Liljeholmen är en stadsdel i Söderort inom Stockholms kommun. Liljeholmen som stadsdel bildades 1932 och ingår i postorten Stockholm. Liljeholmen gränsar till stadsdelarna Årsta, Västberga, Midsommarkransen, Aspudden, Gröndal och Södermalm. Kartor över Liljeholmen
Historik miniatyr|Liljeholmens värdshus på ett äldre vykort. Liljeholmens krog och värdshus Området tillhörde i äldre tider Brännkyrka socken, och ingick i det omfattande Årstagodsets ägor. Fram till industrialiseringens genombrott i mitten på 1800-talet fanns där mest skogsbackar, några åkrar och ängar. Mellan Södermalm och Liljeholmen fanns det från 1600-talet en flottbro. Södertäljevägen gjorde en vid sväng (dagens Liljeholmsvägen) väster om Liljeholmsberget, där det fanns en väderkvarn. Vid 1800-talets början fanns tre gårdar i området, Löfholm, Katrineberg och värdshuset Liljeholmen.
Liljeholmen, som ursprungligen var ett torp under Årsta, hade bedrivit krog- och värdshusrörelse från 1600-talet (Lillieholms Kroug 1689). Både Lasse Lucidor och Bellman kom att besöka krogen och skriva om den och dess lantliga omgivningar i sina dikter. Värdshusrörelsen upphörde 1889 och under en övergångstid fanns en bostad för SJ:s stins i huset. 1909 revs värdshusbyggnaderna för att ge plats åt en ny godsstation.Liljeholmen. Gångna tider människor och miljöer (1997), sid. 10. Vid denna tidpunkt hade emellertid det mesta av den lantliga idyllen försvunnit.
Tidiga industrier i Stockholms första industriförort Redan från 1700-talet fanns det industrier här, till exempel kattuntryckerier, tobaksfabrik och bryggeri. Den industriella utvecklingen accelererade på 1800-talet, bland annat med den stearinfabrik som startades här 1839 av Lars Johan Hierta (Aftonbladets grundare). Verksamheten flyttade emellertid redan 1841 till Danvikstull, men företaget kom ändå att behålla namnet Liljeholmens Stearinfabrik.Johansson, s.225
Järnvägen för med sig industrier
miniatyr|Liljeholmen 1905, kompletterat 1913. mini|Beckers färgfabrik omkring 1918. miniatyr|Kathreins fabrik i Liljeholmen 1913. De stora förändringarna började 1860 då västra stambanan drogs förbi Liljeholmen med hållplats för persontrafik vid Liljeholmens station. 1860–1862 byggde Statens Järnvägar (SJ) stora anläggningar här, bland annat verkstäder för reparation av lok och vagnar. Efter detta kom allt fler industrier etablera sig i området, bland annat runt sjön Trekanten:Johansson, s. 227-228
Industrier i urval (kronologisk ordning) Liljeholmens Stubinfabrik grundades 1870 av Theodor Winborg och tillverkade förutom stubintråd rep och kablar. Tillverkningen flyttade till Västberga 1930, och fabrikshusen revs 1963 för att ge plats åt tunnelbanestationen. AB Karta & Oaxens Kalkbruk, föregångaren Liljeholmens Kalkbruk etablerade sin verksamhet i Liljeholmen 1880, och låg då i Marieviksområdet. 1886 förvärvade Karta & Oaxen (bildat på 1830-talet, aktiebolag 1896) verksamheten. 1936 lades kalkbruket i Marievik ned. En ny fabrik för tillverkning av mur- och putsbruk samt en omlastningsstation för cement från Stora Vika cementfabrik uppfördes 1947 på Liljeholmen (se Cementa, Liljeholmen). Liljeholmens Tryckeri (1880), låg ursprungligen på Stora Katrinebergs ägor, nära dåvarande flottbrons brofäste. Till tryckeriets kunder hörde bland annat Liljeholmens företagare. När den första fasta broförbindelsen planerades kring 1910 tvingades tryckeriet flytta till lokaler till spårvägarnas vagnhallarna vid Brännkyrkagatan / Ringvägen. 1923 flyttade Liljeholmens Tryckeri till Hornsgatan 145 och 1936 till sin sista adress på Brännkyrkagatan 27, där verksamheten fanns kvar till slutet av 1990-talet.Liljeholmen. Gångna tider människor och miljöer (1997), sid. 28. Prössdorf & KochNya Dagligt Allehanda 1883-02-16, Sidan 4 (1884), fabrik för tillverkning av maskiner för bryggerinäringen. Filial av det tyska företaget i Leipzig med samma namn. Färgeriet Nya Blå Hand flyttade till Lövholmen 1885. 1896 uppfördes en nybyggnad i kvarteret Färgeriet. Anläggningen på Lövholmen var i drift åtminstone till 1963 och låg då på en egen fastighet (dåvarande Färgeriet 3). Nya Blå Hand hade butiker på Hornsgatan, Smålandsgatan, Linnégatan och Tomtebodagatan samt filialer i flera svenska städer. Själva färgeriet och kemtvätten låg i en trevåningsbyggnad vid Lövholmsgränd. Stockholms Galvaniseringsfabrik AB (1895), startades under namnet Stockholm Galvaniseringsfabrik, Aug. Pettersson av fabrikör August Pettersson vid nuvarande Liljeholmsvägen. Företaget sysslade med galvanisering, varmförzinkning och tunnplåtslageri. Verksamheten flyttades 1939 till Marieviksområdet och lades ner 1969. De Förenade Kolsyrefabrikernas AB (1896), har varit den största i Sverige i sitt slag och var längst i drift, från 1896 till 1988. En del av fabriksanläggningen revs efter en brand den 31 juli 2021 och resten försvann 2022. A.W. Friestedts fabriksaktiebolag flyttade 1898 hit från industriområdet Nynäs vid sjön Trekanten. Tillverkade bland annat benmjöl, superfosfat och benkol. Grundades 1856 på Södermalm och gick i konkurs 1910. Stockholms Vaddfabrik (1901), låg på Stora Katrinebergs ägor vid nuvarande Mejerivägen. Fabrikslokalen hade två våningar. I bottenvåningen sorterades och rensades lump och i övervåningen låg maskinhallen. Här producerades vit och blågrå vadd som såldes i lösvikt eller syddes upp till täcken och madrasser som salufördes under namnet Systermadrassen.Näringslivets utveckling i Sverige under åren 1859-1929, sida 190 Beckers färgfabrik på Lövholmen med bland annat tillverkning av färg fanns i Liljeholmen mellan 1902 och 2008. AB Gustaf Ericssons Automobilfabrik startade sin verksamhet 1904 och upphörde efter ekonomiska problem 1909. Den gamla bilfabriken utnyttjadessenare av bland andra AB Svenska Maskinverken/ AB Frank Hirschs Maskiner, AB Stockholms Ångtvätt och Levins skofabrik. AB Frank Hirschs Maskiner, bland annat råoljemitirn Ellwe. Nybohovsstationen stod färdig 1914. Byggnaden i rött tegel finns kvar och är numera ombyggd till kontor. Bara Sankt Eriks relief över dörren påminner om den tidigare verksamheten.”Ljus och Kraft” i de södra förstäderna av David Nilsson. I dess närhet restes 1915 Liljeholmens brandstation. Den revs 1964 i samband med breddningen av Södertäljevägen.
Intressanta kvarter Kvarteret Färgeriet, namnet påminner om den färgeriverksamheten som bedrevs här sedan slutet av 1800-talet. På tomtens norra del mot Lövholmsgränd låg färgeri och trikåfabrik tillhörande Liljeholmens Färgeri AB och på västra delen låg färgeriet och kemtvätten AB Nya Blå Hand. Stora Katrineberg, består idag av fem fastigheter: Stora Katrineberg 1, 8, 10, 16 och 19. Äldsta byggnad i kvarteret är Stora Katrinebergs gård från 1770-talet, som även namngav kvarteret vilket i början av 1900-talet blev plats för flera av Liljeholmens industrier, bland dem Sveriges förenade spritförädlingsverk, Stockholms Galvaniseringsfabrik och Stockholms Vaddfabrik. Kvarteret Lövholmen ursprungligen plats för en mängd industrier, bland annat AB Wilh. Becker, De Förenade Kolsyrefabrikernas AB, Stockholms Galvaniseringsfabrik AB, Löfholmsvarvet och Cementa. Kvarteret är för närvarande (2020) under omfattande omdaning. Kvarteret Rosteriet har sitt namn efter det tyska surrogatkafferosteriet Kathreiners Malzkaffee-Fabriken GmbH som låg här mellan 1913 och 1920. I kvarteret producerade Pharmacia läkemedel mellan 1920 och 1950 och AB Atomenergi lagrade uran och tillverkade bränslestavar för svenska forskningsreaktorer på 1950- och 1960-talen. Kvarteret Tryckeriet har sitt namn efter ett planerat men inte utfört tryckeri- och kontorskomplex. Här lät Strängbetong 1942 uppföra sin första fabrik för prefabricerade betongelement. Idag finns bland annat Liljeholmshallen i Strängbetongs gamla fabrikslokaler.
Stora Katrinebergs och Lövholmens ägor exploateras
Stora Katrinebergs gård, som ursprungligen hört till Hägerstens gård men friköpts 1770, började under slutet av 1800-talet stycka upp sina ägor för industriändamål. Här kom ett av de mest brokiga och småskaliga industriområdena växa fram. Gården, som fortfarande finns kvar, ligger strax väster om Liljeholmsbron i kvarteret Stora Katrineberg. Även vid Lövholmen kom ett antal industrier att etablera sig, och vid Trekantens norra och västra stränder kom en blandad bebyggelse av fabriker och bostäder växa fram.
Årstadal, en av Stockholms första förstäder De nya industrierna i Liljeholmen drog självklart också till sig en mängd arbetare med behov av bostäder. Som bakgrund till detta började förstaden Årstadal med början år 1877 att byggas i anslutning till järnvägen. Det var ägaren till Västberga gård, greve Eric Sparre som 1876 hade köpt upp Årsta gårds marker som först utnyttjade den rådande bostadsnöden. På hösten 1877 hade han låtit uppföra några trähus med en- och tvårumslägenheter. I april 1878 började han sälja av tomter i området. Tomterna uppläts dock endast på arrende för en tid av 50 år.
Efter de 50 åren skulle både bostadshus och mark återlämnas till markägaren i prima skick. Trots de hårda villkoren så fanns det många köpare, inte minst sådana som själva inte hade för avsikt att bosätta sig i området, utan bara hyra ut rum till de många bostadslösa. De mycket ofördelaktiga villkoren som gavs vid uppförande av bostäder i området bidrog till att det kom att utvecklas till en kåkstad med ett gytter av hastigt byggda hyresvillor. Årstadal blev i alla fall Stockholms första förstad tillsammans med Sundbyberg.Johansson, s. 238-239
År 1882 var drygt 1000 personer bosatta i Årstadal i ett femtiotal större hus. Särskilt rent var det inte eftersom avlopp och dränering saknades. Greve Sparre och de andra husägarna fick mycket kritik av Brännkyrka kommun eftersom de sanitära förhållandena i området var så dåliga.Johansson, s. 242-243
Liljeholmens Municipalsamhälle miniatyr|Liljeholmens folkskola invigdes år 1900. I slutet av 1800-talet omtalas Liljeholmen som fabriksförstad, och 1899 bildades Liljeholmens municipalsamhälle inom Brännkyrka landskommun, som var ett av två municipalsamhällen inom kommunen (det andra var Örby municipalsamhälle). Det kom att omfatta ungefär det som tidigare utgjorde Liljeholmens stadsdelsområde, men det inkluderade dessutom den nära Södermalm belägna ön Reimersholme. Liljeholmens municipalhus byggdes 1904–1906 som kommunhus på Liljeholmsvägen 8. Liljeholmens folkskola uppfördes år 1900 vid foten av Liljeholmsberget. Folkskolan används i nutid som en ungdomsmottagning och fritidshus.
Redan 1913 upplöstes dock municipalsamhället i samband med att Brännkyrka införlivades med Stockholm. Några av de många industrierna i Liljeholmen kom med tiden utvecklas till betydande företag, exempelvis Stockholms Galvaniseringsfabrik AB, AB Wilh. Becker och De Förenade Kolsyrefabrikernas AB.
Liljeholmen fick status som stadsdel 1934, men då ingick ej Nybodaberget. 1934 blev området mellan Trekanten och Liljeholmsviken en egen stadsdel med namnet Nybohov, men den gick åter ihop med Liljeholmen 1956. Fram till samma år ingick även ett par gator i Sannadalsområdet i Gröndal.
Historisk panorama 1000px|center|miniatyr|Vy över Årstaviken mot Liljeholmen från sydost med Brännkyrka municipalhus i mitten och gamla Liljeholmsbron till höger, 1910-tal, fotograf: Axel Swinhufvud.
Brännkyrkas församlingshus miniatyr|Före detta församlingshuset 2012.