Den kinesiskspråkiga filmen delas vanligen in i tre kategorier, där varje del har genomgått sin egen utveckling: kinesisk film, taiwanesisk film och film från Hongkong. Filmens utveckling på det kinesiska fastlandet har, efter kommunistpartiets maktövertagande 1949, tills alldeles nyligen varit helt underställd partiets lagar, och fortfarande blir många filmer med politiska övertoner censurerade eller förbjudna helt och hållet. Dock brukar de filmerna tillåtas visning på de allt vanligare kommersiella biograferna och filmfestivalerna.
Den största delen av filmerna från det kinesiska fastlandet görs på mandarin, till skillnad från Hongkong där det nästan alltid talas på kantonesiska. "Fastlandsfilmer" som exporteras till Hongkongs biografer dubbas oftast, medan det till största delen mandarintalande Taiwan är en av fastlandsfilmens största importörer.
Starten: Filmcentrumet Shanghai, 1896-1945 thumb|right|Skådespelaren Tan Xinpei i Slaget om Dingjunshan, 1905 Rörliga bilder kom till Kina 1896, då den första filmvisningen ägde rum i Shanghai den 11 augusti. I november 1905 spelades den första filmen in i Kina, en inspelning av Pekingoperan Slaget om Dingjunshan. I ett decennium var de flesta filmbolagen utlandsägda, de kinesiska filmbolagen började inte göra sig gällande förrän 1916, då ett filmcentrum började växa upp kring Shanghai, en blomstrande – och den då största staden i fjärran östern. Under 1920-talet lärde filmtekniker från USA upp kinesiska tekniker i Shanghai, och den amerikanska närvaron skulle göra sig påmind i den kinesiska filmen de två närmsta decennierna. Det var under den här tiden som några av Kinas viktigaste filmbolag startades, bland annat Mingxing ("Stjärnfilmer") och Shaw Brothers' Tianyi Film Company ("Unique"). Mingxing, som grundats av Zheng Zhengqiu och Zhang Shichuan gjorde främst korta komedier, dit den äldsta bevarade kinesiska filmen, Arbetarens kärlek (1922), ingick. Mingxing bytte dock snart riktlinje och koncentrerade sig mer på långfilmer och familjedramer, till exempel Föräldralös räddar farfar (1923). Samtidigt började Tianyi rikta sig mer åt dramer, baserade på folklore, och de lyckades även ta sig in på den utländska filmmarknaden med Vit orm (1926) som blev en av deras största succéer i de kinesiska samhällena i Sydostasien.
Vänsterrörelsen De första filmerna som skulle komma att göra ett större avtryck i historien började göras på 1930-talet med den "progressiva" eller "vänsterorienterade" rörelsen. Några filmer var Cheng Bugao's Vårens silkesmaskar (1933), Sun Yu's Den stora vägen (1935) och Wu Yonggang's Gudinnan (1934).
Dessa progressiva filmer omtalades för sina bilder av klassmotsättningar och yttre hot (läs: Japans krigshets), lika väl som för sin fokus på vanliga människor: en familj silkesfarmare i Vårens silkesmaskar och en prostituerad i Gudinnan. På grund av succén med dessa filmer kallas tiden ofta för den första "gyllene perioden" inom den kinesiska filmen.
Tre filmbolag dominerade marknaden från det tidiga till mitten av 1930-talet: det nyligen bildade Lianhua ("Förenade Kina"),Lianhua refereras ibland även i läromedel som Förenade Bildspelstjänsten. det äldre och större Mingxing och Tianyi. Medan Mingxing och Lianhua gjorde mer vänsterorienterade filmer, fortsatte Tianyi med mindre socialt medvetna program. Nu kom också Kinas första stora filmstjärnor: Hu Die, Ruan Lingyu, Zhou Xuan, Zhao Dan och Jin Yan. Andra viktiga filmer var Den nya kvinnan (1934), Fiskarernas sång (1934), Korsvägar (1937) och Gatans ängel (1937). Nationalisterna och kommunisterna kämpade om makten och kontrollen över filmstudiorna, och deras påverkan kan ses i många av filmerna från den här tiden.
Shanghai, den isolerade ön Japans invasion av Kina, och i synnerhet ockupationen av Shanghai, satte stopp för fortsatta framgångar för den kinesiska filmen. Alla filmbolag utom Xinhua Film Company ("Nya Kina") lade ner verksamheten, och många av filmarbetarna flydde från Shanghai till fria städer, speciellt Hongkong och Chongqing, som var nationalisternas huvudsäte under kriget. Trots alla avhopp fortsatte det göras film i Shanghai. Detta ledde fram till den så kallade "Den isolerade ön"-perioden, som syftade på Shanghais filmproduktion som en ö i ett hav av japanskt ockuperat territorium. De skådespelare och regissörer som fortsatte att arbeta i staden hade att rätta sig efter de nya lagarna, samtidigt som de inte ville svika sin nationalistiska/kommunistiska övertygelse. Bu Wancang's Mulan går med i armén (1939), som handlar om en ung kinesisk bonde som strider mot en utländsk invasionshär, var ett särskilt bra exempel på Shanghais fortsatta filmproduktion mitt under brinnande krig. Med krigsförklaringarna mot axelmakterna och allianserna med alliansen efter 7 december 1941 fick arbetsfriheten ett abrupt slut; den isolerade ön införlivades med resten av det japanockuperade Kina. Med Shanghais filmindustri under total japansk kontroll, kom filmer som den av Greater East Asia Co-Prosperity Sphere promotade Eternity (1943). I slutet av andra världskriget blev ett av de mest kontroversiella japanskägda bolagen, Manchukuo Film Association, införlivat med den kinesiska filmindustrin.
Den andra gyllene eran, det sena 1940-talet Filmindustrin fortsatte att utvecklas efter 1945. Än en gång blev Shanghai det stora filmcentret, samtidigt som nya studior tog över den plats Lianhua och Mingxing hade haft decenniet innan. Bland dessa fanns Xinhua, som vid den här tiden hade blivit en dominerande medtävlare i industrin och en stor sammansättning av privatägda företag. 1946 återvände Cai Chusheng till Shanghai för att blåsa nytt liv i namnet Lianhua, nu som "Lianhua Film Society". Detta utvecklades senare till Kunlun Studios som skulle bli en av de viktigaste studiorna vid den här tiden, med klassiker som Vårfloden flyter österut (1947), Otaliga mängder ljus (1948) och Kråkor och sparvar (1949). Många av filmerna från denna tid visar desillusioneringen med de förtryckande lagarna i Chiang Kai-shek's Nationalistparti. Vårfloden flyter österut, en, i två delar, tre timmar lång film regisserad av Cai Chusheng och Zheng Junli, blev en särskilt stor succé. Framställningen av vanliga kinesers tuffa vardag under det kinesisk-japanska kriget, fylld med bitande samhälls- och politiska kommentarer, väckte publikens förtjusning.
Under tiden flyttade sig bolag som Wenhua Film Company ("Culture Films") bort från den traditionella vänstersynen och utforskade framväxten och utvecklingen av andra dramatiska genrer. Wenhua's romantiska drama, Vår i småstad (1948), regisserad av Fei Mu strax före revolutionen, anses av många kinesiska filmkritiker vara ett av de viktigaste verken i Kinas filmhistoria. Den har till och med utsetts till att vara den bästa kinesiskspråkiga filmen någonsin, av Hong Kong Film Awards 2004. Ironiskt nog var det dess artistiska kvalitet och den uppenbara bristen på "politiska grundkunskaper" som den av kommunisterna stämplades som högerorienterad eller reaktionär, och filmen glömdes snabbt bort på det efter 1949 kommuniststyrda kinesiska fastlandet.Zhang Yingjin, "Introduction" in Cinema and Urban Culture in Shanghai, 1922-1943, ed. Zhang Yingjin (Stanford: Stanford University Press, 1999), 8. Efter det kinesiska filmarkivets återuppöppnande efter kulturrevolutionen släpptes en kopia från originalnegativen, vilket gjorde att Vår i småstad fick en ny, hänförd publik och kom att inspirera en ny generation filmskapare. 2002 kom en hyllad nyversion, regisserad av Tian Zhuangzhuang.
Kommunisttiden, 1950- och 60-talen När kommunisterna kom till makten 1949, såg regeringen filmen som en viktig, massproducerad konstform och propagandaverktyg. Fr.o.m. 1951 förbjöds alla filmer från tiden innan 1949, samt alla Hollywood- och Hongkongproducerade filmer, både dåtida och nutida, eftersom kommunisterna ville ha kontroll över all massmedia. Istället producerades filmer vars handling byggdes upp runt bönder, soldater och arbetare, som till exempel Bron (1949) och Den blonda flickan (1950). En av produktionsbaserna i övergångsperioden var Changchun Film Studio. Antalet biobesökare steg konstant, från 47 miljoner 1949 till 417 miljoner 1959, vilket hittills aldrig har överträffats. På de 17 åren mellan grundandet av Folkrepubliken Kina och kulturrevolutionen, producerades 603 långfilmer och 8,342 filmrullar med dokumentärfilmer och nyhetsjournaler. De flesta var ren kommunistpropaganda, betalda och instruerade av regeringen. Kinesiska filmskapare sändes till Moskva för att studera sovjetiskt filmskapande. 1956 öppnades Pekings filmhögskola. Den första kinesiska vidfilmen kom 1960. De animerade filmerna, som för det mesta bestod av en blandning av folklig konst, som till exempel utklippta pappersfigurer, skuggspel, dockteater och traditionella målningar, blev väldigt populära som ett medel för att roa och undervisa barn. Den mest kända, Ödeläggelse i himlen (två delar, 1961-64) gjordes av Wan Laiming på Wan Brothers och vann i kategorin Best Film på London International Film Festival. Uppmjukandet av censuren 1956-57 och tidigt på 1960-talet ledde till mer naturliga kinesiska filmer som var mer oberoende av deras sovjetiska kollegor. Den mest prominenta filmskaparen under den här eran var Xie Jin, vars två filmer, Kvinnornas röda frigörelse (1961) och Två scensystrar (1965), särskilt visar på det ökade kunnandet inom film som Kina nu höll på att utveckla. Andra filmer förde fram den kinesiska regeringens syn på aktuella händelser, som Nongnu ("Trälar", 1963), vilken skildrar det tibetanska upproret 1959.
Kulturrevolutionen och följderna, 1960- till 1980-talet Under kulturrevolutionen inskränktes friheten i filmarbetet starkt. Nästan alla tidigare filmer förbjöds, och bara ett fåtal nya producerades, där den mest kända är en balettversion av den revolutionsromantiska operan Kvinnornas röda frigörelse (1971). Långfilmsproduktionen upphörde nästan helt mellan 1967 och 1972, för att få en blyg nystart 1972, ett år då en första trevande liberalisering ägde rum på kulturens område efter den radikale försvarsministern Lin Biaos bortgång året innan och fördömandet av en med honom förknippad "ultravänster". Mao Zedongs hustru Jiang Qing kom nu att utöva ett allt större inflytande på vad som kunde spelas in och visas. Med strikta regler återigångsatte filmproduktionen så sakta och resulterade i nu i stort bortglömda verk som Vår på stäppen, Den andra våren och Brytningen. Den nya linjen som ofta förknippas med det så kallade "fyras gäng" (av vilka Maos hustru var en fjärdedel!) varade till 1976, då "gänget" efter Maos död förlorade makten och arresterades. Några av de filmer som mest intimt förknippas med "gänget" är fortfarande bannlysta i Kina, ex.vis Chunmiao, berättelsen om en vacker ung så kallad barfotaläkare på landet. Under de år som följde på kulturrevolutionen, blomstrade filmproduktionen upp igen som det vanligaste mediet för populär underhållning. Familjedramer gick för fulla salonger, och biljetterna till utländska filmfestivaler såldes snabbt slut. Filmindustrin försökte öka publikintresset genom att göra mer innovativa och undersökande filmer, som deras yrkesbröder i väst.