Olof Rudbeck d.ä., född 13 september 1630 i Västerås (döpt 12 december), död 17 september 1702 i Uppsala, var ett svenskt universalgeni.
Olof Rudbeck gjorde den första betydande svenska medicinska upptäckten med lymfkärlssystemet, varigenom han, blott 23-årig, vann världsrykte.Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Redan som 20-åring upptäckte han de fina kärl som innehåller lymfa och som senare fått namnet lymfkärl. Detta anses vara den första betydande vetenskapliga upptäckten i Sverige. Han anlade också en botanisk trädgård vid Svartbäcken i Uppsala, gav ut en katalog över dess växter, och fick ut studenterna från kammaren till naturen.
Förutom medicin och botanik var Rudbeck kunnig inom allt från astronomi till pyroteknik, och han var även en skicklig byggmästare.
Hans namn har dock även blivit förknippat med hans förhärligande och överdrivet fantasifulla skildring av Sveriges storhet i verket Atlantica som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Denna historieskrivningstradition, som kallas göticism, var Rudbeck en av de främsta förkämparna för och han var en av den som drev det längst.
Uppväxt och familj Olof Rudbeck var son till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius (d.ä.) och hans andra hustru Magdalena Hising, samt far till bland andra Olof Rudbeck den yngre (1660–1740).
Han gifte sig 24 juni 1655 med Vendela Lohrman, dotter till justitieborgmästaren i Uppsala Tomas Lohrman och Helena Gustafsdotter samt syster till arkiatern, doktor Gustaf Lohrman, adlad Lohreman.
Upptäckare av lymfsystemet miniatyr|vänster|stående|Lymfkärlen hos människan. Olof Rudbeck genomgick Västerås stads skola och gymnasium, innan han 1648 blev student vid Uppsala universitet. Där valde han medicin till sitt huvudämne, och åhörde Franks och Olaus Stenius föreläsningar. Han forskade om de finare detaljerna i kroppens strukturer och upptäckte bland annat lymfsystemets betydelse för blodomloppet, ett viktigt framsteg för fysiologin. Han kallade lymfkärlen för vasa serosa. Det är möjligt att han tidigare hade läst Asellius skrift om samma ämne, "de lactibus", mjölkvenerna, 1627.
Ryktet om upptäckten spred sig till hovet, och vid drottning Kristinas besök i Uppsala i april 1652 utförde Rudbeck en dissektion där han demonstrerade lymfkärlen för drottningen och flera av rikets förnämsta män. Strax därpå besökte han henne i Stockholm och gav henne två planscher som han ritat och som visade lymfkärlen.
22 maj 1652 disputerade han för Olaus Stenius med avhandlingen De circulatione sanguinis ("om blodomloppet"), där han på grundval av egna experiment utvecklade den Harveyska då ännu föga kända teorin om blodomloppet. Vid början av sommaren 1653 utgav han Nova exercitatio anatomica exhibens ductus hepaticos aquosos et vasa glandularum serosa ("ny anatomisk framställning, visande hepatiska ledningar och körtlarnas lymfkärl"), där han publicerade sina på dissektion av mer än 400 djurkroppar vilande, rön om lymfkärlssystemet.
Hans önskan att få fortsätta sina studier i Nederländerna fann öra på högre ort. Drottningen förärade honom 800 riksdaler, Axel Oxenstierna 200, varjämte den förra lovade honom en professur vid hemkomsten. I juni 1653 företog han resan och vistades därunder huvudsakligen i Leiden, där han hörde van Hoorne och Hemsterhuis.
Under vistelsen försvarade han sin upptäckt om lymfkärlen mot dansken Thomas Bartholin, som gjorde anspråk på att ha förekommit honom med upptäckten. Denna strid, i vilken Rudbeck deltog med två skrifter, fortgick länge, och löstes till slut till Rudbecks förmån.Se till exempel Kungliga bibliotekets presentation av Rudbeck , där frågan tas upp.
Botaniska trädgården grundas Rudbecks rykte var redan så befäst, att han gavs flera förmånliga erbjudanden, men en lärostol i Uppsala hägrade som det högsta målet, och han återvände hem i juli 1654, rikt försedd med modeller och ritningar, men i synnerhet med frön och plantor. I Nederländerna hade nämligen det anatomiska studiet, hans första kärlek, fått en farlig medtävlare i botaniken, åt vilken han allt framgent ägnade sig med lidelsefull kärlek.
Närmaste frukten av hans resa blev anläggningen av en botanisk trädgård i Uppsala, ett önskemål för universitetet som Rudbeck redan före utlandsresan inlämnat förslag om till Axel Oxenstierna. I dennes efterträdare som universitetskansler, Magnus Gabriel De la Gardie, fann han ett kraftfullt stöd; denne gjorde honom till adjunkt i medicin 1655 och ombesörjde, att i nya staten samma år upptogs ett årligt anslag för trädgården. Uppsala botaniska trädgård kunde så invigas samma år, som den första i landet. Där odlades flera växter för första gången i Sverige, inklusive potatis.
Genom stora personliga uppoffringar bragte Rudbeck denna snart i det skick, att han redan 1658 kunde utge sin första Catalogus plantarum (en katalog över alla arter i den botaniska trädgården); fyra år senare skänkte han frikostigt hela sin anläggning till universitetet.
Nya växtkataloger utkom sedan 1666 och 1685; i den sista var inte mindre än 1 873 växtformer upptagna. För trädgården, som Rudbeck kallade ”sin förstfödde son” och som han med stolthet förklarade inte stå efter någon annan än den i Paris, underkastade han sig även sedan dryga uppoffringar, tills Karl XI kraftfullt tog honom under armarna.
Efter Rudbecks död förföll parken. Den kom senare att bli Linnéträdgården efter att ha omstrukturerats av Carl von Linné.
Anatomiska teatern miniatyr|höger|Gustavianum med anatomiska teatern och dess kupol. Samtidigt med sina föreläsningar i botanik försummade han till en början ingalunda undervisningen i anatomi, i synnerhet sedan han 1658 blivit extra ordinarie och då han vid 30 års ålder 1660 blev ordinarie professor i medicin i Uppsala. För att lyfta denna inrättade han en anatomisk lärosal och han uppförde 1662–1663 Theatrum anatomicum, en tornlik kupolbyggnad ovanpå den dåtida universitetsbyggnaden Gustavianum. Han var själv både dess arkitekt och byggmästare. Salen rymde 200 åskådare och ansågs vara den präktigaste på sin tid i hela Europa. Även Uppsala stad drog fördel av hans mångsidiga praktiska verksamhet, vilket framgår i Snoilskys dikt om Olof Rudbeck.
Rudbecks anatomiska intresse visade sig också däri, att han en tid var sysselsatt med ett större arbete, De nova animalium fabrica, som dock aldrig utkom, och att han förfärdigade ett konstrikt "sceleton", på vilket artärer och vener var inlagda. Detta intresse avsvalnade dock småningom; härtill bidrog nog prästerskapets upprepade angrepp på fysiken; än mer verkade kanske, att otaliga värv tog honom i anspråk och att Atlantica på 1670-talet började fängsla hans själ.
Andra gärningar och uppfinningar Undervisning Alltifrån 1658 till sin avgång från professuren (1691) föreläste Rudbeck offentligen olika delar av botaniken, "demonstrerade flitigt botaniska trädgårdens alster, gav där särskild undervisning åt de studerande om medicinalväxternas egenskaper samt uppmanade dem att till apoteket insamla dylika, som växte vilda inom fäderneslandet". Han företog även exkursioner och undervisade sina lärjungar i den svenska floran, fastän hans nit inte alltid motsvarades av deras läraktighet eller kunskapsbegär.
Naturhistoriens och medicinens studium tog ett oerhört uppsving under hans ledning. Lärjungeantalet växte från två stycken i företrädarnas tid till femton år 1659 och ända till 87 stycken år 1660. Och om även andra uppgifter sedan väl mycket inkräktade på hans lärarverksamhet, har hans inflytande på studiernas utveckling i följande tid ingalunda varit obetydligt.
För övrigt undervisade han i de mest skilda områden, såsom i kemi och fysik, vilka låg medicinen nära, i matematik, astronomi, byggnadskonst, fortifikation, artilleriväsen med pyroteknik (en hel arsenal fanns ju i hans museum) med mera. Han hade tekniska anlag och hade begagnat vistelsen i Nederländerna, tidens största industricentrum, för att utveckla dessa; med alla yrken, från gravörens och målarens till svarvarens och smedens, hade han gjort sig förtrogen.
Kännedomen om detta förde till, att Sveriges regering 1665 förordnade honom till "commissarius i landsculturen" med uppdrag att sprida kunskap om Sveriges naturalster, deras förädling och förmånligaste användande. För att lösa uppgiftens praktiska krav uppförde Rudbeck vid Uppsala kvarnfall ett manufakturhus, i vilket ett vattenhjul drev 20 olika maskiner, varibland en papperskvarn, en kopparhammare, en stampkvarn med mera. Här undervisades och utbildades flera ritare, instrumentmakare, lantmätare, bergsmän, ingenjörer, fortifikationsofficerare och så vidare, allt med offentligt understöd. Däremot gick man inte till mötes Rudbecks önskan om anslag för upprättande av ett tekniskt läroverk i Uppsala.
Arkitektur och ingenjörsskap Själv var Rudbeck framstående tecknare, mekaniker, ingenjör och arkitekt och skulle under andra förhållanden säkerligen ha intagit ett rum bland Europas mest framstående mekaniska snillen. När skeppsgården i Stockholm brann upp på 1670-talet och flottans kompasser förstördes, förfärdigade han på kort tid de 50 dylika, som flottan måste ha före sitt utlöpande.
1668 fick han i uppdrag att undersöka och utpricka alla från Stockholm utgående farleder inåt Mälaren. Tjugo år senare lät han på kunglig befallning sin skicklige lärjunge kapten Ingebret Otto verkställa avmätningar och utföra kartor för anläggning av en kanal mellan Hjälmaren och Göteborg samt utarbetade själv nödiga kostnadsförslag (Göta kanal anlades senare med ett annat läge).
I Uppsala begagnade han sig av den pumpledning, som en Griesbach 1649 anlagt från S:t Eriks källa till Uppsala slott, för att 1662 skapa en ledning, som försåg botaniska trädgården och staden med vatten; nere vid ån anlade han en skeppsdocka för sina postjakter, med vilka han drev regelbunden sjöfart på huvudstaden. En modellsluss av trä byggdes i S:t Olofs dike nära Eklundshov.
Hans museum inrymde en rik samling av modeller till hans märkliga uppfinningar, varibland en jakt med hjul och vingar, som gick emot vädret.
Astronom Som astronom ådagalade han betydande insikter genom den avhandling om 1664–1665 års komet, som han insände till astronomen Stanislaw Lubieniecky och som, jämte 8 av Rudbeck tecknade planscher, infördes i dennes "Theatrum cometicum", och även om de beräkningar, som förekommer flerstädes i Atlantica (se nedan).
Poesi Rudbeck försökte sig också på svensk verskonst. Hans dikter, huvudsakligen författade för vissa tillfällen, finns omtryckta i Hansellis samling, del 12 (1869).
Andra botaniska gärningar Om botaniken inlade Rudbeck odödlig förtjänst. Det är redan nämnt, att han skaffade universitetet dess botaniska trädgård. Hans nit och insikter togs i anspråk även för andra liknande anläggningar: till exempel för den nya kungsträdgården (nuvarande botaniska trädgården) i Uppsala, som grundlades 1664 i samband med den reparation han verkställde på slottet, och i synnerhet för trädgårdarna på universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardies många stora gods.
Botaniska skrifter Om en av dessa trädgårdar, den vid Jakobsdal (nuvarande Ulriksdals slott), utgav Rudbeck 1666 Delicice Vallis Jacobece sive Jacobs-Daal, vari han beskriver över 800 där odlade växtformer.