Zadar (uttal: , , se även andra namn) är en stad och stadskommun i Kroatien. Zadars stadskommun har 75 062 (2011) invånare varav 71 471 i tätorten. Staden är den administrativa, kulturella och ekonomiska orten i Zadars län. Sett till invånarantalet är Zadar landskapet Dalmatiens näst största och Kroatiens femte största stad.
Zadar är en turist-, industri- och utbildningsort belägen vid Adriatiska havet i norra Dalmatien. Staden är Dalmatiens historiska huvudort med rötter från åtminstone 800-talet f.Kr., en av de äldsta kontinuerligt bebodda städerna i Kroatien. Zadar har under sin långa historia förvärvat åtskilliga byggnadsverk och kulturskatter. Stadens historiska defensiva system från 1500– och 1600-talet är sedan år 2017 upptaget på Unescos världsarvslista.
Etymologi Zadar grundades som en liburnisk bosättning på 900-talet f.v.t.. Liburnerna kallade staden Jader, Jadra och Jadera. Detta namn är troligtvis relaterat till en hydrografisk term myntad av ett förindoeuropeiskt medelhavsfolk som bebodde området innan liburnerna. De antika grekerna kallade staden Ίδασσα (Idassa) som troligtvis var en transkription av liburnernas benämning. På 100-talet f.v.t. hade Zadar intagits av romarna som kallade staden Iader och Iadera. På dalmatiska kallades staden Jadra och Jadera som genom en fonetisk omvandling (Ja → Za) uttalades Zadra och Zadera. Denna förändring återspeglas i det kroatiska namnet Zadar (på 1100-talet nedtecknat som Zader).
Det dalmatiska namnet Jadra och Jadera överfördes till andra språk och dialekter såsom Jatara och Zara (venetianska), Giara (tuskanska), Jadres (fornfranska), Jādhara (جاذَرة) och Jādara (جادَرة) (arabiska), Jazara, Jara och Sarra (katalanska). Det latinska namnet Iader och Iadera finns även nedtecknat som Diadora vilket troligtvis är en felaktig transkribering av "di Iadora" (från Iadora). Från och med det venetianska maktövertagandet år 1420 till och med Parisfreden år 1947 var det venetianska/italienska namnet Zara stadens officiella namn. Först därefter blev det kroatiska Zadar stadens officiella namn.
Historia Förhistoria Zadar-området har varit befolkat sedan förhistorisk tid. Arkeologiska fynd från yngre stenåldern som påträffats i stadsdelarna Arbanasi och Puntamika är de äldsta spåren av mänsklig existens i det område som faller under stadens jurisdiktion. Före illyrerna beboddes området av ett forntida medelhavsfolk med en förindoeuropeisk kultur. Denna kultur assimilerades med indoeuropéerna som bosatte sig i området på 3000–1000-talet f.v.t. Ur denna assimilation skapades senare en ny etnisk enhet – liburnerna. Zadar grundades av liburnerna och spår sina rötter från åtminstone 800-talet f.v.t.
Antiken miniatyr|stående|Karta som visar Zadar (Iader) och andra liburniska städer vid tiden för romarnas erövring av området. Den illyriska folkstammen liburnerna var goda sjö- och köpmän och fick senare rykte om sig som sjörövare. På 600-talet f.v.t. hade Zadar blivit ett viktigt centrum för liburnernas handelsaktiviteter med fenicierna, etruskerna, de antika grekerna och andra medelhavsfolk. Det finns inga exakta uppgifter men stadens invånarantal uppskattas vid tiden ha uppgått till drygt 2 000 invånare. Från 800-talet till 500-talet f.v.t. fanns en viss kulturell gemenskap vid Adriatiska havet förenad under liburnisk överhöghet. Liburnernas ekonomiska och politiska auktoritet varade under flera århundraden och byggde på deras marina överhöghet. På grund av sitt geografiska läge utvecklades Zadar till huvudsäte för den liburniska talassokratin och innehade en ledande roll i liburnernas tetradekapolis – en politisk union bestående av 14 liburniska städer som var underkastade Scardona (Skradin).
Zadars invånare, på grekiska kallade Iadasinoi, omnämns för första gången på en grekisk inskription från år 384 f.v.t. funnen i Stari Grad (den dåtida grekiska kolonin Pharos) på ön Hvar. Inskriptionen berättar om ett stort sjöslag vid Pharos mellan Hvars lokalinvånare och grekiska kolonisatörer. Enligt inskriptionen var Zadars invånare allierade med Hvar-borna och ingick tillsammans med dem i en adriatisk koalition mot de grekiska kolonisatörerna. Inför det stora sjöslaget utgick 300 skepp och 10 000 män från Zadar för att belägra Pharos men slogs tillbaka av Dionysus flotta som anlänt till platsen från den grekiska kolonin Syrakousai (Syrakusa). Den grekiska segern möjliggjorde fortsatt grekisk kolonisation och expansion i Adriatiska havet.
Under 200-talet f.v.t. började romarna gradvis att inta det östadriatiska området och ansluta de nya territorierna till Romerska riket (se Illyriska krigen). Liburnerna och romarna var inledningsvis konkurrenter och fiender i Adriatiska havet men för att skydda sina sjö- och handelsförbindelser intog liburnerna en passiv roll under flera årtionden av krig mellan romarna och andra illyriska folkstammar. Romarna kallade territoriet öster om Adriatiska havet för Illyricum. I samband med romarnas expansion var Illyricum först ett romersk protektorat för att senare inlemmas i riket som romersk provins. Det var dock först i mitten av 100-talet f.v.t. som romarna befäste makten i det liburniska området.
År 49 f.v.t. drogs den liburniska flottan in i det romerska inbördeskriget där de stridande partnerna var Julius Caesar och Pompejus. Liburnerna deltog i kriget av tvång men även av egenintresse. De liburniska städerna Iader (Zadar), Aenona (Nin) och Curicum (Krk) sällade sig till Caesar medan staden Issa (Vis) och övriga liburner tog parti för Pompejus. År 49 f.v.t. stod ett stort och viktigt sjöslag vid ön Krk. De två parterna var "Zadars flotta" (bestående av romerska skepp och skepp från flera liburniska städer) och den "liburniska flottan" som stöddes av Pompejus. I slaget led Zadars flotta nederlag. För att belöna sina anhängare tilldelade Caesar år 48 f.v.t. staden Zadar (och Salona) status som romersk koloni. Zadars formella namn blev därefter Colonia Iulia Iader (Julius koloni Iader). Under den nästföljande perioden i Zadars historia förekom en gradvis inflyttning av människor från den Apenninska halvön. De nyanlända, de flesta pensionerade legionärer och krigsveteraner, organiserade sig i så kallade conventus civium Romanorum som var en typ av sammanslutning för romare bosatta utomlands eller i nya kolonier. Den romerska överhögheten ledde till att Zadar och dess befolkning gradvis romaniserades. I slutet av århundradet hade liburnerna förlorat sin marina självständighet och deras galärer och manskap hade införlivats i den reguljära romerska flottan.
miniatyr|vänster|Torget Forum – det romerska Zadars centrala torg. Redan under det romerska styrets tidiga dagar erhöll Zadar en romersk urban prägel och karaktär. Staden organiserades i enlighet med romersk tradition. Zadar fick en rektangulär gatuplan med en cardo maximus och decumanus maximus, ett forum, thermae och ett avlopps- och vattenförsörjningssystem som fick sitt vatten från Vranasjön via en cirka 40 kilometer lång akvedukt. Under det romerska styret utvecklades Zadar till en av de mest välmående städerna vid den östra adriatiska kusten och dess ställning som en av de viktigaste kuststäderna i denna del av Europa bestod under många århundraden. Efter att den romerska provinsen Illyricum delats i två provinser (Dalmatien och Pannonien) ingick Zadar i provinsen Dalmatien. Zadar hade ingen betydande roll i den romerska administrationen av Dalmatien även om arkeologiska fyndigheter vittnar om att staden hade en betydande kulturell och ekonomisk tillväxt.
I början av vår tideräkning började kristendomen att sprida sig i Romerska riket och ersatte gradvis den äldre romerska religionen. Redan i slutet av 200-talet hade Zadar en egen biskop och ett lokalt kristet trossamfund. Ett nytt religiöst centrum bestående av en basilika, ett dopkapell och andra byggnader relaterade till kristendomsutövning uppfördes i den norra delen av torget Forum – en plats som ditintills varit central för stadens romerska trosutövning. I slutet 400-talet kan staden Zadar med omgivningar enligt vissa uppskattningar ha haft uppemot 10 000 invånare som etniskt i huvudsak var en blandning av ursprungsbefolkningen liburner och romerska kolonister.
Efter Romerska rikets slutgiltiga delning år 395 kom Zadar att tillhöra det Västromerska riket. Under folkvandringstiden och i samband med de återkommande barbarinvasionerna mot Västromerska riket stagnerade staden. År 441 och 447 härjades Dalmatien av hunnerna och år 476 avsattes Romulus Augustus som var den siste kejsaren av Västrom. Denna händelse markerade slutet på Antiken och början på en ny epok – Medeltiden.
Medeltiden Efter Västromerska rikets fall år 476 upprättade ostrogoterna år 493 ett kungarike på den Apenninska halvön. I samband med det nya rikets territoriella expansion införlivades Dalmatien och staden Zadar i Östgotiska riket (formellt kallat Kungariket Italien) i slutet av 400-talet. Under det ostrogotiska styret stagnerade Zadar ytterligare vilket bland annat yttrade sig i att civila byggnader förföll. På 500-talet drabbades Zadar därtill av en förödande jordbävning som förstörde stora delar av den äldre romerska bebyggelsen. Vid återuppbyggnaden användes material från de raserade romerska byggnadsverken. Jordbävningen ledde till avfolkning och förändrade stadens demografiska struktur då den senare gradvis återbefolkades med människor från Zadars inland. Under det drygt sex decennier långa gotiska styret behöll Zadar de romerska stadsinstitutionerna.
I ett försök återupprätta den romerska hedern inledde den östromerske kejsar Justinianus I år 536 en stor militärkampanj med avsikt att återta de forna västromerska territorierna (se Gotiska kriget). Kriget mot ostrogoterna ledde till att Zadar år 553 tillföll Östromerska riket.
I samband med folkvandringstiden började slaviska stammar under 500-talet gradvis att bosätta sig i sydöstra Europa och under 600-talet hade de från norr och nordöst trängt allt närmare den adriatiska kusten där de kom i kontakt med de romerska kuststäderna. År 568 invaderades Dalmatien av avarerna som plundrade och härjade i flera dalmatiska städer. Någon gång under 600-talets första hälft (det exakta datumet är omtvistat) raserade avarerna i allians med slaverna det östromerska Dalmatiens politiska huvudstad Salona. Tack vare sina försvarsverk och fördelaktiga geografiska läge klarade sig Zadar bra under denna turbulenta period. Liksom de andra romerska kuststäderna behöll Zadar sin autonomi, romerska kultur och dalmatiska språk (se de dalmatiska stadsstaterna). Salonas förstörelse ledde till att Zadar utsågs till den bysantinska provinsen Dalmatiens nya säte. Stadens position som Dalmatiens politiska och ekonomiska centrum bestod därefter till år 1918. Genom avarernas framträngning var den bysantinska överhögheten inledningsvis reducerad till ett fåtal dalmatiska städer, inklusive deras omgivningar och närliggande öar. Zadar var en av de dalmatiska stadsstaterna och den bysantinska överhögheten bestod i att staden betalade tribut till Bysans i utbyte mot beskydd och skattelättnader.
Avarerna som hade raserat Salona upprättade senare ett rike (Avarkhaganatet) på det bördiga Pannoniska bäckenet och visade föga intresse för det karga Dalmatien där Bysans stärkte sin makt. Zadars prior fick jurisdiktion över hela det bysantinska Dalmatien och staden gick in i en blomstringstid. Under medeltiden var Zadars ekonomi orienterad mot havet och fiske och sjöhandel utgjorde de viktigaste näringsgrenarna. Tack vare sin ager publicus, municipala struktur och strategiska position som Dalmatiens politiska huvudstad blev Zadar den viktigaste staden mellan Kvarner- och Kaštelaviken.