Burushaski [] är ett språk som talas i Karakorumbergen i norra Pakistan av ungefär 100 000 människor. Det är varken besläktat med de angränsande indoariska (dardiska) språken shina och khowar, eller det i norr angränsande östiranska wakhi. De flesta forskare anser att burushaski är ett isolerat språk, som inte är besläktat med något annat känt språk i världen.
Sociolingvistisk situation 545px|höger|Språkets utbredning i orange Burusho – talarna av burushaski – lever i den nordvästra delen av Gilgitdistriktet i norra Pakistan, i Hunza- och Nager-området på båda sidor av floden Hunza och i Yasin-dalen, som ligger 100 kilometer därifrån. Yasindialekten avviker tydligt från Hunza-Nagar-dialekten (fonetiskt, lexikaliskt, delvis även morfologiskt), men det råder full ömsesidig förståelse.
Det genetiskt isolerade språket burushaski skiljer sig inte bara i sitt ord- och formbestånd från alla andra språk i världen, utan är också språktypologiskt mycket egenartat, framför allt i den komplexa verbalmorfologin och i nominalmorfologin. Förutom de gamla lånorden från de angränsande dardiska språken (framför allt från shina, men även från khowar) och i några fall från det sino-tibetanska balti når numera allt fler urduord och engelska begrepp burushaski. Den mellersta generationen har redan förlorat en del av den gamla arvordskatten och de yngre behärskar ofta inte längre den komplexa morfologin och syntaxen. De bildade burusho beklagar sitt språks förfall. Ändå har antalet talare ökat något igen under det senaste årtiondet och inställningen hos de flesta burusho till sitt språk är sammantaget positiv; de utgår från att även deras barn ska lära sig burushaski och föra det vidare.Backstrom 1992 De flesta burusho föredrar fortfarande modersmålet som kommunikationsmedel, och det är bärare av en ytterst livaktig muntlig berättarkultur, fastän många burusho är flerspråkiga och även behärskar khowar, shina eller urdu.
Forskningshistoria
De första stationerna i utforskningen av burushaski är arbetena av G. W. Leitner och J. Biddulph i slutet av 1800-talet. Nästa betydande bidrag var D. L. R. Lorimers The Burushaski Language 1935-38. Det innehöll en stor ordlista och en grammatik över burushaski, som hade bestånd i 60 år. De avlägset viktigaste nyare arbetena kommer från Hermann Berger, som har gjort omfattande analyser och framställt grammatik och ordbok för Yasin-dialekten (1974) och för Hunza-Nagar-dialekten (1998).
Släktskap med andra språk Den dene-kaukasiska hypotesen
Burushaski har ansetts och anses ännu av sina viktigaste utforskare som ett isolerat språk. Ändå har det gjorts försök, liksom med alla språk som inte låter sig inordnas i kända språkfamiljer, att förbinda burushaski med andra språk eller språkgrupper, i första hand med baskiskan och de nordkaukasiska språken. En ännu vidare ram drar till exempel B. Blažek och Bengtson (1995) med en inordning av burushaski i den hypotetiska makrofamiljen sino-kaukasiska språk eller dene-kaukasiska språk, som förutom de sinotibetanska språken omfattar så att säga alla eurasiska restspråk, som baskiska, kaukasiska, hurritiska, urarteiska, sumeriska, jenisejiska språk, nahali och burushaski, samt i en utvidgad version även de nordamerikanska Na-denespråken. Ingen av dessa hypoteser har hittills fått något allvarligt erkännande, då det lexikaliska material som anförts som bevis i de flesta forskares ögon inte klarar en allvarlig prövning. Alltså betraktas fortfarande burushaski oftast som ett isolerat språk.
Den jenisejska hypotesen
En intressant nyare tes kan man tolka som en del av den mer omfattande dene-kaukasiska hypotesen, men den ska ändå inte förbli oomnämnd: van Driem (2001) hänvisar till en nära typologisk – som skulle vara utan betydelse genetiskt – men också materiell släktskap i verbalmorfologin (särskilt personprefixen) mellan burushaski och ket, ett jenisejspråk. Han konstruerar ur detta en ’’karasuk’’-familj, som skulle bestå av å ena sidan jenisejspråken, å andra sidan burushaski. Han ser sammanhang mellan denna hypotetiska lingvistiska enhet och en förhistorisk centralasiatisk kultur, ”karasuk-kulturen”. Som en följd av motsatta vandringsrörelser under andra årtusendet f.Kr. ska de nuvarande jenisejfolken ha kommit till Sibirien och burusho till Karakorum. Burushos förflyttning ska då under lång tid ha förlöpt parallellt med den dardiska gruppen bland indoarierna, vilket kunde förklara de talrika tidiga lånorden ur de dardiska språken. Därmed skulle burushaski inte vara ett språk som talades före de indoariska språken i det indiska området. En invandring skulle ha skett parallellt i tiden med de indoariska invandringarna under andra årtusendet f.Kr., och folket antas ha nått det nuvarande bosättningsområdet först under första årtusendet f.Kr. Lexikaliskt låter sig en potentiell släktskap mellan jenisejspråken och burushaski hittills knappast styrkas. De föreslagna morfologiska överensstämmelserna är inte heller oomstridda.
Den indoeuropeiska hypotesen I juni 2012 släpptes ett uttalande av Macquarie University som hävdar att det finns starka bevis för att överväga att burushaski är av indoeuropeiskt ursprung, med ursprung i frygiskan.Cracking the code on the origins of a new European language , Macquarie University 17 juni 2012 Ett nummer av Journal of Indo-European Studies (2012:40) ägnas helt åt dessa undersökningsresultat.
Språkliga kännetecken
Väsentliga drag i burushaski är ett fyrklassystem hos substantiv och en ytterst komplicerad verbalmorfologi med ett elvaställigt positionssystem (båda förklaras nedan). Följande översikt gäller för Hunza-Nager-dialekten och är baserad på Hermann Bergers omfattande grammatik från 1998.
Burushaskis fonemuppsättning är relativt stor, men inte extrem (34 konsonanter, 5 vokaler). Det innehåller – liksom de dardiska språken – även retroflexa konsonanter (konsonanter som bildas med tillbakaböjd tungspets mot den hårda gommen, här betecknade med en underställd punkt, till exempel ţ). Vokalerna är /a, e, i, o, u/, som förekommer i korta och långa versioner, och vid de långa versionerna kan flera varianter urskiljas.
Nominalmorfologi
Substantivklasser
I burushaskis morfologi finns fyra substantivklasser (ungefär motsvarande grammatiskt genus):
m > manliga mänskliga väsen, gudar och andar f > kvinnliga mänskliga väsen och andar x > djur, "uppräkneliga" föremål y > abstrakta, vätskor, "ouppräkneliga" föremål
Förkortningen "h" (human) används som sammanfattning av m- och f-klasserna, "hx" som sammanfattning av m-, f- och x-klasserna. Substantiv i x-klassen betecknar typiskt uppräkneliga icke-mänskliga väsen eller ting, till exempel djur, frukter, stenar, ägg, mynt; substantiv i y-klassen däremot betecknar i regel ouppräkneliga icke-mänskliga väsen eller objekt, till exempel ris, vätskor, pulvriserade ämnen, eld, vatten, snö, ull etc.
Dessa tilldelningar är dock inte allmängiltiga, då även uppräkneliga objekt kan tillhöra y-klassen, till exempel ha, "hus". Intressanta är också ord som med små betydelseskillnader kan vara såväl x som y, exempelvis betyder bayú i x-klassen "salt i stycken", i y-klassen ”salt i pulverform”. Fruktträd uppfattas som kollektivum och tillhör y-klassen, medan deras frukter däremot, som räknebara enheter, tillhör x-klassen. Samma föremål blir ibland behandlade som x eller y beroende på vilket material de är framställda av. Exempelvis räknas sten och trä som x, metall och läder som y. Artikel, adjektiv, räkneord och andra attribut kongruerar med klassen hos det substantiv som de bestämmer.
Pluralbildning
Substantivet i burushaski har två numerus: singular och plural. Singular är den omarkerade formen. Plural kännetecknas med suffix, som i regel är avhängiga substantivets klass:
h-klassen > vanliga pluralsuffix: -ting, -aro, -daro, -taro, -tsaro h- och x-klasserna > vanliga pluralsuffix: -o, -išo, -ko, -iko, -juko; -ono, -u; -i, -ai; -ts, -uts, -muts, -umuts; -nts, -ants, -ints, -iants, -ingants, -ents, -onts y-klassen > vanliga pluralsuffix: -ng, -ang, -ing, -iang; -eng, -ong, -ongo; -ming, -čing, -ičing, -mičing, -ičang (Nagar-dialekt)
Vissa substantiv tillåter två eller tre olika pluralsuffix, medan andra förekommer enbart i plural utan särskilt suffix, till exempel bras ”ris”, gur ”vete”, bishké ”djurhår” (så kallade pluralia tantum), och ytterligare andra har samma form i singular och plural: till exempel hagúr ”häst(ar)”. Adjektiv har sina egna pluralsuffix och deras användning är avhängig klassen hos det substantiv som de bestämmer, till exempel bildar burúm ”vit” x pl. burúm-išo, y pl. burúm-ing.
Några exempel på pluralbildning i burushaski
wazíir (m), pl. wazíirting ”vesir, minister” hir (m), pl. hirí ”man” (accentförflyttning) gus (f), pl. gushíngants ”fru” (accentförflyttning) dasín (f), pl. dasíwants ”flicka, ogift kvinna” huk (x), pl. hukái ”hund” (accentförflyttning) tilí (x), pl. tilí ”valnöt” tilí (y), pl. tiléng ”valnötsträd”
Kasusbildning
Burushaski är ett ergativt språk. Det har fem primära kasus:
KasusSuffixFunktion Absolutiv omarkerad Subjekt till intransitiva verb och direkt objekt till transitiva verb Ergativ -e Subjekt till transitiva verb Obliquus -e; -mo (f-kl.) Genitiv; basis för sekundära kasusändelser Dativ -ar, -r Dativ, allativ Ablativ -um, -m, -mo Separativ (varifrån?)
Kasussuffixen fogas vid pluralformer till pluralsuffixet, till exempel Huséiniukutse ”Husseins folk” (ergativ plural). Genitivändelsen är endast i singular av f-klassen /-mo/, annars alltid /-e/ (alltså identisk med ergativändelsen). Dativändelsen /-ar/, /-r/ blir i singular av f-klass likaså påhängd på obliquus, annars på absolutiv. Exempel:
hir-e ”mannens”, gus-mo ”kvinnans” hir-ar ”åt mannen”, gus-mu-r ”åt kvinnan”
Genitiven står före det substantiv som den utgör bestämning till: Hunzue tham ”emiren av Hunza”.
Ändelserna för sekundära kasus bildas från ett sekundärt kasussuffix (ofta betecknat som ”infix”) och en av de primära ändelserna /-e/, /-ar/ och /-um/. Här står /-e/ för lokativ (svarar på frågan ”var?”), /-ar/ för terminativ (svarar på frågan ”vart?”) och /-um/ för ablativ-separativ (svarar på frågan ”varifrån?”). Infixen och deras grundbetydelser är
/-ts-/ ”på” /-ul-/ ”i” /-aţ-/ ”på, med” /-al-/ ”vid” (endast i Hunza-dialekten)
Därav resulterar följande ”sammansatta” eller sekundära kasus:
InfixLokativTerminativSeparativ -ts- -ts-e ”på” -ts-ar ”till” -ts-um ”från” -ul- -ul-e ”i” -ul-ar ”in i” -ul-um ”ut ur” -aţ- -aţ-e ”på , med” -aţ-ar ”upp på” -aţ-um ”ned från” -al- -al-e ”vid” -al-ar ”bort till” -al-um ”bort från”
De regelbundna ändelserna /-ul-e/ och /-ul-ar/ är föråldrade och ersätts idag oftast med /-ul-o/ respektive /-ar-ulo/.
Pronominalprefix och pronomen Nomen för kroppsdelar och släktskapsbeteckningar uppträder i burushaski obligatoriskt med ett pronominalprefix. Man kan alltså inte säga helt enkelt ”mor” eller ”arm” på burushaski, utan bara ”min arm”, ”din mor”, ”hans far” etc. Till exempel betyder roten mi ”mor”, men den kan inte uppträda isolerat, istället heter det:
i-mi ”hans mor”, mu-mi ”hennes mor” (3f sg.), u-mi ”deras mor” (3h pl.), u-mi-tsaro ”deras mor” (3h pl.).
Pronominal- eller personprefixen rättar sig efter person, numerus och – i tredje person – efter nominalklass. En översikt över grundformerna ges i följande tabell över pronominalprefixen:
Person/nominalklassSingularPlural 1. person a- mi-, me- 2. person gu-, go- ma- 3. person m i-, e- u-, o- 3. person f mu- u-, o- 3. person x i-, y- u-, o- 3. person y i-, e-
Personliga pronomen i tredje person skiljer mellan en ”avlägsen” och en ”nära” form, till exempel khin ”han, den här” (här i närheten) men in ”han, den där” (där borta). I obliquus finns det dessutom så kallade kortformer. För detaljer se H. Berger 1998.
Räkneord