miniatyr|400px|Värnplikt i världen Värnplikt eller militärtjänst är en skyldighet att tjänstgöra i ett lands försvars-och krigsmakt. Den är oftast begränsad till män av en viss ålder som är medborgare i landet, men kan även omfatta personer med exempelvis uppehållstillstånd, och i ett fåtal länder kvinnor. Kännetecknande för värnplikt är att soldater rekryteras obligatoriskt med hot om böter, fängelsestraff eller avrättning, istället för på frivillig väg.
Värnplikt brukar i fredstid bestå av mönstring, grundutbildning och repetitionsutbildning. Den kan leda till inkallelse vid mobilisering. Värnplikt har traditionellt omfattat män, men värnplikt för båda kön finns i bland annat Sverige och Israel.
Historia
Europa I forntidens äldsta samhällen såväl som hos medeltidens vandrande folkslag var hären och folket liktydiga begrepp. Varje vapenför man var krigare. Då gällde således allmän värnplikt. I den mån statsorganismerna stadgades, ordnades krigstjänstskyldigheten. I Greklands stadsstater och i Romerska riket grundade den sig på alla fria mäns rättighet att försvara sitt land, det vill säga på allmän värnplikt, dock i vanliga fall utsträckt endast till den fria befolkningen. Under medeltiden utträngde visserligen feodalväsendets vasallhärar och sedermera kungarnas värvade trupper de på den allmänna värnpliktens grund bildade folkbeväpningen eller bondehärarna; men i nödens stund måste man dock tillgripa dem, och under 1500- till 1700-talen, då alla stater underhöll värvade härar, fylldes luckorna i dessa med uppbådat eller tvångsvärvat folk, när någon annan utväg inte fanns. Därvid slapp dock de högre samhällsklasserna undan liksom vissa landsdelar och städer.
Det var franska revolutionen, som åter väckte den allmänna värnplikten till liv. Först vädjade man till frivilligheten (1791). Men då denna utväg inte räckte till tillgreps även tvångsrekrytering (1792), och slutligen genomfördes 1793 massuppbåd, varefter genom 1798 års konskriptionslag alla män mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst. Medelst denna allmänna värnplikt (tillsammans med värvning) fyllde Napoleon I sina härar, och då de inkallade soldaterna tämligen godtyckligt hölls kvar i tjänst, betydde bestämmelsen om tjänstetidens begränsning inte mycket. För att kunna motstå de franska härarna nödgades övriga stater så småningom byta ut värvningen mot allmän värnplikt, vilket fullständigt skedde vid Preussens resning 1813 (se Lantvärn). Den nya anordningen sattes fullständigt i system genom de preussiska rekryterings- och lantvärnslagarna 1814 och 1815, som införde allmän värnplikt utan rätt att "sätta man i sitt ställe". Därvid kunde dock ej på långt när alla värnpliktiga inkallas till verklig tjänstgöring, oaktat tjänstgöringstiden nedsattes ända till två år. I alla övriga stater på Europas fastland byggdes härordningen efter 1815 också på allmän värnplikt (med rätt till friköpning eller att sätta man i stället), varvid dock i allmänhet endast ett mindre antal manskap inkallades i tjänstgöring och där kvarhölls längre tid eller ock en del manskap ersattes med sådana, som gjorde tjänst in i andras ställe eller mot betalning kvarstannade. Genom dylika åtgärder kom man småningom ifrån värnpliktens grundsats om allas lika skyldighet mot staten och från fördelen att äga en talrik, ungdomsfrisk och kraftfull armé.
Sedan Preussen genom utvecklingen av sitt härväsen (1859–1866) fullständigare än förut kunde tillgodogöra sig den allmänna värnpliktens stora tillgång på manskap, förmådde dess framgångar i krigen 1866 och 1870–1871 alla andra större stater (utom Storbritannien) att övergå till det preussiska systemet. Genom att inskränka undantag och befrielser från krigstjänst till det minsta möjliga, genom att inskränka tjänstgöringstiden till 2–3 år och öka fredsstyrkan så mycket, att allt eller nästan allt tjänstdugligt manskap kan övas, och genom att ytterligare utsträcka hela tjänstetiden lyckades man driva upp härarna till väldig styrka. Till början av 1900-talet hade man i ordets verkliga bemärkelse skapat "folk i vapen". De värnpliktigas hela tjänstetid utgjorde 1913 i Tyskland 25 år, i Frankrike 28 år, i Italien 19–22, i Österrike-Ungern 22, i Ryssland 23, i Belgien 13, i Rumänien 25, i Danmark 16 och i Schweiz med sitt milissystem 29 år, oberäknat i några stater någon tids landstormsskyldighet före den vanliga tjänstskyldighetens inträde, i Norge 20 år förutom landstormsskyldighet från 18 till 55 års ålder.
Militärt slaveri
I den muslimska världen användes tidigt militärt slaveri.
Under den islamiska expansionen på 600- och 700-talen då icke muslimska folk underkastades det muslimska kalifatets styre sattes en metod i system där icke muslimska män ur de besegrade fiendefolken som berber och perser tillfångatogs, förslavades, tvingades att konvertera till islam och därefter värvades in i kalifatets armé, något som utökade soldaternas antal i takt med erövringarna; dessa män var tekniskt sett fria vid den tidpunkt de gjordes till soldater, men metoden suddade ut skillnaden mellan fria soldater och slavsoldater.Lewis, B. (1990). Race and Slavery in the Middle East: An Historical Enquiry. Storbritannien: Oxford University Press. Under Umayyadkalifatets omfattande erövringar kom slavsoldater att spela en ofta viktig roll och uppnå ett betydande antal av armén.Pipes, D. (1981). Slave Soldiers and Islam: The Genesis of a Military System. Storbritannien: Yale University Press.
Det militära systemet med slavsoldater (ghilman) beräknas ha varit färdigutvecklat i Abbasidkalifatet (750-1258) under al-Mutasims regeringstid 830-842. Kalif Al-Mu'tasim uppges ha haft minst turkiska slavoldater, utnämna slavsoldater till guvernörer och ha sagt att det "none like the Turk for service". Från 800-talet blev en armé och ett personligt palatsgarde bestående av slavar normen för en muslimsk härskare för att upprätthålla sin auktoritet både i sitt palats och ute i sina provinser. Den dominerade etniciteten för slavsoldaterna skiftade i olika delar av Mellanöstern: i al-Andalus dominerande slaviska slavar, i Nordafrika berber, i Egypten afrikaner, och i östra Mellanöstern mellan Egypten och Persien var turkiska slavar den etnicitet som föredrogs.
I det egyptiska Mamluksultanatet (1250-1517) skulle Mamluker skulle vara söner till icke muslimska föräldrar från länder utanför islamiskt styre; de köptes som pojkar, och gick igenom en lång process där de konverterades till islam, uppfostrades till soldater i militärbaracker med avslutning i kharj-ceremonin där de frigavs och tilldelades en tjänst inom armén eller hovet, där de hade möjlighet att avancera och skapa sig en framstående karriär som före detta slav.Slavery in the Black Sea Region, C.900–1900: Forms of Unfreedom at the Intersection Between Christianity and Islam. (2021). Nederländerna: Brill. 342 Fördelen att ha slavsoldater var att de förutsattes känna lojalitet mot sin uppdragsgivare snarare än sin familj, och mamluksoldaterna uppfostrades till lojalitet och att se armén som sin familj.
Systemet med militärt slaveri fortsatte under det sista muslimska kalifatet: Osmanska riket (1517-1922). En kategori manliga slavar var de kristna pojkar från Balkanhalvön som inkrävdes genom Devschirme. Dessa pojkar blev statliga eller kungliga slavar och kallades kul. De användes antingen som militära slavar, och kallades då janitsjarer. Om de inte blev janitsjaner, kunde de motta en utbildning vid palatsskolan och tilldelas tjänster inom administration.
Värnplikt i Europa I Europa är tendensen att värnplikten avskaffas i allt fler länder. Sedan det kalla krigets slut har de värnpliktiga massarméerna avskaffats i allt fler länder och ersatts av betydligt mindre och högteknologiska yrkesarméer.
Som första europeiska land avskaffade Storbritannien 1963 värnplikten. Inom det sista dryga decenniet har Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Italien, Ungern, Slovakien, Portugal, Tjeckien, Lettland, Rumänien, Malta och Slovenien övergått från värnpliktsarméer till yrkesarméer. Bulgarien och Polen avskaffade värnplikten 2008 respektive 2012. I de länder som har kvar värnplikten har andelen värnpliktiga som verkligen inkallas till militär tjänstgöring blivit allt färre efter det kalla krigets slut och i de flesta europeiska länder är värnplikten inte längre allmän, utan kan definieras som utskrivning på den allmänna värnpliktens grund. Undantag finns emellertid. I exempelvis Finland, Grekland och Österrike tas fortfarande en stor majoritet av alla män ut till värnplikt.
Ett allvarligt problem med både de nya yrkesarméerna och de nygamla utskrivna arméerna är att soldaterna i allt högre utsträckning rekryteras från de lägsta socialgrupperna, medan framförallt den bildade medelklassen ställer sig alltmer främmande till att delta i landets försvar. Det blir därmed paradoxalt nog allt svårare att rekrytera de utbildade ungdomar som behövs för ett modernt högteknologiskt försvar.
Albanien Albanien har allmän värnplikt för män. Men i slutet av år 2010 i avskaffades den allmänna värnplikten för män i Albanien och styrkorna kommer allt mer att satsa på att skapa ett helprofessionellt försvar. Grundutbildningens längd är 6 månader för dem med akademisk examen, 12 månader för övriga.
Andorra Andorra har ingen armé. Frankrike och Spanien svarar gemensamt för Andorras försvar. Belgien Belgien har sedan 1995 en yrkesarmé.
Bosnien och Hercegovina Bosnien och Hercegovina har sedan 2006 en yrkesarmé.
Bulgarien Bulgarien har sedan 2008 en yrkesarmé.
Cypern Cypern har allmän värnplikt för grekisk-ortodoxa män med en cypriotisk fader. Män tillhörande andra av staten erkända kristna samfund, som katoliker, armenier och maroniter, kan frivilligt göra militärtjänst. Turk-cyprioter inkallas inte.
Tjänstgöringstiden är 14 månader.
Danmark Danmark har värnplikt för män. Den är dock inte allmän, utan den danska värnpliktslagen föreskriver ett lottningssystem. I praktiken inkallas ungefär 30 procent av de värnpliktiga till grundutbildning. 2/3 av dessa är frivilliga. Grundutbildningens längd är 4–14 månader. De flesta värnpliktiga tjänstgör 9 månader. Den danska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om cirka 28 000 personer, varav 6 000 värnpliktiga (år 2005). Värnpliktiga tjänstgör också i den statliga räddningstjänsten. Se Brandförsvar. Grönländska och färöiska män är inte värnpliktiga.
Estland Estland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 30 procent av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 8 eller 11 månader. Den som genomfört grundutbildningen kan inkallas till repetitionsutbildning vart femte år. Den estniska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om cirka 4 000 personer, varav 1 500 värnpliktiga (år 2005).
Finland
Finland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 80 procent av de värnpliktiga till grundutbildning vilket är det största antalet värnpliktiga i Europa. Grundutbildningens längd är 165, 255 eller 347 dagar (fr.o.m 1 mars 2013). Repetitionsutbildningens längd är enligt lag 40, 75 eller 100 dagar, i praktiken betydligt kortare. Den finländska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om cirka 25 000 personer, varav 14 600 värnpliktiga och 130 frivilliga kvinnor (år 2007).
Personer med åländsk hembygdsrätt är befriade från värnplikt, vilket hänger samman med Ålands status som demilitariserat område. Jehovas Vittnen var mellan 1985 och 1 april 2019 befriade från värnpliktstjänstgöring i fredstid.
Frankrike Frankrike har sedan 2001 en yrkesarmé.
Grekland