Kosterhavets nationalpark är Sveriges första marina nationalpark. Den är belägen utanför Bohusläns kust i Sverige och täcker en area av hektar runt Kosteröarnas skärgård inom Strömstads (Skee och Tjärnö socknar) och Tanums kommuner (Lurs och Tanums socknar) i Västra Götalands län. Parken gränsar till Ytre Hvaler nationalpark på den norska sidan. Kosteröarna skiljs från fastlandet av Kosterfjorden, en 247 meter djup ränna som står i förbindelse med Norska rännan.
I nationalparken möts bräckt vatten från Östersjön och saltvatten från Atlanten i strömmar på olika djup. Den höga salthalten i kombination med det milda klimatet ger parken ett högt naturvärde med många sällsynta arter och biotoper. I parken finns ett av Sveriges två korallrev, präglat av en stor biologisk mångfald. Sjöfåglar och sälar är också kännetecknande för området.
De äldsta spåren av bosättningar i området finns på Nordkoster, och är troligen från yngre stenålder eller äldre bronsålder. Sjönäringen var redan viktig och den ökade kraftigt med de stora sillperioderna. Det var först under 1900-talet som människor började påverka området betydligt, framför allt på grund av trålfiske. Vid sekelskiftet började området skyddas, vilket så småningom ledde till nationalparkens invigning den 9 september 2009, tillsammans med dess granne Ytre Hvaler. De blev då Sveriges och Norges första marina nationalparker.
Med besökare årligen, är nationalparken ett populärt resmål på Sveriges västkust, med en omfattande fritidsbåttrafik. Fiske är tillåtet, men med restriktioner, för att bevara parkens unika miljöer.
Etymologi Namnet Kosterhavet skapades 2006, under arbetet med att bilda nationalparken, och det har nu blivit ett etablerat geografiskt namnsid. 83. Kosterhavet utgörs av Kosteröarnas skärgård, Kosterfjorden och den inre skärgården, som är ett större område än själva nationalparken. Vad ordet Koster har sitt ursprung i är inte säkert. En möjlighet är att det skulle komma från fornnordiskans kostir som kan översättas med matplatserna, som troligen syftar på det rika fisket kring Kosteröarna.
Geografi Läge och gränser miniatyr|Karta över Ytre Hvaler och Kosterhavets nationalparker. Nationalparken ligger inom Strömstads och Tanums kommuner i Västra Götalands län, längs Bohusläns kustsid. 13. Närmaste stad är Strömstad och avståndet till Oslo och Göteborg är 154 km respektive 170 km. I nationalparken ligger skäret Stora Drammen, Sveriges västligaste punkt.
Parken består till största delen av marina miljöer, med en area av ha varav ha är hav. Den innefattar ett område i Skagerrak från yttre delen av inre skärgården till Kosteröarna, men de största öarna som Nordkoster, merparten av Sydkoster och Ramsö ingår inte parken. Emellertid är stora delar av dessa öar skyddade som naturreservat . Parkens nordgräns sammanfaller med gränsen mellan Sverige och Norge, och på andra sidan finns Ytre Hvaler nationalparksid. 27.
Topografi Bohusläns landskap är präglat av ett sprickdalslandskap, med branta steniga klippor som omvandlas till ett oräkneligt antal öar och skär i Bohusläns skärgård. I området är skärgården indelad i den inre och yttre skärgården kallad Kosteröarna. Det finns närmare 400 öar i Kosters skärgård, de största är Sydkoster (8 km²) och Nordkoster (4 km²). De högsta punkterna i skärgården är på just dessa öar: Kosterbonden (Nordkoster m ö.h.), Valfjället (Sydkoster 45 m ö.h.) och Ramnefjäll (Sydkoster 42 m ö.h.)sid. 52. Mellan steniga toppar finns sandiga marker, till exempel i Brevik, Kile, Röd och Långegärde.
Topografin under vattnet är liknande med steniga klippor växlande med sandiga bottnarsid. 51. Det mest anmärkningsvärda är Kosterrännan, en djupränna, som i söder fortsätter genom Väderöfjorden och som i norr står i förbindelse med Norska rännan. Största djupet är cirka 247 meter sydost om Ramsö (som jämförelse är Nordsjöns medeldjup 94 meter). Rännan delar upp sig i två grenar, varav den ena fortsätter till Norge och den andra rör sig mot öster i den så kallade Säcken, längs den svenska gränsen.
Klimat Parkens klimat är ett av de mildare i Sverige. Solskenstiden är bland de högsta i landet med mer än timmar om året. Nederbördsmängden är relativt låg, vilket beror på att parken ligger i regnskugga bakom Sydnorges bergstraktersid. 65. Annars är parkens klimat ett typiskt kustklimat med svala somrar och milda vintrar.
Hydrografi Parken skyddar en del av Skagerrak, som tillsammans med Kattegatt förbinder Nordsjön med Östersjön. Det finns tre stora strömbilder i området. Den första är en ytström (ned till 25 meter) från Östersjön (norrut). Den är särskilt stark under våren och försommaren i samband med snösmältningen. Då kan salthalten bli mycket låg, ibland ner mot 10 promille (jämfört med en medelsalthalt på 35 promille i en ocean) och vattnet blir brunfärgat. Den andra är en djup ström från Nordsjön som flyter genom Norska rännan och Kosterrännan. Denna ström gör att parkens djup håller en relativt konstant temperatur mellan 5 och 6 °C och salinitet mellan 34 och 35 ‰sid. 43. Det är Sveriges saltaste vattensid. 45, och de unika förutsättningarna förklarar varför området är det absolut artrikaste vattnet i landet. Den tredje strömmen är vatten från vattendrag som mynnar ut i området. Till skillnad från dess granne, Ytre Hvaler, finns det ingen större älv i området; det största vattendraget är Strömsån, som mynnar i Strömstad, med en medelvattenföring på bara 4 m³/s.
Geologi miniatyr|vänster|Kontakt mellan kosterdiabas och gnejs i Yttre Ursholmen.
Skärgårdens geologi är lätt att se och studera eftersom vegetationen är sparsam. I nationalparken kan man notera två olika geologiska enheter. I öster, det vill sägs den inre skärgården och Bohusläns kust, är berggrunden rödaktigt färgad granit, den så kallade bohusgraniten. Graniten är relativt ung, bildad för 900–1 000 miljoner år sedan. Däremot består Kosteröarnas berggrund dels av äldre (1 800 miljoner år) gnejs, dels av sedimentär och dels av granitiskt ursprung. Gränsen mellan dem är Kosterrännans förkastning. Kosterrännans största djup är 450 meter, men sedimenten täcker nu bottnen, så att nuvarande djup är cirka 247 meter.
Det mest karaktäristiska fenomenet i området är en diabasgångssvärm som förekommer i en nord-sydlig axel. Detta beror på att parken genomkorsas av förkastningar som är relaterade till Osloriften. Där trängde diabas upp för mellan och miljoner år. Dessa gångar är starkt deformerade av skjuvrörelser som ägde rum för cirka miljoner år sedan, vilket resulterat i omkristallisering till granatförande amfiboliter. De är tydliga i landskapet som mörka band som kontrasterar mot omgivande gnejs. De bildar ibland sprickor genom att diabas är mer lättvittrad än gnejs.
miniatyr|Isräfflor i nationalparken.
De mest flacka markerna mellan bergryggar är bildade av sediment som avlagrades när området var under vatten. De är ofta en mosaik av sedimenttyper, med huvudsakligen lera, sand eller grus, som beror på att strömförhållandena var komplexa. Däremot är fjordbottnen ofta ren lera. På flera platser finns sediment blandat med skalgrussid. 53. Det bildar kalkrika marker, som är lämpliga för en rikare vegetation.
Det har varit åtminstone tre istider under kvartärtiden, då Skandinavien täcktes av inlandsis. Det är särskilt synligt där det finns isräfflor. Västra Bohuslän blev isfritt för år. Sedan har området genomgått landhöjning: nuvarande skär och öar har dykt upp då. På några platser kan man finna klapperfält, även om de inte ligger nära havet. De vittnar om tiden då platsen var en havsvik och vågorna eroderade klipporna.
Djur- och växtliv Den terrestra delen miniatyr|Typiskt växtliv i parken, Nordkoster. Även om djur- och växtlivet i den marina delen är det mest kännetecknade, är även den terrestra delen intressant, bland annat tack vare dess milda klimat och skalkalk i jorden.
Mer än 600 kärlväxter har rapporterats. Den största delen av landarealen består av kala berg eller täcks av en tunn matta av växtlighet, hedar, med ljung (Calluna vulgaris) och många arter av mossor och lavar. Man kan också finna skogar med framför allt en (Juniperus communis) och andra barrväxter. En karta från 1936 visar att skogen då var begränsad till små områden nära Ekenäs (Sydkoster). Det innebär att den nuvarande skogen är relativt ny. På de största öarna Nordkoster och Sydkoster, i stort sett undantagna från nationalparken, finns också lövskogar. Det rikaste växtlivet finns i diabasgångar, som är bördigare än gnejssid. 55. I diabasgångarna växer till exempel fjällkåpa (Alchemilla alpina), kungsmynta (Origanum vulgare), slåtterfibbla (Hypochoeris maculata) och blåsippa (Hepatica nobilis).
miniatyr|vänster|Sälar på Våskär, Kosterskärgården.
Det mest karakteristiska djurlivet ovanför vattnet är sälar och sjöfåglar. Kosterhavet är hem för en betydande population av knubbsälar (Phoca vitulina). De beräknas vara en sjättedel av det totala antalet på Sveriges västkustsid. 49. De stannar huvudsakligen på ett fåtal skär och öar, som därför är speciellt skyddade. Liksom på resten av västkusten har populationen ökat från 1970-talet, tack vare skydd, men den påverkades starkt av epidemier av säldöden (Phocine Distemper Virus) år 1988, 2002 och 2007. Utom knubbsälar finns det också några gråsälar (Halichoerus grypus)sid. 50.
Parken har ett hundratal sjöfågelarter. Den är ett IBA-område (Important Bird Area) enligt Birdlife International vad gäller toppskarv (Phalacrocorax aristotelis) och skärsnäppa (Calidris maritima) för att mer än 1 procent av europeiska vinterbeståndet uppehåller sig i området. Dessutom är parken den enda platsen i Sverige där roskarl (Arenaria interpres) övervintrar. På vintern finns också en betydande population av knipa (Bucephala clangula), sjöorre (Melanitta nigra) och småskrake (Mergus serrator). Ejder (Somateria mollissima) är mycket vanlig i området året runt, men de är extra talrika under vår och höst med cirka exemplar. Tio arter, som finns med på den svenska Rödlistan, häckar i parken. Kustlabben (Stercorarius parasiticus), som har minskat kontinuerligt på Västkusten de senaste 40 åren, finns också inom nationalparkens gränser. Tobisgrissla (Cepphus grylle) minskar också i själva nationalparken, förmodligen för att den oftast häckar nära stranden och den är då känslig för störningar från båtlivet. Därför är fågelskyddsområden betydelsefulla för denna art.
miniatyr|Makaonfjäril nära Ekenäs på Sydkoster.
Den fauna som är inte relaterad till det marina livet är mindre kännetecknade, och i stort sett identisk med resten av Bohusläns kusten. Man möter till exempel mink (Neovison vison), harar, rådjur (Capreolus capreolus), rödräv (Vulpes vulpes) och även älg (Alces alces)sid. 58. Av rådjur finns det bara ett fåtal på öarna och inavel är inte ovanligtsid. 59. Utom sjöfåglar finns det omkring 140 andra fågelarter, som i allmänhet är samma art som de som finns på fastlandet, medan ett antal arter på fastlandet är sällsynta i skärgården.
Den marina delen