjer. Palats och tempelbyggnader som för första gången placerade på plattformar. Kulturens lämningar är särskilt väl kända vid Eridu, vars rester av ett tempel, en föregångare till zigguraterna i Sumer. Irakiska arkeologer har grävt ut ett mindre kapell daterat till cirka 4900 f.Kr. De arkitektoniska framsteg med de första offentliga templen som byggdes av lertegel. Det ubaidiska samhället var i början relativt jämlikt, och efterlämnade få tecken på social hierarki. Först efter mitten av fjärde årtusendet f.Kr. under Urukperioden uppkom mer komplexa sociala strukturer och ett specialiserat hantverk och handel. Krigföring och stratifierade sociala system saknades men Ubaidperioden lade grunden för urbaniserade samhällen i Mesopotamien. Dess tidiga former av religiösa strukturer och samhällsorganisation var geunden för senare utveckling. Kulturens bidrag till jordbruksmetoder, ekonomiskt utbyte och utvecklandet av föregångarna till skrift och förrådsregister var av avgörande betydelse för utvecklingen det civiliserade samhäller.
Enligt sumerisk mytologi var Eridu den första staden, och det var där Marduk skapade människorna. Den legendariska berättelsen om hur civilisationens gåvor överfördes till Inanna från Enki. Inanna var kärlekens och krigets gudinna och huvudgud i Uruk medan Enki, visdomens gud och Eridus främsta gud kan möjligen handla om hur centrum för sumererna övergick från Eridu till Uruk.
Keramik från kulturen hittades först i södra Babylonien vid Ubaid, Ur, Eridu och Uruk. Den var relaterad till tidigare kulturer i området. Keramiken under perioden kännetecknas av geometrisk ornamentik. Keramiken var av god kvalité och kännetecknades av en distinkt stil. Denna fint målade och graverade keramik spreds över hela Mesopotamien och runt Persiska viken, och senare spridd i hela Mellanöstern. Ubaidkulturen var en allmän utbredd kultur. Den spreds först från södra till norr i Mesopotamien och vidare till Syrien och utmed hela Persiska viken. Keramik av Ubaid-typ har hittats i Qatar och Emiraten och i de östra delarna av Saudiarabien. Ubaid-kulturen dominerande i omkring 1 000 år och ersattes sedan av Uruk-kulturen.
Omkring 4000 f.Kr. gjordes flera innovationer som förändrade regionens historia. Skrivkonsten uppstod i de mindre stadsstaterna i norra Mesopotamien, och konsten att utvinna koppar och så småningom tillverka brons uppstod i de bergen i periferin av Mesopotamien där metaller som koppar och tenn fanns tillgängliga. Den civila och militära användningen av vilda hästdjur introducerades, troligen från Centralasien. Åsnor användes också tillsammans med oxar för att dra plogar och hjulförsedda vagnar även tvåhjuliga stridsvagnar.
Urukperioden De första städerna börjar ta form. Antalet invånare kunde uppgå till 10 000.
Under perioden utvecklades det första skriftsystemet, vilket brukar markera övergången till historisk tid. Eftersom templen i städerna användes som lager utvecklades skriften för bokföringens skull. Denna så kallade piktogafiska skrift föregick både de kinesiska och egyptiska skriftspråken. Det var också under denna period som många fortfarande viktiga uppfinningar togs i bruk: hjulet, seglet och plogen.
Gammalsumerisk tid Perioden delas ibland upp i Jemdet Nasr-perioden fram till 2900 f.Kr. och den tidigdynastiska perioden (cirka 2900–2300 f.Kr.).
Sumer var en grupp stadsstater som var och en styrdes av ett lokalt prästerskap. Dessa stater stred med varandra om makten över Mesopotamien. Den så kallade sumeriska kungalistan redogör utan större trovärdighet för hur härskare med titlar som en, ensi eller lugal regerade i hundratals år för att sedan förlora makten till någon granne.
Det fanns flera dussin städer med minst 10 000 invånare som arbetade på fälten på dagen och återvände in till städerna på kvällen. Överskott från jordbruket lagrades i templen och "portionerades ut" till den nya sortens stadsbor, individer med särskilda yrkesroller: krukmakare, soldater, köpmän, etc. Förutom den handel som bedrevs med det akkadiska Kish började också handel bedrivas med avlägsna statsbildningar som Ebla i Syrien), Meluhha i Indusdalen, Dilmun i dagens Bahrain) och Magan i dagens Oman.
Gammalakkadisk tid Omkring år 2300 f.Kr. erövrades nästan hela Mesopotamien av den akkadiske kungen Sargon. Akkaderna var sumerernas grannar i norr, men till följd av den sumeriska splittringen i flera stater kunde akkaderna erövra området bit för bit. Sargon blev härskare över de förenade kungadömena Sumer och Akkad samt norra Mesopotamien och lyckades förmodligen utsträcka kontrollen ända till Anatolien och till medelhavskusten. Sargon lyckades härska i 56 år, men efter hans död, cirka år 2279 f.Kr. föll imperiet samman.
Naram-Sin av Akkad gör senare ändå större erövringar och har dessutom gudomliga anspråk. Stadsfursten av Lagash, Gudea, som efterlämnat många inskrifter och statyer om och av sig själv regerade i slutet av denna period.
Nysumerisk tid Decennierna närmast efter är inte särskilt kända. 2100 f.Kr. kom sumererna åter till makten och en ny storhetstid inleddes i skepnad av den så kallade tredje dynastin av Ur med sin grundare Ur-Nammu. Detta är den sista sumeriska blomstringstiden då det sumeriska riket nådde sin största utbredning. Motsatsställandet av sumerer och akkader är långtifrån oproblematiskt. "Folkgrupperna" beblandades med varandra, och flera av de "sumeriska" kungarna bär akkadiska namn. En ny form av administration gav ett stabilare styre.
Storhetstiden fick ett slut när elamiter från nuvarande Iran och amoriter från nordväst invaderade Sumer. Områdets fortsatta historia skildras i artikeln Babylonien.
Kultur Jordbruk Jordbruksrevolutionen föder kulturen.På 6000-talet f.Kr. påbörjades konstbevattningen i Irak och första gången i världen. Det var i norra delen av Tigris floddal strax norr om dagens Bagdad. Den södra delen, mellan Eufrat och Tigris, började befolkas hundra år senare och Ubaidkulturen tog sin början. Landet i söder passade utmärkt till en enda sak – jordbruk – varför det var naturligt att handelsförbindelser etablerades. Det blev snabbt ett rikt land och den sumeriska kulturens start. Landet låg i den så kallade fruktbara halvmånen och var en av de tre flodbäddskulturerna runt Nilen, Eufrat/Tigris och Indus. Huvudsätet var månguden Nannas stad Ur. Staden skövlades och återuppbyggdes med jämna mellanrum. Men i femtonhundra år innehade sumererna en näst intill oinskränkt makt. Utveckling av teknik och beräkningsgrunder för jordbruket ledde till att befolkningen ökade kraftigt omkring 4300 f.Kr..
Teknik