Edvard VI (), född 12 oktober 1537 på Hampton Court Palace, död 6 juli 1553 på Greenwich Palace, blev kung av England och Irland den 28 januari 1547 vid nio års ålder, och kröntes den 20 februari samma år., och Edvard var son till Henrik VIII av England och dennes tredje hustru Jane Seymour. Han var den tredje monarken av huset Tudor, och den första kungen av England som fick en protestantisk uppfostran.
Då Edvard aldrig uppnådde myndig ålder styrdes England under hans regeringstid av en förmyndarregering. Denna stod under ledning av kungens morbror, Edward Seymour, 1:e hertig av Somerset, som sedan efterträddes av John Dudley, 1:e hertig av Northumberland.
Edvards regeringstid präglades av ekonomiska problem och samhällsförändringar som år 1549 ledde till utbrott av oro och uppror. Ett krig mot Skottland som inledningsvis var framgångsrikt slutade i nederlag. Den engelska kyrkans övergång till protestantismen genomfördes under Edvard som trots sin ringa ålder var mycket intresserad av religiösa frågor. Även om Henrik VIII hade brutit banden mellan den engelska kyrkan och den katolska kyrkan tillät han aldrig att man lämnade de katolska doktrinerna och ceremonierna. Bland de reformer som genomfördes under Edvard märks att det prästerliga celibatet avskaffades och den liturgiska mässan byttes ut mot gudstjänster på engelska. Mannen bakom de flesta av reformerna var Thomas Cranmer, ärkebiskop av Canterbury, som skrev den Book of Common Prayer som blev obligatorisk och som fortfarande används i engelska kyrkan.
Edvard blev sjuk i januari 1553 och när man insåg att denna sjukdom skulle ha dödlig utgång beslutade han i samarbete med förmyndarregeringen att försöka förhindra att kungens halvsyster, den katolska Maria, skulle efterträda honom på tronen och återbörda England till den katolska kyrkan. Man författade därför en sorts testamente, Devise for the Succession, där man i strid med den successionsordning som antagits av parlamentet under Henrik VIII, tredje successionsakten, försökte förbigå både Marias och kungens andra halvsyster Elisabets rätt till tronen för att istället lämna över kronan till lady Jane Grey. Stödet för Maria, som legitim tronarvinge, var dock för starkt, och Jane Grey avsattes efter att ha regerat i bara nio dagar. Maria försökte sedan upphäva den reformerta lagstiftning som Edvard genomdrivit, men efter hennes död år 1558 kom Elisabet I att se till att det protestantiska arvet efter Edvard VI levde vidare.
Barndom och uppväxt Födelse Prins Edvard föddes den 12 oktober 1537 i sin mors gemak på Hampton Court i Middlesex. Han var son till Henrik VIII av England och dennes tredje hustru Jane Seymour. När det tillkännagavs att en manlig tronarvinge fötts utbröt spontana firanden och hyllningar av prinsen "som vi under så lång tid hungrat efter"."whom we hungered for so long"Hugh Latimer, biskop av Worcester, citerad i I kyrkorna sjöngs Te Deum, man tände bål och "det sköts den kvällen över två tusen kanonsaluter vid Towern"."their was shott at the Tower that night above two thousand gonnes" Drottning Jane, som verkade återhämta sig snabbt efter förlossningen, lät sända ut brev som skrivits och undertecknats i förväg där hon tillkännagav att det hade fötts "en prins, avlad i det högst lagliga äktenskapet mellan min Herre Konungens Majestät och oss"."a Prince, conceived in most lawful matrimony between my Lord the King's Majesty and us" Edvard döptes den 15 oktober. Hans halvsyster Maria agerade gudmor, och hans andra halvsyster Elisabet bar hans dopkläde, och ceremonimästaren, eller Garter Principal King of Arms utropade att den lille prinsen var hertig av Cornwall och earl av Chester. Den 23 oktober blev dock drottningen sjuk, hon avled natten därpå till följd av barnsängsfeber. Henrik VIII skrev till Frans I av Frankrike att "Guds försyn ... har blandat min glädje med bitterhet över att hon har dött som skänkte mig denna lycka"."Divine Providence ... hath mingled my joy with bitterness of the death of her who brought me this happiness"
Uppfostran och utbildning
Edvard var ett friskt barn med god aptit redan när han ammades. Hans fars glädje över sonen var mycket stor, i maj 1538 berättade ett vittne hur han sett kungen "nojsa med honom i sina armar ... och hålla upp honom i ett fönster i folkets åsyn för att inge dem stor förtröstan"."dallying with him in his arms... and so holding him in a window to the sight and great comfort of the people" I september samma år rapporterade Henriks Lord Chancellor, Thomas Audley, 1:e baron Audley av Walden, att Edvard växte snabbt och var vid god vigör, och det finns även andra källor som beskriver honom som en välvuxen och glad pojke. Den historieskrivning som gjort gällande att Edvard var ett sjukligt barn har motsagts av den senaste forskningen. Vid fyra års ålder drabbades prinsen av en livshotande febersjukdom, Av ett slag som påminner om malaria och under en period återkommer var fjärde dag men trots enstaka sjukdomar och dålig syn åtnjöt prinsen huvudsakligen god hälsa fram till de sista sex månaderna av sitt liv. (År 1552 drabbades Edvard också av lindriga anfall av mässling och smittkoppor.)
Tidigt placerades Edvard i eget hushåll under överinseende av Margaret Bryan som utnämndes till hans lady Mistress, en sorts blandning mellan en hovföreståndarinna och guvernant, och Blanche Milborne, och slutligen av Sybil Penn. Upp till sex års ålder uppfostrades prinsen, som han själv senare kom att uttrycka det i sin dagbok, "bland kvinnorna"."among the women" Det formella hov som bildades runt prinsen förestods först av sir William Sidney, och senare av sir Richard Page som var styvfar till Edward Seymours hustru, Anne Stanhope. Henrik var noga med att sonens hushåll skulle nå upp till de allra högsta krav på säkerhet och hygien, och han underströk att Edvard var "hela detta rikes mest värdefulla juvel"."this whole realm's most precious jewel" Besökare beskrev prinsen, som var mycket generöst utrustad med leksaker och bekvämligheter, bland annat sin egen grupp med minstrels, som ett barn som var väl tillfreds.
När Edvard var sex år gammal inleddes hans formella utbildning under ledning av biskop Richard Cox och John Cheke. Edvard beskrev själv att fokus låg på "studier i språk, bibellära, filosofi och samtliga de fria konsterna"."learning of tongues, of the scripture, of philosophy, and all liberal sciences" Till de texter han läste hör till exempel tal av Cato (Han läste Disticha de Moribus. Detta är ett latinskt verk tillskrivet Dionysius Cato, en okänd person som varken är Cato den yngre eller Cato den äldre, även om Cato den yngre förefaller ha skrivit ett moralverk som gått förlorat: ), Aesopos Fabler och Juan Luis Vives Satellitium Vivis som ursprungligen skrivits åt prinsens halvsyster Maria. Han undervisades också av Roger Ascham som även var informator åt Elisabet i franska, spanska och italienska. Det är även känt att Edvard studerade geometri och att han fick lära sig spela flera instrument, bland annat luta och virginal. Han samlade på jordglober och kartor och utvecklade enligt valutahistorikern C. E. Challis tidigt en förståelse för ekonomi som visade på hög intelligens. Den religiösa utbildning Edvard fick var huvudsakligen reformert. De personer som kom att tjäna för prinsens religiösa behov utsågs antagligen av Thomas Cranmer, ärkebiskop av Canterbury, som var en framstående reformivrare. Både Cox och Cheke var konverterade katoliker som influerats av Erasmus av Rotterdam, och de kom båda senare att tvingas i exil under Marias regeringstid. Redan år 1549 hade Edvard hunnit skriva en avhandling där påven beskrivs som Antikrist, och han skrev flera betraktelser kring teologiska problem. Man kan dock finna flera katolska drag i den unge Edvards religionsutövning, bland annat firade han liturgisk mässa och vördade reliker och bilder av helgon.
Edvards halvsystrar Maria och Elisabet var honom båda mycket tillgivna och besökte honom ofta. Vid ett tillfälle gav Elisabet honom i gåva en skjorta "av hennes egen tillverkning"."of her own working" Edvard uppskattade Marias sällskap även om han ogillade hennes förkärlek för utländska danser. "Jag älskar dig mest" skrev han till henne år 1546. År 1543 bjöd Henrik VIII alla sina barn till hovet för att fira jul tillsammans, vilket var ett sätt att visa att han försonats med döttrarna sedan båda blivit förklarade illegitima och uteslutna ur tronföljden. Våren 1544 lät Henrik genomdriva en ny successionslag som återinsatte döttrarna i tronföljden och som också slog fast att om kungen dog innan Edvard blivit myndig så skulle en förmyndarregering utses. Maria och Elisabet förblev dock juridiskt illegitima och återfick sina platser i tronföljden endast genom kungens bevågenhet. Det fastslogs också att de åter kunde berövas sin plats i successionen om de till exempel gifte sig utan tillstånd från kungens Privy Council. ; Att kungafamiljen kunde återförenas i någon form av harmoni kan ha varit tack vare Henriks sjätte hustru Katarina Parr som snabbt lyckades bli vän med kungens tre barn. Edvard kallade henne sin "allra käraste mor""most dear mother" och i september år 1546 skrev han till henne: "Jag mottog så mycket som gagnat mig av Eder att mitt sinne knappt kan omfatta det"."I received so many benefits from you that my mind can hardly grasp them"
miniatyr|upright|Miniatyr av Edvard av okänd konstnär cirka 1543 - 1546.Denna miniatyr har tidigare tillskrivits Hans Holbein d.y. men tros numera vara ett verk av en elev till William Scrots. Inskriptionen på baksidan hävdar att Edvard här är sex år, men detta har ifrågasatts efter att man röntgat målningen. Se: och
Edvard försågs med jämnåriga lekkamrater, bland annat ett barnbarn till Edvards kammarherre sir William Sidney som erinrade sig som vuxen att prinsen varit "ett fantastiskt rart barn, med mycket mild och generös läggning"."a marvellous sweet child, of very mild and generous condition" Edvard utbildades tillsammans med framstående ädlingars söner som särskilt utsetts att ingå i hans uppvaktning, som en sorts hov i miniatyr. Bland dessa blev Barnaby Fitzpatrick, son till en irländsk pär, en särskilt nära vän till prinsen. Edvard var mer angelägen om studierna än vad hans klasskamrater var och han förefaller ha överglänst dem alla. Han drevs av pliktkänsla, men även av sin vilja att tävla med, och överträffa, sin halvsyster Elisabet, vars akademiska framgångar var omtalade. Edvard levde i högst kungliga omgivningar, hans rum var behängda med flamländska gobelänger och hans kläder, böcker och bestick var prydda med juveler och guld. Liksom sin far var Edvard fascinerad av militär konst och flera av porträtten av prinsen visar honom bärande en juvelbesatt dolk, precis som vi kan se på porträtten av Henrik VIII. Dessa porträtt imiterade den stil som Hans Holbein d.y. använt i det berömda helfigursporträttet av Henrik VIII som målades i Whitehall år 1537, där kungen står vänd mot betraktaren, med en juvelbesatt dolk vid sidan. Se Remigius van Leemputs kopia från 1667 av denna väggmålning som förstördes vid branden i Whitehall år 1698. Edvard skriver entusiastiskt i sin dagbok om till exempel de engelska krigen mot Frankrike och Skottland och om äventyr såsom det tillfälle då John Dudley, 1:e hertig av Northumberland nästan blev tillfångatagen vid Musselburgh år 1547. Se för fulltext
"Det hårdhänta frieriet"