miniatyr|Reggaen har på 30 år spridit sig över hela världen, och i många fall blandats med andra kulturers populärmusik. miniatyr|höger|Lee "Scratch" Perry – en av reggaemusikens "uppfinnare". miniatyr|höger|Mickey Dread på bilden introducerade reggaen för punkband som The Clash. miniatyr|höger|Yellowman var Jamaicas DJ/toaster nummer ett på 1980-talet.
miniatyr|höger|250px|Den mycket snabba ska-musiken var Jamaicas egen musik 1963 – 1966. Sedan slog ska-kulturen igenom i en andra våg i Storbritannien 1979, främst bland vita arbetarklasskillar. Tredje vågen sköljde över USA på 1990-talet. miniatyr|höger|250 px|The Gladiators producerade hitlåtar som "Jah Works" och "Hearsay" med rastafaribudskap under 1970-talet.
miniatyr|höger|250 px|Stephen Marley, som främst utmärkt sig som reggaeproducent och studiotekniker, är den av Bob Marleys söner som fått huvudansvaret för de av faderns inspelningar som ägs av familjens företag Tuff Gong och i vilka sammanhang dessa får mixas om eller återanvändas till exempel i kombination med amerikanska hiphop-artister.
Reggae är en bred och uttalat rytmisk musikgenre som utvecklades på den lilla karibiska ön Jamaica under 1960- och 1970-talen, och som sedan spritts över hela världen. Den har många stilar och subgenrer. Reggae har i likhet med rocksteady fötts ur den på 1960-talet på Jamaica omåttligt populära ska-musiken. Ska, en snabb och intensiv musik som hade rötter i gungande New Orleans-baserad rhythm and blues, blommade upp som en inhemsk musikstil på Jamaica i samband med självständigheten från Storbritannien 1962. Samtidigt föddes den jamaicanska musikindustrin, inom vilken musikproducenterna haft en minst lika viktig roll som musikerna för reggaens uppkomst och fortsatta utveckling. Rocksteady, med långsamt tempo, passivt trummande och avancerade basgitarrslingor, var mest populär från 1966 till 1970. År 1968 började man tala om reggae, men först 1973-1974 hittade den sin klassiska form med påverkan från afrikanska och inhemska rastafarianska trummor. En växelverkan mellan trummor med betoning på tredje taktslaget och s.k. skanks från (främst) rytmgitarr resulterade i en populärmusik med accentuerad, ibland närmast hypnotisk, rytm. Samtidigt började den lilla ö-nationen leverera internationella artister som Bob Marley and the Wailers, Peter Tosh, Jimmy Cliff, Toots and The Maytals, Bunny Wailer och Burning Spear. Av dessa nådde Bob Marley and the Wailers på åtta år (1973–1981) ut till alla världens kontinenter och folkslag (utom kommunistvärlden, men Sovjetunionen tillät UB40 att spela i landet sedan Gorbatjov fått makten) och inspirerade ungdomar i hela världen att börja spela reggae.
Reggae måste emellertid inte bestå av skanks. Redan i början av 1970-talet plockade musikproducenter bort mycket av rytmgitarren när de gjorde instrumentala s.k. dub-versioner av reggaehits. Mycket av dagens mixade klubb- och dansmusik i helt olika musikkulturer som USA och Indien har en del av sina rötter i jamaicanska musikproducenters gränslösa experimenterande med att effektfullt lyfta fram trummor och bas i instrumentalversioner av reggaehits. Nyabinghi eller binghi är en rytm inom reggae som inte är lik den klassiska. Den spelas i 4/4-takt på tre trummor: bastrumman thunder som ofta anger rytmen med en öppen ton första taktslaget och en dämpad slaglängd på tredje, mellantrumman funde och den lilla och högt stämda repeater. Denna reggaerytm användes av The Wailers redan 1973 i låten "Rasta Man Chant", och artisten Ras Michael förknippas intimt med reggaestilen, som inte sällan används i reggaeballader som "Hail The King" med Fantan Mojah och "Serious Times" med Gyptian, för att ta några moderna exempel. Binghi är den elektriska, populära versionen av det ritualtrummande som utförs som en gemensam meditativ praxis vid de religiösa sammankomster som rastafarianer har i Jamaica.
Allmän karaktäristik Musikstilen reggae och dess många stilar och subgenrer har i mycket hög grad utvecklats av mer eller vilt experimenterande producenter och inspelningstekniker som "regisserat" musikerna, bandat dem, och sedan mixat fram nya populära sound: Clement Coxsone Dodd, Niney The Observer (Winston Holness), King Tubby, Bunny Lee, Lee "Scratch" Perry, Duke Reid, Adrian Sherwood, Prince Jammy, Scientist, Sly & Robbie, Karl Pitterson, Rupie Edwards, Linval Thompson, Joe Gibbs, Derrick Harriott, Keith Hudson, Jah Lloyd, Gussie Clarke m.fl.Bradley, Lloyd (2001) This is Reggae Music. The Story of Jamaican Music. London: BBC,Levitin, Daniel J. (2006). This Is Your Brain On Music, ss. 113-114 .,<ref>[http://www.dubdirectory.de/ The Dub Directory]. (Länken och sidan kontrollerad 2012-05-27).,</ref>,Adherents.com (2005): Major Religions of the World. Adherents.com. (Länken och sidan kontrollerad 2011-11-21.) Reggae var långt in på 1970-talet en musik som ägdes och förvaltades av skivbolagsägare och mixerbordsbegåvningar, inte av sångarna/låtskrivarna som förknippas med låtarna än idag. Många av dem tvingades leva på den fria mat soppköken levererade till slummen i Kingston trots att de hade hitlåt efter hitlåt på Jamaica och uppträdde i lånade kostymer på klubbarna under helgerna. Det finns en anledning till att vissa sångare och musiker startade egna skivmärken och lät bygga egna inspelningsstudior. Bob Marley öppnade sin inspelningsstudio Tuff Gong för att få ekonomisk kontroll över de låtar han själv skrivit.
Den klassiska reggaen lever kvar än idag, med de förändringar som den teknologiska utvecklingen vad gäller musikinstrument och produktion resulterat i. De rytmiska brytningarna mellan skanks från elgitarr, piano (idag även elektroniska instrument) och trummor som betonar taktslag tre åstadkommer en känsla av frasering och rytm. Detta spelsätt skiljer reggae från de flesta andra populära genrer som inriktas på taktslag ett och inte använder rytmgitarr. Elbasen har också en dominerande roll i rytmmönstret. Basgången kan vara mycket rytmiskt komplex och synkoperad. Utifrån sättet att spela trummor kan den klassiska reggaen indelas i one drop (utvecklad 1972-73 av bl.a. The Wailers trummis Carlton Barrett) och rockers (utvecklad 1975-76, där första och tredje taktslaget betonas med bibehållna skanks). Sången "All Night Till Daylight" med Jacob Miller och Inner Circle är liksom låten "Rockers" med samma band bra exempel på rockers-reggae. En tredje trumstil – stepper, med mer avancerat trummönster utvecklades i slutet av 1970-talet som en naturlig utveckling av rockers och musikproducenters experimenterande med dub-reggae och s.k. rub-a-dub. Här var även brittiska new wave-trummisar som Stewart Copeland (The Police) med och utvecklade genren.se Youtube (2012): So Lonely by The Police - Drum Cover by Lau. Såväl steppers (bl.a. i inledningen) som traditionell rock & roll visas i detta klipp. (Länken och sidan kontrollerad 2012-05-28.),Youtube Repeater (2010): Stewart Copeland själv visas här i närbild med steppers-stilen i 20 sekunder, sedan går han över till vad som ibland kallas militant drumming, och därefter till snabbt punkrock-trummande Stewart Copeland Drumming Close Up Live (The Police). (Länken och sidan kontrollerad 2012-05-28.)
"Reggae" har också betydelsen att vara ett samlingsnamn för en rad moderna musikgenrer av jamaicanskt ursprung – toasting, dub, ragga, roots reggae, lovers rock, dancehall, deejaying, (2 tone) ska revival, roots & culture m.fl. samt har påverkat musikstilar som hiphop, techno, new wave och reggaeton Reggae Reviews (2011): Ett ambitiöst försök att reda ut sambanden mellan olika musikstilar med delvis afrikanskt ursprung illustreras på The History of Reggae Adherents.com. (Länken och sidan kontrollerad 2012-05-27.)
De jamaicanska musikproducenterna höll sig med "husband" som parades ihop med sångare eller vokalistgrupper i jakten på nya hitsinglar. Många musiker lärde sig sina instrument vid Alpha Cottage School (ofta kallad Alpha Boys School) på södra Camp Road i Kingston, Jamaica, som sedan 1880-talet drivits av romersk-katolska nunnor. Skolan är bl.a. känd för den högklassiga musikaliska undervisning eleverna fått.Barrow, Steve & Dalton, Peter (1997) Reggae: The Rough Guid. Rough Guides. Det är sångarna och vokalistgrupperna som blivit kända inom reggaemusiken, i bakgrunden har funnits kompband som The Skatalites, The Aggrovators, The Anderson Allstars, The Baba Brooks Band, The Beverley's Allstars, The Crystalites, The Dynamites, The Duke Reid Group, The Fire House Crew, GG Allstars, Gladdy's All-Stars, Harry J Allstars, The Hippy Boys (det band Bob Marleys basist Aston Barrett och trummis Carlton Barrett började i), Joe Gibbs Allstars, JJ Allstars, The Phil Pratt Allstars, The Prince Buster Allstars, The Randy's Allstars, The Revolutionaries (med Sly Dunbar på trummor och Robbie Shakespeare på bas, Roots Radics, Rupie Edwards Allstars, The Sons of Negus, Soul Syndicate och The Upsetters.
Många av de kända vokalistgrupper som gjorde sig ett namn under 1970-talet – The Heptones, Mighty Diamonds, Gladiators, Congos, Wailing Souls, Abyssinians, Culture, Black Uhuru, The Pioneers, Israel Vibration, The Wailers och många andra – var således inga reggaeband på samma sätt som The Beatles eller Rolling Stones var pop- och rockband, utan två, tre eller flera sångare som kompades av musiker som producenten anställt och inspelningsteknikerna dirigerade. I det religiösa Jamaica fanns i början av 1970-talet många unga sångare och sångerskor med någon form av bakgrund i gospel och kyrkokörer, och dessutom hade i princip alla artister afrikanskt ursprung, så reggaevokalistgrupperna tog ofta in det s.k. call and response-mönster som är så vanligt i sången i den klassiska reggaen liksom i de jamaicanska rastafarianernas mässande under deras sammankomster. Förstesångaren levererade således någon form av budskap i sin lyrik medan två andra sångare "höll med om" förstesångarens budskap och förstärkte det centrala genom att upprepa och återupprepa det, vilket skiljer sig en hel del ifrån vanligt körande. Call and response gällde ofta även för soloartister som Desmond Dekker, Jimmy Cliff, Max Romeo, Horace Andy, Dennis Brown, Gregory Isaacs och Peter Tosh (efter skilsmässan från The Wailers). Det fanns i mitten av 1970-talet ett fåtal fasta "band" i samma betydelse som inom pop och rock: Third World, Inner Circle, Bob Marley and The Wailers, Aswad, Burning Spear och The Black Disciplies, Zap Pow, men inte särskilt många fler.
Från ska till reggae Den svarta musiken i USA har alltid influerat den jamaicanska populärmusiken. Omkring 1960 fanns en speciell form av rhythm and blues, företrädd av bl.a. Fats Domino, som hade en lätt baktaktrytm. Denna stil togs upp av jamaicanska musiker som inom några år omvandlat den till den starkt rytmiska ska-musiken. Denna ska, kryddad med den sedan 1930-talet utstötta religionen rastafari, och mer komplexa rytmer tillsammans med en stark känsla för vackra melodier och en stor dos musikaliskt experimenterande resulterade i reggae under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet. Reggaen kännetecknades under utvecklingsfasen 1968 – 1975 vanligen av att trummor och bas gavs en framträdande roll, och av att elgitarr och/eller keyboard eller piano användes som dominerande rytminstrument för att åstadkomma ett musikaliskt rytmmönster.. Ett reggaerytmmönster kallas för ett riddim, och inom reggaen är det vanligt att riddim används flera gånger, med olika sångare och mikrofonartister.Stolzoff, Norman C. (2000). Wake the Town and Tell the People: Dancehall Culture in Jamaica, s.126. .