miniatyr|stående=1.3|Hötorgsskraporna "De fem trumpetstötarna" under uppförande 1964. Foto: Lennart af Petersens. miniatyr|stående=1.3|Hötorgsskraporna, Klara kyrka och Klarakvarteren, 2009. Norrmalmsregleringen (även Citysaneringen) är den omfattande revision av stadsplanen för nedre Norrmalm i Stockholms innerstad som principiellt beslutades av stadsfullmäktige 1945 och realiserades under 1950-, 1960- och 1970-talen. Genomförandet resulterade i att Klarakvarteren fick ge plats åt det moderna Stockholms city, samtidigt som tunnelbanans utbyggnad underlättades.
Norrmalmsregleringen var den mest omfattande stadssaneringen i svensk historia och engagerade en stor del av Sveriges ledande banker, försäkrings- och byggbolag och arkitektelit. Omvandlingen av Nedre Norrmalm har både kritiserats och beundrats såväl i Sverige som utomlands, och räknas som en av de större, mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget. och , citerade i Norrmalmsregleringen belönades bland annat av International Union of Architects med Sir Patrick Abercrombie Prize när det delades ut för första gången 1961. Hötorgscity blev också en direkt förebild för flera senare anläggningar i Europa, bland annat i Hamburg och Warszawa.
Flera av de byggnader som uppfördes i samband med Norrmalmsregleringen är idag byggnadsminnesförklarade, det starkaste kulturhistoriska skyddet bebyggelse i Sverige kan åtnjuta.Se källor i artiklarna Stadsmuseets Norrmalmsinventering samt Byggnadsminne. Samtidigt har den utpräglat modernistiska stilen gett upphov till kritik.
Historisk bakgrund
Tanken på en revision av Norrmalms stadsplan och en förlängning av Sveavägen över Brunkebergsåsen söderut från Kungsgatan hade funnits och diskuterats långt innan Norrmalmsregleringen beslutades.
Flemings rutnätsplan, 1600-talet Den ursprungliga rutnätsformade stadsplanen för Norrmalm, som liksom Gamla stan tidigare var oplanerad, skapades på 1600-talet under överståthållaren Clas Larsson Fleming.Clas Larsson Fleming, läst 10 mars 2008.Gullberg, del 1 s. 26f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken Regleringen föranleddes av Stockholms hastiga expansion som säte för förvaltningen i det växande Östersjöväldet. År 1636 erhöll generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud regeringens uppdrag att göra "en dessein på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan", och regleringen genomfördes under ett par decennier därefter.
Tessins Sveavägsboulevard, 1700-talet Redan på 1700-talet lade Nicodemus Tessin d.y. fram en stadsplan för att förlänga och bredda Sveavägen som en lång boulevard ända ner till Gustav Adolfs torg. Däremot stämmer det inte, trots att detta ofta hävdas, att det av Gustav III planerade och påbörjade Stora Haga slott skulle stå i fonden av Sveavägen, förbunden av denna väg ända fram till Norrbro och Stockholms slott.Johanson (1929), s.109Selling (1970), s. 12 sp. 2Gullberg, del 1 s. 33f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken
Under 1700-talet, eller frihetstiden, försköts stadens centrum alltmer till Norrmalm, där många av tidens ståtliga palats och institutionsbyggnader uppfördes.Stockholms historia, läst 15 april 2008Gullberg, del 1 s. 31f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken
Lindhagens stadsplanekommission, 1800-talet miniatyr|stående|Lindhagens plan för Norrmalm och Kungsholmen, 1866.
År 1866 lade en stadsplanekommission ledd av juristen Albert Lindhagen och under medverkan av överstelöjtnanten och den stockholmska vattenledningens upphovsman Wilhelm Leijonancker fram en generalplan för att ge stadsdelen luft, ljus och grönska. Kommissionen föreslog ett reglerat gatunät med rutnät och stora fyrkantiga kvarter, omgivet och genomkorsat av stora boulevarder, i stil med Haussmanns stora samtida förändringar av Paris men där inspirationen från Sankt Petersburg också spelade roll.Selling 1970 s 47 sp 2.Gullberg, del 1 s. 38f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken Däribland föreslog kommissionen i nord-sydlig riktning en 70 meter bred Sveaväg som liknades vid Boulevard Sebastopol och Unter den Linden Selling 1970 s. 13 sp. 4 från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrka, Hötorget och Brunkebergstorg. I öst-västlig riktning föreslogs en förbindelse mellan Lidingöbro och TranebergGullberg, del 1 s. 41f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken. miniatyr|stående|Sveavägens tänkta dragning söderut genom tättbebyggda kvarter till Hamngatan, 1938.
Lindhagenplanen antogs aldrig av Stadsfullmäktige och endast delar genomfördes efter hårda strider och revideringar under 1870- och 1880-talen.Gullberg, del 1 s. 46f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken Sveavägsavenyn blev till en 33 meter bred huvudgata, förskjuten åt öster för att lämna kyrkan i fred, och länge framdragen bara ett kvarter söder om Kungsgatan.Gullberg, del 1 s. 49 – fullständiga källhänvisningar i Cityboken, samt Albert Lindhagen, läst 9 mars 2008Se vidare
1912 års stadsplan På 1910-talet debatterades åter Sveavägens förlängning, utifrån Lindhagens planer. År 1912 fastställdes en av stadsplanedirektören Per Olof Hallman ritad stadsplan enligt vilken Sveavägen skulle dras vidare söderut från Kungsgatan till Hamngatan, dock endast 18 meter bred, detta på grund av kommunens svåra ekonomiska situation.Gullberg, del 1 s. 83f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken Söder om Mäster Samuelsgatan skulle den grena sig mot öst och väst och på så vis bilda ett tresidigt vägområde med ett sexsidigt minikvarter i mitten, kallat kvarteret Hoven (inofficiellt kallat GuldklimpenSkansen 22 & 23, del av bebyggelsehistorisk inventering Sebastian Ulvsgärd (text) Mattias Ek (foto), sida 10). Denna dragning finns utritad i Stockholms officiella kartor från 1920- och 1940-talen. Kvarteret Hoven blev sedermera till Sveaplatsen och heter i dag Sergels torg.
Planen förverkligades aldrig, men när man långt senare och efter en mängd olika förslag slutligen bestämde Sveavägens förlängning och sträckning kom planen att genomföras i stora drag, med undantag för förgreningen, enligt Hallmans förslag.
År 1927 löpte Per Olof Hallmans förordnande som stadsplanedirektör ut, men hans uppdrag förlängdes inte utan stadsplanenämnden valde att istället erbjuda befattningen åt den vid denna tid mest ansedde stadsplaneraren i landet, Albert Lilienberg, som hade motsvarande tjänst i Göteborg.
Beslutsprocess Den långa politiska debatten inför 1900-talets stora reglering av Norrmalm kom igång redan i slutet av 1920-talet, i takt med att trafiken ökade. Beslutet kom att fördröjas av uppslitande konflikter mellan olika stridande falanger som även delade politiska partier.Gullberg, del 1 s. 98f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken Även ekonomiska kriser lade hämsko på omvandlingsprocessen.Gullberg, del 1 s. 102f – fullständiga källhänvisningar i Cityboken Men också andra världskriget försinkade saneringen.
Förändringstryck Stor enighet fanns om att en reglering och modernisering av Nedre Norrmalm började bli akut. Behoven var huvudsakligen:
Infrastruktur: Stadsplanerare pekade på att Stockholms innerstad inte var anpassad till den snabbt växande befolkningen och den infrastruktur som denna fordrade. Utbyggnaden av kollektivtrafiken i form av tunnelbana krävde omfattande rivningar i bland annat Klarakvarteren för att kunna genomföras och blev den avgörande faktorn vid regleringsbeslutet. Den kraftigt växande motortrafiken ställde också krav på såväl större genomfartsleder som bättre säkerhet för fotgängare. Sanering: Klara ansågs av en del vara förslummat vid den tid då rivningarna startade. Bostadsbeståndet var huvudsakligen från före 1900 och oftast omodernt, lägenheterna var små och saknade till stora delar hygienutrymmen. Dessutom hade ett byggnadsförbud för fastigheter med exproprieringstillstånd i väntan på regleringen ökat behovet av sanering. Gator och gårdar var trånga och ansågs ge mörka och ohygieniska bostäder och arbetsplatser. Vidare var det ofta mer lönsamt att bygga nytt än att renovera gammalt. Citybildning: Näringsliv och institutioner hade sedan järnvägen kom på 1860-taletNorrmalm, läst 15 mars 2008. alltmer flyttat från Gamla Stan till det av Brunkebergsåsen uppdelade Norrmalm. Staden ansågs behöva en modern koncentrerad stadskärna anpassad för arbetslivets behov.
Tiden präglades även av framstegsoptimism. De funktionalistiska idéerna hade sedan Stockholmsutställningen 1930 en stark ställning i Sverige. Ut till nya bostadsområden som Traneberg och Hammarbyhöjden flyttade trångbodda och barnrika familjer från innerstaden.
Lilienbergs generalplan 1928 miniatyr|stående|Albert Lilienberg (till höger) och Sven Markelius, cirka 1954.
Den nytillträdde stadsbyggnadsdirektören Albert Lilienbergs Generalplan af Stockholm 1928 blev startskottet för debatten inför 1945 års regleringsbeslut. Lilienbergs förslag innebar en förlängning av Sveavägen till Hamngatan och ända fram till Gustav Adolfs Torg, i linje med Lindhagen och Tessins gamla planer.
För att minimera den bebyggda markytan vid den nya Sveavägen ville Lilienberg bygga tio skyskrapare i art deco-stil, som han blivit inspirerad av under en besök i New York, ett slags Times Square i Stockholm. Generalplanen påminde om den redan anlagda amerikainspirerade Kungsgatan med Kungstornen.
Den framlagda planen kom dock inte att antas, efter att nej-sidan med knapp majoritet vunnit en omröstning i stadshuset. En inflytelserik motståndare till planen var folkpartisten borgarrådet Yngve Larsson.
Internationell stadsplanetävling utlystes 1932 År 1932 utlyste Stockholms stad en internationell stadsplanetävling inför regleringen av Nedre Norrmalm. 350 bidrag lämnades in från bland andra några av tidens största arkitekter, däribland Le Corbusiers och Alvar Aaltos förslag som skulle ha inneburit rivning av stora delar av innerstaden till fördel för en ren höghusbebyggelse. Le Corbusiers lamellhus i förslaget "Hus i park" sträckte sig även över hela Södermalm. Den tyske arkitekten och förre Bauhaus-rektorn Walter Gropius, som var nära bekant med Sven Markelius, bad om information om tävlingen, men något förslag kom aldrig från honom. Även arkitekt Sigurd Lewerentz deltog i tävlingen men hans bidrag fick ingen större förståelse. Le Corbusiers ande svävade över förslaget och liksom dennes bidrag "Hus i park" delade Lewerentz upp staden i trafik, boende och rekreation.
Det delades ut tre förstapris, ett till ett arkitektkontor i London, ett till ett New York-kontor och ett till två anställda i Stockholms stad, civilingenjören Åke Virgin vid fastighetskontoret och arkitekt Thure Bergentz, båda anställda på stadsplanekontoret. Deras förslag hade stora likheter med Lilienbergs plan. Eftersom Albert Lilienberg ingick i prisnämnden blev deras förslag diskvalificerat, då någon som stod tävlingsdomaren nära (Lilienberg var Bergentz' chef) ej fick delta i tävlingen.
I facktidskriften Byggmästaren kritiserade Sven Markelius 1934 hela tävlingen. Le Corbusiers förslag, menade han, "...tillhör dem man för all del inte ville se utförda." Markelius tyckte även att utländska deltagare inte rimligtvis kunde sätta sig in i så lokala frågor som utformningen av Stockholms innerstad. Svenska Dagbladets redaktör däremot gillade förslaget. Den 23 december 1933 skrev han bland annat "Det mest konsekventa av de utopiska förslagen" och "BORDE INKÖPAS" samt "Spirituell Stockholmsvariant av Le Corbusiers idealstadsplan".
Tävlingen förde alltså inte projektet med Norrmalmsregleringen vidare och arbetet fortsatte att bedrivas i Albert Lilienbergs anda vid Stockholms stadsbyggnadskontor med mycket kritik utifrån.