Enhet 731 (japanska: 731部隊) var en hemlig forsknings- och utvecklingsenhet för biologisk och kemisk krigföring inom den kejserliga japanska armén, som ägnade sig åt dödliga mänskliga experiment och tillverkning av biologiska vapen under det andra kinesisk-japanska kriget (1937–1945) och andra världskriget. Uppskattningarna varierar hur många som dödades. Mellan 1936 och 1945 mördades ungefär 14 000 människor i enhet 731. Det uppskattas att minst 300 000 individer har dött på grund av infektionssjukdomar orsakade av verksamheten vid enhet 731 och dess anslutna forskningsanläggningar.
Enheten ingick i Kwangtungarméns Avdelning för vattenrening och epidemiförhindran (関東軍防疫給水部本部 Kantōgun Bōeki Kyūsuibu Honbu) och höll officiellt på med vattenrening. Den var baserat i Pingfang-distriktet i Harbin, den största staden i den japanska marionettstaten Manchukuo (nu nordöstra Kina) och hade aktiva filialkontor i hela Kina och Sydostasien.
Idag är enhet 731 främst ihågkommen för de brott mot mänskligheten enheten begick. Huvuddelen av de ansvariga ställdes aldrig till svars utan beviljades amnesti av USA i utbyte mot forskningsresultaten.
Översikt
Enhet 731 etablerade sig 1936 i området Pingfang i utkanten av Harbin. Anläggningen stod klar att användas år 1938. Att Enhet 731 och dess systeranläggningar placerades på det asiatiska fastlandet, främst i nuvarande Kina, men även i Singapore och Burma, berodde på tillgången på mänskliga försökskaniner där och på att deras verksamhet inte kunnat accepteras i hemlandet. (En del forskning inom biologisk krigföring skedde dock bland annat i Tokyo). De mänskliga försökskaninerna var främst kineser, sovjetmedborgare från gränsstriderna 1939-40, mongoler och koreaner, men enligt vissa uppgifter även en del amerikaner och britter.
Enhet 731:s verksamhet under ledning av befälhavaren Shiro Ishii (1935–1942) och hans efterträdare, General Masaji Kitano (1942–45), tros ha orsakat över 3000 politiska fångars död. Verksamheten avslutades och anläggningarna förstördes vid andra världskrigets slut. När anläggningarna väl förstördes släpptes stora mängder försöksdjur, som smittats med olika dödliga sjukdomar, ut i det fria och orsakade återkommande epidemier under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, vilket enligt vissa forskare dödade närmare 200 000 människor.
Liknande forskning som i Enhet 731 bedrevs av andra avdelningar inom Boeki Kyusui, bland annat enheterna 100 (Wakamatsu-enheten), Ei 1644 (Tama-enheten), 565, 2646 (den del av Enhet 2646 som sysslade med biologisk krigföring hette Enhet 80) och 9420.
Bakgrund Befälhavaren Shiro Ishii hade redan 1932 påbörjat sin försöksverksamhet inom biologisk krigföring i staden Harbin i den japanska lydstaten Manchukuo, nordöstra Kina, som Japan hade tagit kontrollen över efter Rysk–japanska kriget 1904–1905 och utropat som självständig stat den 18 februari 1932, till namnet styrd av Puyi, Kinas siste kejsare, från huvudstaden Xinjing. Anläggningen etablerades i distriktet Nan Gang i ett gammalt sakédestilleri, som byggdes om till en forskningsanläggning tillsammans med närliggande butiker. Det fick en personal på 300 personer.
Denna plats bedömdes dock snabbt som olämplig, då den låg i ett tättbefolkat område och det därmed skulle bli svårare att hålla verksamheten hemlig. Dessutom var lokalerna för små för den stora verksamhet Ishii planerade. Verksamheten flyttades därför redan samma år, sommaren 1932, till Beiyinhe utanför staden, där ett välbevakat fängelse uppfördes, Enhet Tōgō. Denna by tömdes på folk och brändes till största delen ned för att lämna plats åt de byggnader som Ishii behövde för sina försök. Denna anläggning drevs till 1934 då en större fångrymning gjorde att uppgifter om den så kallade Togo-enhetens verksamhet läckte ut. Trots detta var anläggningen bortglömd tills den kinesiske forskaren Han Xiao i slutet av 1980-talet av en slump upptäckte referenser till denna anläggning då han forskade om enhet 731.
Från och med hösten 1936 tömde den japanska armén åtta byar i Pingfang-området utanför Harbin och byggde upp enhet 731 med hjälp av 10 000-15 000 kinesiska arbetare. Enheten kallades vid denna tid Ishii-enheten efter sin grundare och befälhavare. Namnet Enhet 731 fick den år 1941 när de olika anläggningarna fick sifferbeteckningar. Anläggningen var den största av de forskningsanläggningar som Japan byggde på fastlandet och när den var färdig 1938 ungefär lika stor som Auschwitz-Birkenau. Officiellt var anläggningen ett sågverk, vilket (åtminstone till viss del) förklarar varför fångarna som utsattes för experimenten kallades "maruta" ("stockar").Cook, Japan at War, s. 162.
Organisation Efter ett tillslag år 1940, hade Pingfang ungefär 3000 anställda. Enhetens anställda var uppdelade i åtta sektioner:
Forskning Experiment Vattenrening Produktion (av bakterier) Utbildning Administration Material (konstruktion av bomber och dylikt) Diagnos & behandling (sjukvård för anläggningens personal)
Personalen på enhet 731 anställdes genom olika metoder. Vissa personer hade kommenderats dit: antingen av militären eller av sina egna professorer inom den då starkt hierarkiska universitetsvärlden. Andra anmälde sig frivilligt och detta var inte ovanligt. Enhet 731 erbjöd unika möjligheter till obegränsad forskning som inte var möjlig någon annanstans och som upplevdes som lockande för många vetenskapsmän.Barenblatt, Daniel (2004). A Plague on Humanity: The Secret Genocide of Axis Japan's Germ Warfare Operation. Harper Collins. . s.82 Med undantag för sjuksköterskorna tycks alla anställda på Pingfang ha varit män.
De japanska anställda på Pingfang bodde på anläggningen tillsammans med sina familjer. Där fanns bostäder för personalen, lokaler för idrott och nöjen, ett bibliotek, en simhall, ett kapell, ett geishahus, en skola för barn till anställda och en sjukstuga för anställda och deras familjer.
Även kinesiska tvångsarbetare, kulier, var verksamma på Pingfang liksom på andra japanska anläggningar. Dessa tvångsvärvades för att tjänstgöra under olika tidsperioder mot låg betalning, ibland i form av heroin och opium och släpptes sedan igen.Barenblatt, Daniel (2004). A Plague on Humanity: The Secret Genocide of Axis Japan's Germ Warfare Operation. Harper Collins. .s.38-40 De arbetade med olika typer av grovarbeten i utkanten av byggnaden under bevakning av vakter och fick inte veta vad som skedde inne i själva anläggningen.
Fångarna Fångarna gavs nummer från 101 till 1500 och när man nått upp till 1500 började man om från 101, vilket gör att man inte vet hur många fångar som fanns vid enhet 731 under dess existens.
Bakgrund och ankomst De personer som valdes ut som försökspersoner till enhet 731 kunde tillhöra olika kategorier. Personer som hade arresterats av den japanska militärpolisen kempeitai och befann sig i fängsligt förvar kunde överföras till enhet 731 vid behov. Denna överföring kallades "speciell överföring". En person som hamnat i "speciell överföring" registrerades officiellt som avliden så snart den hade överförts till enhet 731.
De personer som överfördes tillhörde ett brett urval av befolkningen och inkluderade vanliga kriminella, arresterade banditer, medlemmar av den anti-japanska motståndsrörelsen, politiska fångar (kommunister eller andra anti-japanska personer), hemlösa, drogmissbrukare och personer med intellektuell funktionsnedsättning. Personer som japanerna helst inte ville släppa ur förvar men där det saknades bevis för brott eller som, om de ställdes inför rätta, förväntades dömas till ett lägre straff och snart släppas fria pekades ut som lämpliga.Barenblatt, Daniel (2004). A Plague on Humanity: The Secret Genocide of Axis Japan's Germ Warfare Operation. Harper Collins. . s.63 Ett typiskt tecken på att en person hade blivit förd till enhet 731 var att personen ifråga hade blivit arresterad för ett brott, men aldrig blev ställd inför rätta, utan istället uppgavs ha avlidit i fängelset.
Det förekom också att kempeitai gjorde en razzia där de till exempel grep alla personer som befann sig på en gata. Enhet 731 saknade ibland fångar av en speciell typ de önskade för ett experiment: de kunde då beskriva kroppstyp, ålder, etnicitet och kön på en försökskanin de ville ha för gendarmeriet, som sedan gav sig ut i sina svarta dodge van-fordon för att kidnappa försökskaniner på gatan, på fälten eller till och med i privata bostäder.Barenblatt, Daniel (2004). A Plague on Humanity: The Secret Genocide of Axis Japan's Germ Warfare Operation. Harper Collins. .s.60 Den ryska minoriteten i Harbin kallade dessa fordon för voronki (kråkor) och det var en vanlig syn att se dem på gatorna i Harbin, fulla med människor som bankade på dem och skrek från insidan.Barenblatt, Daniel (2004). A Plague on Humanity: The Secret Genocide of Axis Japan's Germ Warfare Operation. Harper Collins. . s.60-61
Det ska också ha förekommit att japanska myndigheter annonserade om arbete och sedan grep de personer som kom för att söka platsen.
Ryska fascistiska partiet, som samarbetade med japanerna, rapporterade anti-japanska och kommunistiska personer ur den ryska minoriteten till japanerna, som sedan arresterade dessa och sände dem för mänskliga experiment till enhet 731, som hade ett behov av kaukasiska försökskaniner. Bisher, Jamie (2005). White Terror: Cossack Warlords of the Trans-Siberian. London: Routledge. p. 305. .
Ett kinesiskt vittne, Zhang Guanghui, som var bosatt i en by nära enhet 731, uppgav 2001 att det var känt att japanerna kunde kidnappa folk när som helst och att han själv brukade fråga sig om det fanns japaner i närheten när han gick utomhus; Zhang själv tvångsvärvades till arbetsplikt som kuli och varnade sin familj om att han kanske inte skulle återvända.Barenblatt, Daniel (2004). A Plague on Humanity: The Secret Genocide of Axis Japan's Germ Warfare Operation. Harper Collins. . s.62
Fångarnas ursprung A. S. Wells uppskattar att majoriteten av offren var kineser, med mindre andelar av ryssar, mongoler och koreaner. Vid denna tidpunkt fanns en stor minoritet ryssar i Kina som hade flytt undan ryska revolutionen och kallades vitryssar och var särskilt stor i Harbin (harbinryssarna).
Sheldon H. Harris uppskattar att majoriteten av fångarna var politiska fångar, kommunistsympatisörer, kriminella, utfattiga civilister och intellektuellt nedsatta personer. Seiichi Morimura uppskattar att omkring sjuttio procent av offren i Pingfang var kineser (både militärer och civila) medan omkring trettio procent var ryssar.
Fångarna uppges också ha inkluderat ett mindre antal européer, amerikaner, indier, australiensare och krigsfångar från Nya Zeeland.Wells, A. S. (2009). The A to Z of World War II: The War Against Japan. The A to Z Guide Series. Scarecrow Press. p. 42. . En medlem av Yokusan Sonendan paramilitära ungdomsgrupp, som arbetade för enhet 731, uppger att det inte fanns enbart kineser, ryssar och koreaner bland fångarna, utan även amerikaner, britter och fransmän.