Kautokeinoupproret var ett uppror som ägde rum 8 november 1852 i Kautokeino i Finnmark, då en grupp samer gick till angrepp mot representanter för det norska samhället. De dödade handelsmannen Carl Johan Ruth och den tillförordnade länsmannen Lars Johan Bucht, brände ned handelsmannens hus samt misshandlade kyrkoherden Fredrik Waldemar Hvoslef samt ett stort antal samer som inte stod på upprorsmännens sida. Angriparna blev övermannade av andra samer och överlämnade till rättsväsendet. Två av angriparna omkom i samband med oroligheterna och de två mest framträdande ledarna, Aslak Jacobsen Hætta och Mons Aslaksen Somby, avrättades senare genom halshuggning.
Upproret föregicks av en serie eskalerande konflikter under 1851 och 1852 som hade lett till en rättegång och några fall av fängelsestraff.
Den læstadianska väckelsen Händelserna i Kautokeino är intimt förknippade med den väckelse som under prästen Lars Levi Læstadius ledning uppstod i Karesuando 1846. Flyttsamerna i Kautokeino kom i kontakt med denna religiösa rörelse genom att de hade vinterland i norra Finland. Nyfikna på det nya begav de sig till Karesuando för att höra på Læstadius som var kyrkoherde där. En av dem som var med och som senare skulle delta i Kautokeinoupproret, Anders Pedersen Bær, har själv berättat om vilket intryck Læstadius predikningar gjorde. Kautokeinosamerna blev också mycket väl bemötta och fick gratis inkvartering i Læstadius pörte.
Sedan Læstadius 1849 flyttat till Pajala blev det svårare för Kautokeinosamerna att komma till hans gudstjänster. Viktig blev då prästen Jakob Fredrik Liljeblad, som predikade i kyrkorna i Muonionniska och Palojoensuu på finska sidan, och som anslöt sig till rörelsen 1849.
Alkoholen hade under 1800-talets första decennier fått stort inflytande över samerna i Kautokeino och lett till mycket elände. Læstadius predikade emellertid för helnykterism, och i takt med att väckelsen spred sig minskade också alkoholkonsumtionen. I mars 1849 rapporterade fogden Lie att brännvin knappt nyttjades i Kautokeino längre.
Trots de positiva effekterna förblev prästerna på norska sidan främmande inför den nya väckelsen eller var till och med direkt negativa. Det gällde både prästen i Kautokeino, Søren von Krogh Zetlitz och Andreas Qvale i Skjervøy vid norska kusten, där många flyttsamer hade sommarland. De andligt väckta samerna hamnade på kollisionskurs med den norska kyrkans representanter.
Konflikter som föregick upproret
Gudstjänster störs i Skjervøy miniatyr|Skjervøy i slutet av 1800-talet. Sommaren 1851 kom det till konfrontation i Skjervøy vid norska kusten. Församlingsprästen Andreas Qvale var inte särskilt välvilligt inställd till samerna i allmänhet och än mindre till de väckta. Under gudstjänsten den 6 juli 1851 satt några flyttsamer från Kautokeino och ropade högt till honom under ingångsbönen, varefter de med hånfulla kommentarer förhindrade honom att hålla sin predikan. För att gudstjänsten skulle kunna genomföras fördes fridstörarna ut ur kyrkan och stängdes in i en kyrkstuga. Dagen därpå stod samma samer framför kyrkporten och argumenterade häftigt med dem som kom för att fira nattvard i kyrkan. Återigen såg Qvale till att fridstörarna fördes bort och låstes in så länge gudstjänsten varade.
Efteråt anmälde Qvale ett antal personer till fogden för att ha stört gudstjänsten och den allmänna ordningen. De anmälda var bröderna Mathis och Aslak Jacobsen Hætta, Mathis hustru Ellen Aslaksdotter Skum, Rasmus Rasmussen Spein, Aslak Pedersen Rist, Ole Aslaksen Somby, Berit Mikkelsdatter Korvatus och Karen Larsdatter. Det bestämdes att förhör skulle hållas den 8 augusti, men ingen av samerna infann sig. Vid den tidpunkten hade de redan börjat flytta från sina sommarland vid kusten.
Stockfleth ansätts i Kautokeino miniatyr|Kautokeinos gamla kyrka, fotograferad av Sophus Tromholt omkring 1882. Samma sommar var biskop Daniel Bremer Juell i trakten på visitationsresa och träffade bland annat Kautokeinosamer på Skjervøy, i Alta-Talvik och i Hammerfest. Han tyckte inte att det som inträffat i kyrkan på Skjervøy var så allvarligt, men menade ändå att Kautokeinosamerna verkade vara i behov av andlig vägledning av en präst som talade deras språk. Därför sändes den samisktalande, 64-årige prästen Nils Vibe Stockfleth till Kautokeino i oktober. Stockfleth samtalade med samerna, mestadels under lugna former. En dag sökte emellertid några av de andligt väckta, Rasmus Spein, bröderna Ole och Mons Aslaksen Somby samt John Johannesen Hætta, upp Stockfleth på hans rum och krävde att han skulle bekänna att han delade deras tro. Då detta inte lyckades förklarade de att han hörde till djävulen. De uttalade förbannelser och hot mot prästen, som kände sig trängd och kallade på hjälp från handelsman Carl Johan Ruth och dennes anställde Lars Johan Bucht för att få iväg männen. Därefter skickade han ett bud till fogden och begärde att de fyra inkräktarna samt bröderna Aslak och Mathis Jacobsen Hætta skulle arresteras och föras till Alta. Budet uppmärksammades av de religiöst väckta som då förstod vad som var i görningen och hädanefter ansattes Stockfleth allt hårdare. Efter att han söndagen den 2 november blivit utskälld och hånad av tre kvinnor började han neka de andligt väckta att ta nattvarden, eftersom han menade att de förbannade och förnekade Kristus.
Samer häktas och åtalas I början av november 1851 greps merparten av de samer som anmälts för händelserna i Skjervøy och Kautokeino. Efter att ha blivit förhörda i Kjækan sändes Mathis och Aslak Hætta, Rasmus Spein och Ole Somby till Tromsø, där de sattes i förvar. Aslak Rist greps, men lyckades bli fri igen. I slutet av november häktades Mons Somby, John Johannesen Hætta och Svend Thomassen Qvænangen i Alta.
I Kautokeino fortsatte oroligheterna. I spetsen stod Ellen Skum (Mathis Hættas hustru) och Lars Hætta. Efter att det flera söndagar i rad rått en tumultartad situation i anslutning till gudstjänsten avskedades den samiske länsmannen Ole I. Hætta. Detta dels eftersom han såsom varande flyttsame inte alltid befann sig på orten, dels eftersom han själv ansågs höra till de andligt väckta. I stället utsågs den inflyttade svensken Lars Johan Bucht, som arbetade hos handelsman Ruth, tills vidare till länsman i Kautokeino.
Det beslöts att rättegången mot de sju häktade samerna skulle hållas i Kautokeino, och den 19 februari 1852 inleddes förhandlingarna. Åtalspunkterna var hån mot statens offentliga religion, hån och utskällning av ämbetsman under ämbetsutövning, hot om våld samt störande av allmän ordning. Fyra av männen åtalades också för att ha förhindrat prästen i Skjervøy att hålla gudstjänst. Under pågående rättegång utvidgades åtalet till ytterligare 16 samer som enligt Stockfleth stört den allmänna ordningen i Kautokeino.
Hårda domar faller Den 25 februari 1852 avkunnades domar mot sammanlagt 22 samer. De strängaste straffen fick de som varit aktiva i både Skjervøy och Kautokeino. Rasmus Spein dömdes till två års straffarbete, Ellen Skum till ett år och sex månaders straffarbete och hennes make Mathis Hætta till åtta månaders straffarbete. Aslak Jacobsen Hætta, Ole Aslaksen Somby och Aslak Rist, som frikändes från medverkan i Skjervøy, fick 20, 15 respektive 15 dagars fängelse på vatten och bröd. Anledningen till att Aslak Hætta fick 20 dagar var att han ansågs ha hädat genom att kalla sig själv för Gud och Jesus Kristus. Ole Somby fick tio dagar för samma brott, och dessutom fem dagar för att ha skällt ut Stockfleth under dennes ämbetsutövning. Övriga fick lättare straff för att i större eller mindre utsträckning ha stört gudstjänster.
De som fått hårdast domar, Rasmus Spein, Mathis Hætta och Ellen Skum, överklagade dem till norska Högsta Domstolen. Aslak Hætta och Ole Somby överklagade också, trots att de fått mildare straff, eftersom de ville ta reda på om kungen var omvänd eller ej. De fyra männen fördes till häktet i Alta i väntan på ett nytt avgörande, medan Ellen Skum fick stanna i Kautokeino. De som dömts till de lättaste straffen, fem dagar i fängelse, fick sitta av tiden i Kautokeino.
De flesta som dömts till fängelsestraff var snart hemma igen. Så var inte fallet med de fyra män som satt häktade i Alta. Den 26 maj fastställde Høyesterett den tidigare domen. Fogden Lie i Alta fick meddelandet om domen först den 10 juni. De fyra samerna hade då suttit i häkte sedan 14 november, men denna tid räknades inte bort från straffet, utan först nu kunde de börja avtjäna sina straff. Det gällde även Aslak Jacobsen Hætta och Ole Aslaksen Somby, som bara dömts till 20 respektive 15 dagars fängelse, men som redan suttit inspärrade i flera månader. Först i juli kunde de återvända till sina familjer, som då befann sig på sommarbete vid kusten.
Länsman Bucht fick i uppdrag att gripa Ellen Skum, som fått förbli på fri fot i väntan på domen i högre instans, men fick inte tag på henne.
De väckta samerna förenar sig Traditionellt har renskötande samer levt och arbetat tillsammans i grupper bestående av tre–fyra familjer som ofta förenas genom släktband. En sådan grupp kallas på samiska för en siida. Efter att Ole Somby återvänt från fängelset i juli 1852 började han samla ihop andligt väckta samer till en storsiida för att kunna försvara Ellen Skum från att bli gripen. Aslak Hætta, hans bror Lars och Aslak Rist anslöt sig snart tillsammans med sina familjer. Ett par personer anslöt sig motvilligt för att följa sina hustrur; någon anslöts rentav med tvång. Till slut bestod storsiidan av åtta hushåll med sammanlagt 35 vuxna.
I slutet av oktober kom skjutsskaffaren Johannes Mathisen Hætta, farbror till Aslak och Lars Hætta, till storsiidan. Han kom som ombud för länsman Bucht och begärde att Ellen Skum skulle följa med till Kautokeino. Hon förklarade att hon var oskyldig och vägrade att följa med. Johannes Mathisen påpekade att hon förr eller senare skulle komma att gripas. Ole Somby lät honom veta att så aldrig skulle ske, om så tiotusen man skulle komma för att hämta henne. Aslak Rist förklarade att det skulle bli krig om de kom för att hämta Ellen.
Det var inte bara hotet om att Ellen Skum skulle sättas i fängelse som vilade över samerna i storsiidan. De totalt 22 dömda samerna skulle också betala rättegångskostnaderna, och det rörde sig om så höga summor att vissa av dem skulle bli tvungna att sälja alla sina renar och förlora sina utkomstmöjligheter. Allt detta för att ha utfört handlingar som de själva upplevde som rättfärdiga – handlingar som syftade till att sprida en andlig väckelse och bekämpa ogudaktiga präster.
Aslak Hætta och hans närmaste anhängare tänkte inte acceptera detta, utan ställde in sig på kamp. Inom storsiidan talades ofta om den strid som måste komma. Alla som då satte sig till motvärn skulle dräpas och deras hus skulle brännas ned. Stöd för denna syn fann de andligt väckta samerna i Bibeln. Aktiva förespråkare för denna strid var framför allt Aslak Hætta, Mons Somby och Lars Hætta. Flera av kvinnorna var också inställda på kamp, men de var inte så mycket inne på att faktiskt dräpa de obotfärdiga som att piska dem med björkris.
Under hösten flyttade storsiidan allt närmare Kautokeino. Rädslan växte inom gruppen för att länsman Bucht skulle komma för att hämta Ellen Skum. Till slut blev Aslak Hætta trött på att vänta och bestämde sig för att själv dra till Kautokeino tillsammans med sina anhängare.
Upprorets händelseförlopp