mini|Barkhausen-Bau i Technische Universität Dresden Heinrich Georg Barkhausen, född 2 december 1881 i Bremen, Tyska riket, död 20 februari 1956 i Dresden, Östtyskland, var en tysk fysiker som etablerade ett inflytelserikt forskningslaboratorium i Dresden. Fenomenet där ferromagnetiska domäner riktas in under magnetisering och producerar diskreta akustiska förändringar på grund av rotationer av Weiss-domänerna är uppkallat efter hans observationer som den magnetiska Barkhausen-effekten. Han är också ihågkommen i Barkhausen-kriterierna för elektriska oscillatorer.

Biografi Barkhausen var son till distriktsdomare i Bremen. Han studerade vid Bremens gymnasium och visade intresse för naturvetenskap från tidig ålder. Han arbetade som järnvägsingenjörspraktikant innan han studerade vid Tekniska universitetet i München (1901), Technische Universität Berlin (1902), Ludwig-Maximilians-Universität München (1903) och Humboldt-universitetet i Berlin, och doktorerade vid Göttingens universitet 1907 med en avhandling om generering av svängningar. Han blev sedan forskare vid Siemens och Halskes Berlinlaboratorium.

Barkhausen blev den första professorn i elektroteknik vid Technische Universität Dresden år 1911 vid 29 års ålder och fick därmed världens första professur inom detta område. Han blev en betydande lärare och bedrev inflytelserik forskning. År 1919 upptäckte han Barkhausen-effekten (uppkallad efter honom), som gav bevis för den magnetiska domänteorin för ferromagnetism. När magnetfältet genom en bit ferromagnetiskt material som järn förändras, förändras magnetiseringen av materialet i en serie små diskontinuerliga hopp, vilka kan höras som en serie klick i en högtalare som är fäst vid en trådspole runt järnet. Det fastställdes senare att dessa hopp orsakades av rörelsen hos de magnetiska domänerna i järnet, när domänväggarna snäpper förbi defekter i kristallgittret. Den energi som förloras i dessa dissipativa händelser är ansvarig för formen på hystereskurvan för järn och andra ferromagneter. Denna effekt används flitigt inom forskning och fysikundervisning som ett enkelt experiment för att demonstrera magnetiska domäners verklighet. Han föreslog användningen av fon som en enhet för ljudstyrka. Han skrev också en lärobok i fyra volymer om elektronrör, Lehrbuch der Elektronenröhren, Elektronenröhren und ihre technischen Anwendungen, som var inflytelserik.

År 1920 uppfann han Barkhausen-Kurz-oscillatorn, tillsammans med Karl Kurz, den första elektroniska vakuumrörsoscillatorn som använde elektrontransittidseffekter. kunde arbeta vid ultrahög frekvens, upp till 300 MHz, och inspirerade senare mikrovågstransittidsrör som klystronen.

År 1921 härledde han de första matematiska villkoren för oscillation i elektriska kretsar, numera kallat Barkhausen-kriteriet. Det används flitigt idag vid konstruktion av elektroniska oscillatorer och allmänna återkopplingsförstärkarkretsar.

År 1933 undertecknade Barkhausen tyska professorers lojalitetsed till Adolf Hitler och den nationalsocialistiska staten. Han mottog Morris Liebmann-priset samma år från Institutet för radioingenjörer. Institutet för högfrekvens- och elektronrörsteknik i Dresden överlevde under stora delar av andra världskriget tills det bombades den 13 februari 1945. Han återvände till Dresden efter kriget och medverkade i återuppbyggnaden av institutet. Byggnaderna fortsätter att vara uppkallade efter honom som Barkhausenbau.

Bland Barkhausens skrifter märks Das Problem der Schwingungserzeugung (1907) och Elektronenröhren (3 band, 1923-29).

Referenser

Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan, 1947

Noter

Externa länkar

Kategori:Tyska fysiker under 1900-talet Kategori:Födda 1881 Kategori:Avlidna 1956 Kategori:Män Kategori:Tyska eponymer Kategori:Alumner från Göttingens universitet Kategori:Alumner från Humboldt-Universität zu Berlin Kategori:Alumner från Münchens universitet Kategori:Alumner från Münchens tekniska universitet Kategori:Alumner från Technische Universität Berlin