USA:s historia börjar traditionellt med självständighetsförklaring år 1776, men i området bodde sedan förhistorisk tid indianer och senare europeiska kolonisatörer som följde Christofer Columbus resor med början 1492. De största bosättningarna var engelska på östkusten, med början 1607. Från 1770-talet bestod de tretton kolonierna av 2,5 miljoner välmående människor och hade utvecklat sina egna politiska och juridiska system. Den brittiska regeringens hot mot amerikanskt självstyre ledde till krig 1775 och självständighetsförklaringen 1776. Med stort militärt och ekonomiskt stöd från Frankrike vann patrioterna den amerikanska revolutionen. År 1789 blev konstitutionen grunden för USA:s federala statsmakt och delstatsstyren med krigshjälten George Washington som USA:s första president. Den unga nationen fortsatte att kämpa med statens omfattning och med europeiskt inflytande och skapade de första politiska partierna på 1790-talet, och utkämpade ett andra självständighetskrig år 1812.
Amerikanskt territorium expanderade västerut över kontinenten, avfärdade indianer och Mexiko, och övervann modernizers som ville fördjupa ekonomin snarare än utöka geografin. Slaveriet över afrikaner avskaffades i norr, men tunga internationella efterfrågningar på bomull lät det blomstra i sydstaterna. Valet av Abraham Lincoln 1860, som inte längre krävde en expansion av slaveriet, utlöste en kris då elva slavstater utträdde för att grunda Amerikas konfedererade stater 1861. Det blodiga amerikanska inbördeskriget (1861-1865) omdefinierade nationen och förblev den centrala ikoniska händelsen. Södern besegrades och i rekonstruktionstiden avslutades det amerikanska slaveriet, rättigheter utökades för afroamerikaner och separatistiska delstater återtogs med lojala styren. Den federala statsmakten var mycket starkare och hade nu en formell skyldighet att skydda individer. Rekonstruktionen återställdes av det vita syd som lämnade svarta i en värld av Jim Crow-politisk, social och ekonomisk underlägsenhet. Hela södern förblev fattig medan nord och väst växte snabbt.
Tack vare ett utbrott av entreprenörskap i norr och ankomsten av miljontals immigranter från Europa, blev USA den ledande industriella makten år 1900. Avsky mot korruption, förspill och traditionell politik stimulerade den progressiva rörelsen 1890-1920-talet, vilket drev på reformer inom industri och politik och införande av kvinnlig rösträtt och förbud av alkohol (det senare upphävdes 1933) i konstitutionen. USA var från början neutrala i första världskriget men förklarade krig mot Tyskland 1917 och finansierade de allierades seger. Nationen vägrade följa president Woodrow Wilsons ledning och gick aldrig med i Nationernas förbund. Efter ett blomstrande decennium på 1920-talet markerade Wall Street-kraschen 1929 starten på den tioåriga världsomspännande stora depressionen. En politisk omläggning uteslöt republikanerna från makten och installerade demokraten Franklin D. Roosevelt och hans utarbetade och dyra New Deal-program för lättnader, återhämtning och reformer. Roosevelts demokratiska koalition, som bestod av etniciteter i norr, fackföreningar, storstadsmaskiner, intellektuella och det vita syd, dominerade nationspolitiken till 1960-talet.
Efter den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941 trädde USA in i andra världskriget tillsammans med de allierade och hjälpte besegra Nazityskland i Europa och med detonationen av nyuppfunna atombomben, Kejsardömet Japan i Asien och Stillahavsområdet.
Sovjetunionen och USA utkom som motsatta supermakter efter kriget och började kalla kriget och konfronterade indirekt i en kapprustning och rymdkapplöpning och intervention i Europa och östra Asien. Liberalism avspeglades i medborgarrättsrörelsen och opposition mot kriget i Vietnam var som störst under 1960-70-talet innan de gav vika till konservatism i början av 1980-talet. Det kalla kriget slutade när Sovjetunionen upplöstes år 1991, vilket fick USA:s ekonomi att frodas i den blomstrande informationsåldern som fick en skjuts, åtminstone delvis, av informationsteknik. Internationella konflikter och ekonomisk osäkerhet förstärktes år 2001 genom 11 september-attackerna och det efterföljande kriget mot terrorismen och sena 2000-talets lågkonjunktur.
Förcolumbiansk tid
Det är inte definitivt känt hur eller när de infödda amerikanerna först bosatte Amerika och dagens USA. Den rådande teorin föreslår att människor utvandrat från Eurasien över Beringia, en landbrygga som förband Sibirien med dagens Alaska och sedan spred sig söderut över hela Amerika. Denna migration kan ha påbörjats så tidigt som 30 000 år sedan och fortsatte fram till cirka 10 000 år sedan, när landbryggan blev nedsänkt i den stigande havsytan på grund av slutet på den senaste istiden. Dessa tidiga invånare, som kallas paleoamerikaner, spred sig snart i många hundra kulturellt distinkta folkslag och stammar.
Den förcolumbianska tiden innehåller alla tidstypiska underavdelningar av Amerikas historia och förhistoria före uppkomsten av betydande europeiska influenser på de amerikanska kontinenterna, som spänner över tiden för den ursprungliga bosättningen under senpaleolitiska perioden till den europeiska kolonisationen under den tidigmoderna tiden. Tekniskt sett med hänvisning till tiden före Christofer Columbus resor 1492-1504, ingår termen i praktiken vanligtvis i historien om de amerikanska inhemska kulturerna tills de erövrades eller väsentligt påverkades av européer, även om detta hände tiotals eller hundratals år efter Columbus första landstigning.
Koloniala epoken miniatyr|Den spanske conquistadoren Coronado utforskade delar av sydvästra USA mellan 1540 och 1542.
Efter en period av utforskning av människor från olika europeiska länder etablerades spanska, holländska, engelska, franska, svenska, ryska och portugisiska bosättningar. På 1500-talet förde européerna hästar, katter, nötkreatur och svin till Amerika och i sin tur tog tillbaka majs, kalkon, potatis, tobak, bönor och squash till Europa. Sjukdomsmiljön var mycket ohälsosam för upptäcktsresande och tidiga bosättare. Indianerna blev utsatta för nya sjukdomar som smittkoppor och mässling och dog i mycket stort antal, vanligtvis innan storskalig europeisk bosättning påbörjades.
Spansk, holländsk och fransk kolonisering miniatyr|vänster|Europeiska territoriella anspråk i Nordamerika, ca. 1750:
Spanska upptäcktsresande var de andra européerna (Leif Eriksson var den första) att anlända till det som nu är USA med Christofer Columbus andra expedition, som nådde Puerto Rico den 19 november 1493. Andra nådde Florida 1513. Spanska expeditioner nådde snabbt Appalacherna, Mississippifloden, Grand Canyon och Great Plains. År 1540 genomförde Hernando de Soto en omfattande utforskning av sydväst. Samma år utforskade Francisco Vázquez de Coronado från Arizona till centrala Kansas. Spanjorerna skickade några bosättare, vilket skapade den första permanenta europeiska bosättningen i kontinentala USA vid St. Augustine, Florida år 1565, men den lockade få permanenta bosättare. Mycket större och viktigare spanska bosättningar inkluderar Santa Fe, Albuquerque, San Antonio, Tucson, San Diego, Los Angeles, Santa Barbara och San Francisco.
Nya Nederländerna var under 1600-talet den holländska kolonin centrerad i New York och Hudson River Valley, där pälshandel föregick med indianerna i norr och var ett hinder för Yankee-expansionen från New England. Holländarna var kalvinister som byggde Reformed Church in America men de var toleranta mot andra religioner och kulturer. Kolonin togs över av Storbritannien 1664. Det lämnade ett bestående arv i det amerikanska kulturella och politiska livet, inklusive en sekulär vidsynthet och merkantil pragmatism i staden, en lantlig traditionalism på landsbygden kännetecknad av berättelsen om Rip Van Winkle, och politiker som Martin Van Buren, Theodore Roosevelt, Franklin D. Roosevelt och Eleanor Roosevelt.
Nya Frankrike var det område som koloniserades av Frankrike från 1534 till 1763. Det fanns få permanenta bosättare utanför Québec och Akadien men Wabanakikonfederationen blev militärt allierade med Nya Frankrike genom de fyra fransk-indianska krigen med de brittiska kolonierna som var allierade med Irokeskonfederationen. Under fransk-indianska kriget stred New England framgångsrikt mot Akadien och britterna förflyttade akadier från Akadien (Nova Scotia) och ersatte dem med New England Planters. Så småningom flyttade några akadier till Louisiana där de utvecklade en distinkt Cajun-kultur som än idag existerar. De blev amerikanska medborgare 1803 genom Louisianaköpet. Andra franska byar längs Mississippi- och Illinoisfloden absorberades när amerikanerna började anlända efter 1770.
Brittisk kolonisering
miniatyr|Mayflower, som transporterade pilgrimer till den nya världen. Under den första vintern i Plymouth dog ungefär hälften av pilgrimerna.
Landremsan längs den östra havskusten bosattes främst av engelska nybyggare under 1600-talet tillsammans med ett mycket mindre antal holländare och svenskar. Koloniala Amerika definierades av en allvarlig brist på arbetskraft som använde former av tvångsarbete som slaveri och kontraktstjänare och genom en brittisk politik av godartad försummelse (salutary neglect) som tillät utvecklingen av en amerikansk anda som skiljde sig från sina europeiska grundare. Över hälften av alla europeiska invandrare till koloniala Amerika kom som kontraktstjänare.
Den första lyckade engelska kolonin grundades 1607 på Jamesfloden vid Jamestown. Den försmäktade i decennier tills en ny våg av nybyggare kom i slutet av 1600-talet och etablerade kommersiella jordbruk baserat på tobak. Mellan det sena 1610-talet och revolutionen transporterade britterna uppskattningsvis 50 000 fångar till sina amerikanska kolonier. Ett exempel på konflikten mellan indianer och engelska bosättare var Powhatanupproret i Virginia 1622, där indianer hade dödat hundratals engelska nybyggare. Den största konflikten mellan indianer och engelska nybyggare under 1600-talet var under Kung Philips krig i New England, även om Yamaseekriget kan ha varit blodigare. miniatyr|vänster|Massakern av bosättare 1622. Massakern bidrog till att engelska kolonister i söder såg alla indianer som fiender. New England bosattes ursprungligen främst av puritaner som etablerade Massachusetts Bay-kolonin 1630, även om det fanns en liten tidigare bosättning 1620 med en liknande grupp, pilgrimer, vid Plymouthkolonin. Mellankolonierna, som bestod av dagens delstater New York, New Jersey, Pennsylvania och Delaware, kännetecknades av en hög grad av mångfald. Det första försöket till en engelsk bosättning söder om Virginia var Carolina-provinsen. Georgiakolonin, som den sista av de tretton kolonierna, etablerades 1733.
Kolonierna präglades av religiös mångfald, med många kongregationalister i New England, tyska och holländska reformerade i mellankolonierna, katoliker i Maryland och skotsk-irländska presbyterianer längs gränsen. Många kungliga tjänstemän och köpmän var anglikaner.
Religion expanderade kraftigt efter första stora väckelsen, en religiös väckelserörelse på 1740-talet under ledning av predikanter som Jonathan Edwards. Amerikanska evangelikaler påverkade av väckelsen lade till en ny betoning på gudomliga utgjutelser av Den Helige Ande och omvandlingar som inskärpte en intensiv kärlek till Gud inom nya troende. Väckelser inkapslade dessa kännetecken och vidarebefordrade den nyinrättade evangelikalismen i den tidiga republiken som bäddade för andra stora väckelsen med början i slutet av 1790-talet.