Die ägyptische Helena

Die ägyptische Helena (Den egyptiska Helena) op. 75, är en opera i två akter med musik av Richard Strauss och libretto av Hugo von Hofmannsthal från 1928. miniatyr|Richard Strauss

Bakgrund Strauss och von Hofmannsthal hade tillsammans åstadkommit fyra operor: Elektra, Rosenkavaljeren, Ariadne på Naxos och Die Frau ohne Schatten. 1923 hade det gått sex år sedan de senast samarbetade och von Hofmannsthal föreslog berättelsen om den Sköna Helena och särskilt slutet på densamme. Enligt myten var Helena gift med kung Menelaos av Sparta men blev bortrövad av prins Paris och förd till staden Troja, därmed orsakande det Trojanska kriget. Efter kriget återfördes Helena till sin make. Men enligt Euripides skapade de grekiska gudarna en skenbild av Helena som Paris tog med sig medan den riktiga Helena fördes till Egypten där hon låg nersövd under kriget. När Menelaos och den riktiga Helena till sist möttes uppstod de frågor som von Hofmannsthal särskilt fann intressanta att skriva om; skulle Menelaos tro på historien och kunna förlåta och förstå Helena? von Hofmannsthal beskrev Menelaos situation med stor dramatisk inlevelse: Den natt då grekerna trängde in i det brinnande Troja - den natten måste Menelaos ha funnit sin maka i ett av de brinnande palatsen och burit ut henne genom de sammanstörtande murarna, denna kvinna, den älskade, stulna gemålen och dessutom världens vackraste kvinna, som var orsak till kriget, till dessa fruktansvärda tio år, till den likbeströdda slätten och branden, och bredvid står Paris änka och väninnorna till ytterligare tio eller tolv av Priamos söner, som nu alla ligger döda eller döende - alltså änkorna till dessa tio eller tolv unga furstar! Vilken situation för en äkta make!

Strauss var mer fängslad av sitt återkommande älsklingsämne: att skriva om kärleken mellan man och kvinna. von Hofmannsthal önskade att Maria Jeritza skulle sjunga rollen som Helena och antingen Karl Aagard Østvig eller Richard Tauber som Menelaos. Han var inte rädd för att beskriva vilken sorts musik han tyckte att Strauss skulle komponera: Stilen måste vara väldigt lättflytande, emellanåt lika beskrivande som förspelet till Ariadne på Naxos, ibland tangera dialogscenen i Rosenkavaljeren, men aldrig lika tung som Ariadne. Det kommer finnas många tillfällen för duetter och trios. Dessa lyriska passager kommer, såvida jag inte misslyckas med mitt libretto, skilja sig klart från den obesvärade och ofta psykologiserande, diskreta dialogen. Ju mer lätt du kan hantera detta, desto bättre kommer det att bli. Librettot han skrev skulle knappast inspirera till lättsam musik, ty texten skulle visa sig bli en av von Hofmannsthals mer komplexa skapelser, en kombination av grym handling och olycksbådande filosofi och obskyr symbolism. Strauss verkar dock ha tagit saken med ro. I oktober 1923 fick Strauss det första utkastet till librettot och började komponera men det skulle ta tid innan han var färdig. Inte förrän 8 oktober 1927 var partituret klart.

Premiär med förhinder miniatyr|Maria Jeritza I slutet av 1920-talet var en operapremiär av Strauss inte den sensation i musikvärlden som hans tidiga operor hade varit. Det var därför viktigt att sätta fokus på en glansfull premiär med de största sångarna så att pressen och publiken hade något att tala om. Mycken tid gick förlorad åt att bestämma var premiären skulle äga rum och vilka som skulle sjunga huvudrollerna. Semperoper i Dresden hade av tradition uppfört de flesta av Strauss operor, trots att varken staden eller operahuset var det största i Tyskland. Men där fanns bra sångare, en utmärkt orkester och förstklassiga dirigenter. Rollen som Helena var dock svårsjungen (med den tidens mått mätt) och där fanns ingen bättre sångerska mer lämpad än österrikiskan Maria Jeritza. Semperoper hade därför inget annat val än att engagera henne som gästsolist för detta tillfälle. Men Jeritza begärde så mycket i gage att operaledningen inte kunde tillmötesgå kravet. Det tyska teaterförbundet hade reglerat tyska löner och inga undantag kunde göras. Strauss försökte övertala operaledningen att gå med på hennes krav men då hotade teaterförbundet att bojkotta alla hans föreställningar i Tyskland. Strauss var upphovsman och kunde bestämma var hans verk skulle uppföras. Om det var så att Tyskland inte kunde garantera den kvalitet han eftersökte, fann han ingen annan råd än att ge premiären till Wien. Eftersom Jeritza redan var anställd vid Wienoperan var problemet med hennes gage redan löst. Förslaget att Dresden skulle få ha premiär dagen efter uruppförandet i Wien möttes med ilska från operaledningen i Dresden. Strauss föreslog då att Dresden skulle få ha uruppförandet medan Wien skulle få ha premiären dagen därpå. Jeritza blev rasande, om hon inte fick sjunga på premiären ville hon inte sjunga rollen alls. Strauss vädjade till henne:

Till slut bestämde Strauss sig: Dresden skulle få ha urpremiären 6 juni 1928 men med Elisabeth Rethberg som Helena och Fritz Busch som dirigent. Strauss skrev till von Hofmannthal och berättade vad som hade hänt: Eftersom det inte verkar gå att få Jeritza har jag slutligt bestämt mig för Rethberg, vars något småborgerliga uttryckssätt 'avsevärt' har förbättrats i Amerika. Hon är inte lika lång som Madame Jeritza och kommer därför bättra matcha den korte Taucher som Menelaos. miniatyr|Elisabeth Rethberg och Richard Strauss firar premiären av Die ägytische Helena på Hotel Bellevue i Dresden. von Hofmannsthal blev rasande: Det verkar som att trots att vi har känt varandra så länge och vill varandra väl, så har du inte den ringaste aning vad det är i vårt samarbete som skänker mig glädje och vad som har motsatt effekt. Jag tror ingen känner mig så lite. /.../ Det är inte sångerskans ansikte som betyder något. /.../ lika lite kvittar det om Madame Rethberg numera har fina kläder och ser 'mer sofistikerad ut' (vad som för övrigt räknas som sofistikering bland teaterfolk i Tyskland är i varje fall förskräckligt), utan allt beror på agerandets magi. /.../ Madame Rethberg må sjunga som en näktergal, om det begriper jag inget. Vad jag dock begriper är att hon är värre än medioker som aktris och detta kommer förstöra Helena, totalt förstöra henne. Förståeligt blev Strauss förnärmad av von Hofmannsthals ton: "Varför blir du alltid så giftig när frågor om artister ska diskuteras affärsmässigt och du inte delar min uppfattning? Att omedelbart anklaga mig för att inte förstå dig är varken artigt eller juste. Jag tror att jag förstår dig mer än andra människor. Annars skulle jag aldrig ha tonsatt dina libretti tvärtemot inrådan från 'mer kompetent' folk." Strauss och von Hofmannsthal försökte även engagera Lotte Lehmann för rollen men Lehmann (troligen förargad över att hon inte hade blivit tillfrågad först) spelade svårfångad och allt rann ut i sanden.

Den 11 juni (Strauss födelsedag) skulle Strauss själv dirigera premiären i Wien med Jeritza som Helena. Jeritza gick med på detta men hämnades i en tidningsartikel där hon bland annat hävdade att hon inte hade lärt sig rollen. Strauss skrev till sin son "Jag har en känsla av att hon har ångrat sig och vill hoppa av. Om hon påstår att hon fortfarande inte har lärt sig akt ett, är jag övertygad om att hon ljuger!" Repetitionerna i Dresden blev stormiga. Busch var ofta sjuk och uteblev från flera av orkesterrepetitionerna. En annan dirigent, Leo Wurmser, repeterade i Buschs frånvaro och såg till att orkestern var väl förberedd. Producenten Otto Erhardt trodde aldrig riktigt på operan och blev tokig av Strauss hustru Pauline som lade sig i allting. Operan fick bra recensioner i Dresden och ännu bättre gick det i Wien fem dagar senare. Strauss var nöjd men tyckte att Helenas aria i akt två, Zweite Brautnacht, hade sjungits bättre av Rethberg.

Efter premiären Till en början gick operan för fulla hus på tyska operahus men entusiasmen lade sig snabbt. När Jeritza var förhindrad att sjunga i Wien fick rollen sjungas av sångerskor som inte kunde nå upp till hennes kvalitet, vilket resulterade i att operan snart lades ner. Die ägyptische Helena hör till Strauss minst spelade operor.

1933 reviderade Strauss operan och gjorde vissa ändringar och strykningar i musiken. Clemens Krauss gjorde en andra revidering 1935 och 1937 som mest bestod i att flytta om några scener. 1996 gjordes en slutlig revidering av operan som återgick till ursprungsversionen från 1928.

Roller Roller Stämma Rollbesättning vid premiären 6 juni 1928 Dirigent: Fritz Busch Helena Sopran Elisabeth Rethberg Menelaos Tenor Curt Taucher Hermione, deras dotter Sopran Anneliese Petrich Aithra Sopran Maria Rajdl Altair Baryton Friedrich Plaschke Da-ud, hans son Tenor Guglielmo Fazzini Två tjänarinnor SopranMezzosopran Erna BergerSigrid Rothermel Fyra älvor Två sopranerTvå altar Angela Kolniak, Eva Johnn, Elfriede Haberkorn, Sigrid Rothermel Den allvetande Musslan Alt Helene Jung

Handling Akt ett ca 60 minuter

På ön faller skymningen över havsguden Poseidons palats. Trollkvinnan Aithra väntar förgäves på hans återkomst och undrar otåligt varför han är sen till den måltid hon har tillrett åt honom. Förutom några tjänarinnor är hennes enda sällskap en mystisk mussla som inte bara kan se och veta allt, utan även har förmågan att förmedla det. Som svar på Aithras envisa fråga svarar musslan att Poseidon är "hos etiopierna". Aithra blir så upprörd av detta svar, som bara förlänger hennes ensamhet, att hon vägrar ta emot den dryck som tjänarinnan erbjuder henne. Under tiden förnimmer och beskriver musslan en händelse av angelägen natur: på ett skepp där alla sover smyger en man mot en kvinna han tänker mörda. Offret är ingen annan än den Sköna Helena av Troja, den blivande mördaren är hennes make Menelaos. Aithras intresse vaknar. Hon framkallar en storm som får skeppet att gå under och förhindrar mordet samtidigt som hon glädjer sig åt tillfället att få den Sköna Helena som gäst. Planen lyckas och snart stapplar de skeppsbrutna Helena och Menelaos in i palatset. Under deras samtal framkommer följande: Menelaos har krigat i tio år, offrat en hel armé och bränt Troja för att återta sin vackra hustru från hennes älskare Paris (som han har dödat). Han är fortfarande fylld av bitterhet och ilska över hennes otrohet och flykt att han fullständigt vägrar glömma eller förlåta vad hon gjort och att hon ska dö. Deras dotter Hermione har han förbjudit att låta henne träffa. Helena, å sin sida, har förlikat sig Paris död och önskar nu bara återfå sin makes forna kärlek, som hon fortfarande älskar. Aithra tjuvlyssnar och förargas över Menelaos tjuriga inställning och kallar samman sina älvor för att under natten hemsöka och skrämma honom. I ren desperation anmodar Helena sin make att döda henne och Menelaos ska just hugga ihjäl Helena då månen tittar fram och åsynen av henne i månskenet får honom att tveka. Älvorna intalar Menelaos att Paris har dykt upp och han störtar ut för att få tag i honom och Helena. Med hjälp av Aithras magiska återfår Helena sin ungdomliga skönhet och ger en henne en dryck som dämpar hennes ångest och rädsla. Innan hon faller i sömn klär älvorna henne i en vacker klänning och lägger henne på en säng.