Blå

Blå är en av de traditionella spektralfärgerna och karakteriseras av kort våglängd. Det blåa färgområdet omfattar en mängd olika nyanser. I det standardiserade färgbeteckningssystemet NCS är blå en av sex elementarfärger och har beteckningen B. I RGB-systemet för additiv färgblandning är blå (B) en av de tre primärfärgerna. Blått är färgen hos himmel och vatten men är för övrigt ovanligt i naturen. I västerländsk symbolik representerar blått ofta tro och trofasthet, och i svensk politik står blått för borgerlighet.

Definition Färgordet blå har ingen entydig betydelse utan definieras olika inom olika vetenskapsgrenar och även av olika forskare inom samma vetenskapsgren. Arne Valberg, professor i biofysik, menar att färger är uppenbara fakta (sinnesdata) som inte kan förnekas, men att de, liksom andra kvalitativa upplevelser inte har några fysiska motsvarigheter. C.L. Hardin, professor i filosofi skiljer på motsvarande sätt mellan fysikalisk färg och uppfattad färg, och menar att vardagsspråkets färgord bör reserveras för färger så som vi ser dem.

I denna artikel används olika definitioner i olika avsnitt. I de flesta fall framgår det av sammanhanget vilken definition som används; annars anges det i respektive avsnitt.

Definition utifrån språkbruk Ett sätt att definiera ordet blå utgår från hur ordet används i svenska språket. I detta fall är blå ett färgområde, inte en specifik färg. Ordet blå används för en mängd olika färger med sinsemellan mycket olika karaktär, från ljusblå till mörkblå, från gråblå till knallblå och från grönaktigt blå till blå på gränsen till lila. sid 14 Färgnamnet blå syftar alltså främst på kulörtonen oavsett om färgen är ljus eller mörk, gråaktig eller intensiv, och täcker därmed in en betydligt större del av färgvärlden än färgnamnen röd eller gul.. Motsvarade gäller för de allra flesta andra språk. Gränserna mellan de färgområden som benämns med respektive färgord är flytande, varierar med situationen och individen och kan förändras över tiden.

Definition utifrån våglängd hos monokromatiskt ljus

En annan definition utgår från vilka strålningsvåglängder av monokromatiskt ljus som får människor att se blåa färger i de mycket speciella situationer där man bara ser en våglängd i taget. Även här handlar det om ett färgområde som inte har någon exakt avgränsning. Spektrum utgörs av en kontinuerlig övergång mellan olika våglängder, och det finns inget allmänt vedertaget sätt att dela in det i olika färger. Ett av många förslag till indelning visas i boxen härintill, som också visar strålningens frekvens uttryckt i terahertz (THz) . Det våglängdsspann som kallas blått varierar mellan olika källor, och kan som mest sträcka sig mellan c:a 425 och 500 nanometer (nm). Den färg som ges av strålning med närmast längre våglängd benämns i olika källor cyan eller grön, och med närmast kortare våglängd indigo eller violett. Vissa nutida källor anger ett spektrum med sju färger där man tagit bort den ursprungliga indigo (mellan blått och violett) och i stället lagt till cyan (mellan blått och grönt). Detta bygger på antagandet att Newtons färg "indigo" skulle motsvara det vi idag kallar blått, medan Newtons "blå" idag skulle kallas blågrön eller cyan.

Ett annat sätt att definiera blått utifrån spektrum är att ange en ungefärlig våglängd som motsvarar en typisk blå. Inte heller här finns någon allmänt vedertagen definition. De våglängder som anges kan variera mellan ungefär 450 och 480 nm, men källorna är noga med att understryka att dessa angivelser endast är ungefärliga och beror på en rad omständigheter.

Olika definitioner i olika tillämpningar

I olika färgbeskrivningsmodeller och tillämpningar finns ett antal färger som utgör just den modellens/tillämpningens utgångspunkt vad gäller "blå". De definieras utifrån olika utgångspunkter och är inte samma blåa färg, och ingen av dem gör anspråk på att vara den enda och sanna blåa - i stället kallas de "den blåa elementarfärgen", "den blåa grundfärgen" etc.

Några exempel:

- I opponentfärgsteorin, som är den allmänt accepterade teorin om människans färgseende, är blå en av de fyra unika kulörtonerna och karakteriseras att den varken är grönaktig eller rödaktig. För varje person finns ett smalt våglängdsområde i spektrum som motsvarar personens uppfattning av unikt blått, men vilka våglängder det handlar om varierar från individ till individ. Vilka processer i hjärnan som får oss att se dessa färger som unika är ännu inte klarlagt.

- I det i Sverige standardiserade färgbeteckningssystemet NCS (Natural Colour System) är Blå (B) en av sex elementarfärger och definieras som den färg som inte har någon visuell likhet med gult, rött, grönt, vitt eller svart. Denna definition utgår alltså helt från färgperception. Den blåa elementarfärgen är imaginär i betydelsen att den representerar föreställningen om en ideal färg, och finns inte specificerad i form av färgprov eller fysiska mätvärden. I NCS färgatlas visas ett antal färgprover som under standardiserade betraktningsförhållanden, och med hopvägning av många observatörers bedömningar, har samma uppfattade kulörton men inte är lika rena som den blåa elementarfärgen. Deras tristimulusvärden och trikromatiska koordinater med hänvisning till CIE finns publicerade i tabellform.

- I det amerikanska färgsystemet Munsell Book of Color är Blue en av fem grundläggande kulörtoner (principal hues), och definieras med kolorimetriska värden. Munsell-systemets blåa grundfärg är betydligt mera grönaktig än NCS-systemets blåa elementarfärg.

- I RGB-systemet för additiv färgblandning är Blå (B) en av de tre primärfärgerna, men exakt vilken blå färg som avses kan variera mellan olika tillämpningar. I den standardiserade RGB-färgrymden sRGB, skapad för användning på bildskärmar och internet, definieras de tre primärfärgerna med hänvisning till CIE:s tristimulusvärden (CIE XYZ). De matematiska formlerna för detta varierar något mellan olika källor.

- Blå är en av de 16 originalfärgerna för HTML 4.01, det system som specificerar och benämner färger för användning på internet. Den motsvarar den blåa primärfärgen i sRGB. Dess koordinater visas i boxen härintill.

Blått i naturen

När vårt öga nås av ljus med en våglängd kring 470 nanometer ser vi i normalfallet en blå färg. Strålning med bara en våglängd (monokromatiskt ljus) förekommer dock bara i specialfall, som till exempel regnbågen, och normalt sett är det en blandning av många olika våglängder som får oss att se en blå färg.

Himlens blå färg uppkommer genom att solljuset, som innehåller alla våglängder, sprids i atmosfären. De kortare våglängderna sprids mer än de längre, och vi ser himlen som blå. Detta kallas Rayleigh-spridning.Engelskspråkiga wikipedia (https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Rayleigh_scattering&oldid=732000244#cite_note-1) läst 2016-08-05. I not 1 ges referenser till några av Lord Rayleighs artiklar från sent 1800-tal. Motsvarande spridning sker även i vatten, men den blå färgen hos sjöar och hav orsakas också av att vattenmolekylerna absorberar långvågig strålning. Detta syns bara när vattendjupet är ganska stort, och kan också ses i tjock is eller djupa gropar i snö.

De blå färgerna i fjäderdräkten hos fåglar orsakas normalt inte av pigment utan är så kallade strukturfärger som orsakas av fjädrarnas uppbyggnad. Färgerna uppstår genom interferens mellan strålningsvågor som reflekteras eller sprids från ytor som ligger på olika nivåer, mycket nära varandra.

De blå färgerna hos blommor och bär ges av vattenlösliga färgämnen, oftast antocyaniner. De ändrar färg beroende på surhetsgrad och är röda när det är surt och blå när det är basiskt. En undersökning av färger på mark och vegetation i svensk natur har visat att blått endast förekommer hos blommor och att deras färg alltid är mer eller mindre rödaktigt blå.

Blått är ovanligt i berggrunden och blå mineral som till exempel lapis lazuli eller azurit används till smycken eller som råvara för blå pigment.

Blåa pigment och färgämnen För blåfärgning av textiler har man redan från forntiden använt indigo, som kan utvinnas ur en rad olika växter i olika delar av världen. Genom infärgning av till exempel krita har samma färgämne kunnat användas som pigment i målar- och konstnärsfärg (se färglacker). I slutet av 1800-talet lyckades man tillverka syntetisk indigo, som kom ut på marknaden 1897. Idag har de traditionella växtfärgerna och färglackerna till största delen ersatts av nya syntetiska färgämnen.

Blå pigment för måleri har traditionellt varit ovanliga, eftersom de varit mycket dyrbara. Ultramarin, som sedan 1200-talet framställs av krossad lapis lazuli, har varit så exklusivt att det jämförts med guld. Andra äldre blå pigment har framställts av krossad azurit (bergblått) och av pulvriserat koboltglas (smalt). Under antiken fanns också ett syntetiskt blått kopparpigment kallat egyptiskt blått. Från 1700-talet har man tillverkat nya oorganiska blå pigment. Berlinerblått var det första blå pigment som var någorlunda hållbart till ett överkomligt pris, och blev vanligt i det svenska allmogemåleriet. Koboltblått började framställas industriellt i början av 1800-talet och användes mest inom konstmåleriet. 1828 utarbetades en tillverkningsmetod för syntetiskt ultramarin, som därefter blev mycket populär, bland annat i limfärgstryckta papperstapeter. Kring mitten av 1900-talet utvecklades blå ftalocynaninfärgämnen, som för första gången gav byggnadsmåleriet tillgång till hållbara och starkt kulörta blå färger till rimliga priser. Därefter har blått gradvis börjat användas även för fasader. Ftalocyaninblått är (2010) det enda blåa pigment som normalt ingår i färgtillverkarnas brytsystem.

För blandning av pigment finns flera olika uppsättningar av tre grundfärger eller primärfärger som tillsammans med svart och vitt antogs kunna räcka till för att åstadkomma alla andra färger. Den vanligaste uppsättningen - ett rött, ett gult och ett blått pigment - blev kodifierad kring år 1600. På 1900-talet skapade konstnären Johannes Itten en färgcirkel byggd på tre sådana pigment och antog att det räckte med dessa tre för att få fram alla tänkbara kulörer. Det fungerar dock inte i praktiken, eftersom blandfärgerna alltid blir mörkare än primärfärgerna.

Blått i tryckning och digital teknik I CMYK-systemet för tryckning är blå en sekundärfärg, som åstadkoms genom blandning av primärfärgerna magenta och cyan. CMYK och RGB är anpassade till varandra så att den blåa sekundärfärgen i CMYK åtminstone i teorin motsvarar den blåa primärfärgen i RGB.

Bland X11-färgerna för bildskärmar finns ett flertal färger som i dagligt tal kan kallas blåa. 19 av dem har engelska namn som slutar på "blue". Nedan anges även deras hexadecimala RGB-kod.

RGB Färgnamn Hex Decimalalicebluef0f8ff240248255cadetblue5f9ea095158160powderblueb0e0e6176224230lightblueadd8e6173216230steelblue4682b470130180lightsteelblueb0c4de176196222skyblue87ceeb135206235lightskyblue87cefa135206250deepskyblue00bfff0191255dodgerblue1e90ff30144255cornflowerblue6495ed100149237royalblue4169e165105225blue0000ff00255mediumblue0000cd00205darkblue00008b00139midnightblue1919702525112darkslateblue483d8b7261139slateblue6a5acd10690205mediumslateblue7b68ee123104238

Etymologi En sammanfattande och gemensam beteckning för blå saknas i de indoeuropeiska språken. Ordet blå användes i svenskan tidigare även för att beteckna färgen svart, med exempel som uttrycket blåman, och eventuellt även i namnet Harald Blåtand. Det engelska ordet blue är ett lånord från franskan och kom in i engelska språket så sent som på 1200-talet.

För språk över hela världen gäller, att när färgord har utvecklats har särskiljningen mellan blått och grönt oftast kommit senare än de ord som anger vitt, svart, rött och gult som unika färger.

Historik

Forntiden och antiken Blått är en färg som länge har använts av människan för olika ändamål. På 6000-talet f.Kr. omtalas brytningen av lapis lazuli