USS Indiana (BB-58) var det andra av fyra snabba slagskepp i South Dakota-klassen som byggdes för den amerikanska flottan på 1930-talet. De första amerikanska slagskeppen som konstruerades efter det att Washingtonavtalet började bryta samman i mitten av 1930-talet, drog de nytta av en upptrappningsklausul som gjorde det möjligt att utöka huvudbatteriet till 406 mm kanoner, men vägran att godkänna större slagskepp gjorde att deras deplacement höll sig nära Washingtongränsen på 36 000 ton. Kravet på att vara bepansrade mot samma kaliber kanoner som de bar, i kombination med deplacementbegränsningen, resulterade i trånga fartyg, ett problem som förvärrades genom krigstidsmodifieringar som avsevärt förstärkte deras luftvärnsbatterier och som innebar en betydande ökning av deras besättningar.
Indiana togs i tjänst i april 1942, då USA var engagerat i andra världskriget, och fartyget sattes omedelbart in i strid i Stillahavskriget mot Japan. Hennes första strid kom i slutet av 1942 när hon stödde marinsoldater som kämpade under Guadalcanal-kampanjen. Under de följande tre åren hade hon två huvudsakliga roller: eldunderstöd för amfibiekrigföring över hela Stilla havet och luftvärnsförsvar för den snabba hangarfartygsstyrkan. Hon besköt japanska positioner under slaget vid Tarawa i november 1943 och slaget om Kwajalein i februari 1944. Under den senare operationen kolliderade hon med slagskeppet Washington och tvingades dra sig tillbaka för reparationer.
Efter att ha återvänt till flottan i april 1944 deltog hon i slaget om Marianerna och Palau, besköt Saipan och hjälpte till att försvara hangarfartygen under slaget om Filippinska sjön. Motorproblem hindrade henne från att delta i slaget om Peleliu i september, men hon var närvarande vid slagen om Iwo Jima och Okinawa 1945. I den sistnämnda striden sköt hon ner ett antal kamikaze-flygplan. Efter den japanska kapitulationen i augusti bidrog hon med män till ockupationsstyrkan innan hon återvände till USA i september. Efter en sista ombyggnad placerades hon i reserv och förblev inaktiv fram till 1962 då hon ströks ur flottans register och såldes för skrotning året därpå.
Design
vänster|miniatyr|Igenkännings-ritning av ett South Dakota-klass slagskepp South Dakota-klassen beställdes i samband med den globala flott-upprustningen i samband med att Washingtonavtalet som styrde byggandet av slagskepp under 1920-talet och början av 1930-talet bröts samman. Enligt Washington- och Londonfördraget var så kallade fördragsbundna slagskepp begränsade till ett standarddeplacement på 36 000 ton och ett huvudbatteri med 356 mm kanoner. Efter Japans beslut att överge fördragssystemet beslutade USA:s flotta 1936 att åberopa "eskaleringsklausulen" i det andra Londonfördraget som gjorde det möjligt att öka deplacementet till 46 000 ton och beväpningen till 406 mm kanoner. Kongressens invändningar mot att öka storleken på de nya fartygen tvingade konstruktörerna att hålla deplacementet så nära 36 000 t som möjligt, samtidigt som de större kanonerna och det tjockare pansaret skulle vara tillräckligt för att besegra fientliga fartyg med kanoner av samma kaliber.
Indiana var 210 m långt och hade en bredd på 32,97 m och ett djupgående på 10,69 m. Hennes deplacement var 38 580 ton i original utförande och upp till 45 233 ton vid fullast. Fartyget drevs av fyra ångturbiner från General Electric, som var och en drev en propelleraxel, med hjälp av ånga från åtta oljeeldade Babcock & Wilcox-pannor. Turbinerna hade en effekt på 130 000 hästkrafter (97 000 kW) och var avsedda att ge en toppfart på 27,5 knop (50,9 km/h). Fartyget hade en räckvidd på 15 000 nautiska mil (28 000 km) vid en hastighet av 15 knop (28 km/h). Hon hade tre Vought OS2U Kingfisher-flygplan för flygspaning, som avfyrades av ett par flygplanskatapulter monterade på hennes akter. Hennes besättning i fredstid uppgick till 1 793 officerare och värnpliktiga, men under kriget svällde besättningen till 2 500 officerare och värnpliktiga.
Fartyget var beväpnat med ett huvudbatteri med nio Mark 6-kanoner i kaliber 406/45 i tre trippelkanontorn på mittlinjen, varav två är placerade i ett överfyrarpar framåt och det tredje akterut. Det sekundära batteriet bestod av tjugo 127 mm/38-kaliber allmålskanoner monterade i dubbeltorn som var grupperade mittskepps, fem torn på vardera sidan. Från början var fartyget utrustat med ett luftvärnsbatteri med tolv 28 mm kanoner och tolv 12,7 mm (.50-kaliber) M2 Browning-kulsprutor, men det kompletterades senare med ett batteri med sex fyrdubbla 40 mm Bofors-kanoner i stället för 28 mm kanonerna och trettiofem 20 mm Oerlikon automatkanoner i stället för kulsprutorna.
Modifieringar Indiana fick en rad modifieringar under krigets gång, som främst bestod av tillägg till luftvärnet och olika typer av radarutrustning. Det första tillägget var installationen av en SC sökradar 1941, monterad i förmasten, som senare ersattes med en uppsättning av SK-typ. Samtidigt installerades en SG ytspaningsradar i den främre överbyggnaden; en andra SG-uppsättning lades till i huvudmasten efter erfarenheter från Guadalcanal-kampanjen 1942. År 1943 fick hon en Mark 3 eldledningsradar, monterad i kommandotornet för att hjälpa till med att styra huvudbatteriets kanoner. Mark 3 ersattes snabbt med en modernare Mark 8 radar, och Mark 4 radarsystem för sekundärartilleriet installerades. Hon fick senare Mark 12/22-apparater i stället för Mark 4. Indiana fick också en TDY störsändare.
Fartygets lätta luftvärn utökades gradvis. Ytterligare tre fyrdubbla 40 mm kanoner lades till i slutet av 1942. I januari 1943 hade det installerats ytterligare arton 20 mm-kanoner, vilket innebar att det totala antalet kanoner uppgick till femtiotre stycken. Ytterligare två fyrdubbla 40 mm lades till i februari, och ytterligare sju 20 mm kanoner lades till senare samma år för att få ett totalt batteri med sextio eldrör. I juli 1944 hade fem av 20 mm-kanonerna tagits bort; och tre till hade tagits bort vid krigsslutet i mitten av 1945.
Tjänstgöring miniatyr|USS Indiana genomför sjötester, 8 september 1942
Konstruktion Det nya slagskeppet godkändes den 27 mars 1934 genom Vinson-Trammell Act och president Franklin D. Roosevelt godkände namnet Indiana den 21 september 1938. Indiana kölsträcktes den 20 november 1939 vid Newport News Shipbuilding and Dry Dock Company i Newport News, Virginia. Det färdiga skrovet sjösattes den 21 november 1941 och dopet utfördes av Margaret Robbins, dotter till Indianas guvernör Henry F. Schricker. Indiana färdigställdes i april 1942 och togs i bruk i flottan den 30 april. Dåvarande kapten Aaron S. Merrill var fartygets första befälhavare. Under den omfattande invigningsceremonin, där marinminister Frank Knox närvarade, bar fartyget flaggan från det gamla slagskeppet Indiana som hade använts under slaget vid Santiago de Cuba 1898.
Utrustningsarbetet fortsatte i Newport News till den 20 maj och dagen därpå avgick Indiana för att påbörja sjötester. De första försöken genomfördes i Chesapeake Bay den 26-29 maj och den 31 maj avgick hon till Hampton Roads, Virginia. Ytterligare tester följde den 1 juni, under vilka hon eskorterades av jagarna Charles F. Hughes, Hilary P. Jones, Ingraham och Woolsey. Skytteutbildning och olika övningar fortsatte i september, och den 29 avgick hon till Casco Bay i Maine. Fartyget förklarades vara redo för aktiv tjänstgöring den 9 november och avgick samma dag till Panamakanalen. Vid den här tiden hade USA varit i krig med Tyskland och Japan i nästan ett år och befann sig mitt i Guadalcanal-kampanjen i Stilla havet; Indiana beordrades att ansluta sig till de styrkor som var engagerade där.
Stilla havet
Slagen om Guadalcanal, Tarawa och Kwajalein vänster|miniatyr|Indiana i södra Stilla havet, december 1942 Den 14 november utsågs Indiana till flaggskepp för Grupp 2.6, som bestod av den lätta kryssaren Columbia och jagarna De Haven och Saufley. De fyra fartygen fortsatte sedan till Tonga och anlände på eftermiddagen den 28 november. Efter att ha tankat övergick Indiana till Grupp 66.6 två dagar senare och fortsatte till Nouméa, dit hon anlände den 2 december. Där deltog hon i övningar med fartyg från Styrka 64. Fartyget fungerade som ersättare för sitt systerfartyg South Dakota, som hade skadats svårt under det andra sjöslaget vid Guadalcanal. Indianas huvudsakliga uppgift bestod i ge eldunderstöd till de amerikanska landstyrkorna på Guadalcanal.
I januari 1943 hade fartyget fått sällskap av slagskeppen North Carolina och Washington. De tre slagskeppen samlades som Styrka 64 under konteramiral Willis Lee och slyddade konvojer för att stödja striderna på Salomonöarna under nästa år. Dessa operationer omfattade bland annat att eskortera en grupp av sju fartyg som transporterade delar av 25:e infanteridivisionen till Guadalcanal från den 1 till den 4 januari 1943. Under en annan av dessa konvojoperationer senare samma månad var slagskeppen för långt söderut för att kunna komma till hjälp för den amerikanska kryssarstyrkan under slaget om Rennell Island i slutet av månaden. Under slaget om New Georgia fick slagskeppsstyrkan, som nu omfattade Indiana, North Carolina och Massachusetts, i uppdrag att skydda invasionsflottan mot eventuella japanska attacker. Indiana stödde den hangarfartygsstyrka som anföll Minami-Torishima den 31 augusti-1 september. Hon deltog i slaget vid Tarawa den 20-23 november och utgjorde en del av luftvärnsskärmen för hangarfartygen i Styrka 50.2 utanför Makinatollen, inklusive Enterprise, Belleau Wood och Monterey. Den 8 december besköt Indiana, fyra andra slagskepp och tolv jagare japanska positioner på Nauru. De fem slagskeppen avfyrade totalt 810 406 mm granater mot ön.
Den 1 januari 1944 tilldelades Indiana Grupp 37.2, och den 16 januari deltog hon i skjutövningar med South Dakota och jagarna USS Burns, Charrette och USS Conner. De fem fartygen, som fick sällskap av North Carolina, Washington och ytterligare tre jagare, gav sig sedan iväg den 18 januari för nästa stora amfibieoperation Stilla havet, kampanjen på Marshallöarna. De mötte upp med hangarfartygen Bunker Hill och Monterey till sjöss, och efter att ha anlänt till Funafuti den 20 januari fick förbandet en ny beteckning, Grupp 58.1. Vid den här tiden hade gruppen vuxit till att omfatta hangarfartygen Enterprise, Yorktown, Belleau Wood och ytterligare kryssare och jagare. Mer träning ägde rum mellan den 25 och 28 januari få Indiana fungerade som mål för simulerade luftangrepp från hangarfartygens flygplan. Under operationen tjänstgjorde Indiana som flaggskepp för åttonde slagskeppsdivisionen, som leddes av konteramiral Glenn B. Davis. miniatyr|Foto på Indiana som visar de temporära lagningar som användes efter kollisionen med Washington I slutet av januari deltog Indiana i operationer för att förbereda invasionen av Kwajalein på Marshallöarna. Den 29 januari attackerade fartyget Maloelap tillsammans med Washington och hangarfartygen Enterprise och Yorktown, och dagen därpå började fartygen beskjuta Kwajalein för att mjuka upp det japanska försvaret. Den 30 januari avdelades Indiana, Massachusetts och Washington, eskorterade av fyra jagare, för att attackera Kwajalein. De nådde sina skjutpositioner tidigt nästa morgon och Indiana öppnade eld kl. 09:56. Hon och de andra fartygen sänkte sex mindre fartyg som låg förtöjda på atollen. Japanska artilleribatterier attackerade de amerikanska fartygen, men Indiana träffades inte. Hon fortsatte att beskjuta japanska positioner runt ön fram till 14:48 innan hon avgick 17:15 för att återvända till hangarfartygen. Hon hade avfyrat cirka 306 granater från sitt huvudbatteri och 2 385 skott från sina 127 mm kanoner.