Monica Kristina Ingeborg Törnell, född 3 juni 1954 i Trönö församling, Hälsingland (Gävleborgs län), är en svensk sångerska och låtskrivare. Efter att ha upptäckts av Cornelis Vreeswijk 1971 var hon under två decennier en framstående sångerska inom flera genrer, främst visa och rock. Tillsammans med Lasse Holm sjöng hon Sveriges bidrag i Eurovision Song Contest i Bergen, Norge 1986. År 2017 utgav hon Understanding Eye, vilket är hennes första egna album på 25 år. Hon är mor till Tobias (född 1973) och Mattias Törnell (född 1980).
Biografi Barndomen miniatyr|Ljusne Folkets hus Monica Törnell föddes den 3 juni 1954 i Trönö (i dåvarande Norrala kommun) som dotter till Jöns Törnell (1931–2013), gravar.se besökt 2014-10-11 och Saimi Jansson (1934–1995)., gravar.se besökt 2011-02-10 Fadern var anställd vid L M Ericsson i Söderhamn och hade träffat sin blivande fru, som då var konditoribiträde på Centralcaféet (numera CC-puben), beläget i Centralpalatset i Gävle, i samband med militärtjänstgöring vid Hälsinge regemente i sistnämnda stad. Paret vigdes den 31 juli samma år i Trönö gamla kyrka. Den första tiden bodde familjen hos faderns föräldrar i Trönö, men efter någon månad fick de en omodern etta på samma ort."Jag skäms för att jag ständigt tog tabletter – men nu är jag tillbaka i tryggheten här hemma", intervju med Saimi och Monica Törnell av Arne Larnéus, Allers, nr. 18 1986, sid. 4–5 och 37 Det andra barnet, sonen Bror, föddes 1956 och när dottern var i fyraårsåldern flyttade familjen till Söderhamn."Monica Törnell en fri själ i nöjesvärlden: "Ta mig så'n jag är"", intervju av Ann-Christin Sjölander, Kommunalarbetaren, nr. 25 1986, sid. 24–25
I Söderhamn började Törnell i mycket unga år att besöka Folkets park, där hon hörde på artister som Lill-Babs, Jerry Williams och många andra."Monica Törnell: Sångerskan som väljer sina egna vägar", intervju av Tomas Larsson, Scen & Salong, nr. 4/5 1986, sid. 20–21 Hon började också tidigt att sjunga själv och debuterade inför publik som åttaåring. Det var 1962, då hon sjöng uppjazzade barnvisor inför 700 personer på L M Ericssons julfest i hemstaden."Jag bär på en hemlig dröm – att få filma och skriva", intervju av Håkan Svensson, Skånska Dagbladet, 1987-01-08, sid. 11 Ett halvår senare sjöng hon inför 7 000 personer under allsångstillställningen "Måndagskvitter" i Boulognerskogen i Gävle."Jag har aldrig skrivit låtar för att bli rik och berömd!", intervju av Marita Nilsson, Hemmets Journal, nr. 14 2009, sid. 48 Efter detta följde en rad uppträdanden i folkparkerna i hemtrakterna."Jag är som jag är", intervju av Per Månson, Musikmagasinet Ritz, nr. 7 1984, sid. 67–68 Hon var för övrigt även duktig på att teckna och blev 1965 en av fem förstapristagare i teckningstävlingen "Ung fantasi", i vilken 1500 skolelever deltog.Lasse Mårtensgård: Söderhamn på 60-talet, Hudiksvall, Lars-Åke Winberg Förlags AB, 1994, , sid. 42 I tidiga tonåren spelade hon fiol och sjöng både solo och i kör och i slutet av 1960-talet var hon med i sånggrupper som He, She and You och TJI. Dessa grupper bestod endast av gitarrer och bas och man sjöng mest amerikansk folkmusik med mycket stämsång. Den 20 februari 1971 vann hon en vokalisttävling på Ljusne Folkets hus, då hon sjöng låten "Summertime", besökt 2008-01-10 och bland andra den kände orkesterledaren Eskil Eckert-Lundin satt i juryn.
Genombrottet I maj 1971 sjöng Törnell på invigningsfesten på kvarterskrogen "Tolvan" på Oxtorgsgatan 12Söderhamnsguiden, utgiven av fritidsnämnden i Söderhamn (december 1974), sid. 38 i Söderhamn som hennes far då öppnade tillsammans med en kompis. Samtidigt uppträdde Cornelis Vreeswijk på Statt tvärs över gatan, vilket ledde till att hon upptäcktes av honom,Klas Gustafson: Ett bluesliv: Berättelsen om Cornelis Vreeswijk, Leopard förlag, Stockholm 2006, , pocketupplaga 2007, , sid. 247–251 men hon var emellertid redan då relativt välkänd i hemtrakterna. Efter att ha kommit i kontakt med Cornelis slutade hon som fotoelev, vilket hon varit i sju månader efter att ha slutat grundskolan. Under senare delen av 1971 och i början av 1972 gjorde hon en större turné i både Sverige och Danmark tillsammans med Cornelis."Monica Törnell: Jag har jobbat som fan och fått kämpa ensam...", intervju av Håkan Lahger och Micke Berg, Musikens makt, nr. 11/12 1977, sid. 7 Övriga musiker på turnén var Björn J:son Lindh, Palle Danielsson, Kenny Håkansson, Björn Ståbi och Pers Hans Olsson., besökt 2010-07-03 Cornelis ordnade en demoinspelning som han presenterade för Göte Wilhelmson på sitt nya skivbolag Phonogram. Hon erbjöds först skivkontrakt för en singel, men tackade nej till detta eftersom hon ville göra en LP, något som hon också fick göra senare under 1972. Cornelis, som då var bosatt i Skåne, tog kontakt med Hoola Bandoola Band och föreslog ett samarbete mellan dem och Törnell. Malmöbandet var inte intresserat av detta eftersom de inte ville bli ett kompband. Törnell säger att inte heller hon var intresserad av detta eftersom hon ogillade politiseringen inom musikrörelsen. Cornelis gav dock ett antal texter, vilka var avsedda för Törnell, till Mikael Wiehe och bad honom att skriva musik till dessa. Så skedde också, men då Cornelis aldrig hörde av sig igen, använde Wiehe i stället denna musik på Hoola Bandoola Bands tredje album, På väg (1973).Håkan Lahger: Proggen: Musikrörelsens uppgång och fall, Atlas, 2002, , sid. 31Örjan Svedberg: Hoola bandoola: om ett band, en tid, en stad, Ordfront, 2009, , sid. 139, besökt 2010-03-24Monica Törnell intervjuad i radioprogrammet P4 Retro, sänt 2012-07-21 Under sin första tid i den snåriga nöjesbranschen gav också Cornelis och hans dåvarande fru Bim Warne henne betydelsefull vägledning. Hon fick också uppträda i TV, bland annat i Halvsju och Lasse Berghagens Strapetz och nådde därigenom en bredare publik.
Hennes verkliga genombrott kom den 10 juli 1972 på Visfestivalen i Västervik. När hon gick av scenen hade publiken insett att Cornelis gjort ett verkligt fynd.På ruinens brant. 30 år med VisFestivalen i Västervik, Hansi Schwarz m.fl. (red.) Värnamo, 1995, , sid. 18 Samma år skivdebuterade hon med en vis- och folkmusikinspirerad LP, Ingica, vilken utgavs av Phonogram med etiketten Philips. På skivan spelade musiker som Björn J:son Lindh och Janne Schaffer samt Vreeswijk själv. Hon sjöng också duett med Cornelis i låten "Jenny Jansson" på hans album Visor, svarta och röda (1972) och med Ola Magnell i låten "Man ska vara två" på hans första LP Påtalåtar (utgiven 1974). Hösten 1973 lämnade hon Söderhamn och bosatte sig tillsammans med sitt då nyfödda barn i ett kollektiv i Stockholm, något som dock blev kortvarigt eftersom denna boendeform inte passade henne."Vår nya Lill-Babs", intervju av Kristina Öström-Lindh, Allers, nr. 41 1973, sid. 49 Redan ett halvår senare var hon tillbaka i Söderhamn, där hon därefter stannat."Jag trivs med att vara mamma men jag vill inte bo ihop med en man", intervju av Gunnel Götesdotter, Svensk Damtidning, nr. 8 1980, sid. 27 Under denna tid spelade hon dock in sin andra album, Alrik (1973), i samma stil som det första, vilken också blev en framgång. Båda hennes första album var producerade av Lill-Babs bror Lasse Svensson, tidigare trummis i Tages och Blond. Samma år gjorde hon ett antal framträdanden tillsammans med Tomas Ledin,, besökt 2007-11-24 som också var med i Västervik på samma dag som hon året innan. Hon sjöng också ledmotivet till Per Oscarssons omdiskuterade långfilm Ebon Lundin (biopremiär 1973) tillsammans med Arne Olssons jazzorkester Vieux Carré.
Törnell sammankopplas ofta med proggrörelsen, men fick sällan sjunga i progressiva sammanhang, eftersom hon tillhörde ett kommersiellt skivbolag. Även de visor som hon sjöng uppfattades ofta negativt inom denna rörelse, något som föranledde Peter Mosskin, författare och tidigare medlem i bandet Gläns över sjö & strand, att i ett brev till tidningen Musikens makt 1974 under rubriken "Vad är det för fel på känslor?" uppmana rörelsen att "låna ut ett öra" även till den musik som inte var utgiven på progressiva skivbolag.Peter Mosskin: "Vad är det för fel på känslor?", Musikens makt, nr. 8 1974, sid. 22 Hon var emellertid själv kritisk mot musikrörelsen och sade 1977 att hon hoppades att denna "skall börja gå vidare. Inte vara så enkelspåriga, snöa in på en sak och tjafsa om det. Bli mer öppna och debattera".
Åren 1974–79 I mitten av 1970-talet orienterade Törnell sig mot rock och turnerade en tid med ett eget band, Monica Törnell Band, bestående av Henrik "Hempo" Hildén (från jazzrockgruppen Splash) på trummor, Per Sydén (född 1952) på elbas samt hennes bror, Bror "Bobo" Törnell på gitarr. År 1975 kom den engelskspråkiga skivan Don't Give a Damn (1975), vilken var producerad av Björn J:son Lindh. På albumet medverkade flera medlemmar från Splash samtidigt som Bobo Törnell var gitarrist. Han återkom ofta på Monica Törnells senare album, både som gitarrist och som låtskrivare. Albumet var ett slags revolt mot bilden av henne som vissångerska och innebar även att hon alltmer vände sig från proggrörelsen, då man inom denna rörelse tydligt tagit ställning för att svenska artister bör sjunga på svenska. Hennes sångröst kom i medierna att jämföras med Melanies och Janis Joplins, men hon nämnde själv även den franska chansonskolan som inspiration.
Under 1976 tog hon ett sabbatsår från musiken för att som ensamstående mor sköta om sonen Tobias. Hon arbetade även på restaurang och studerade österländska religioner."Monica Törnell tog sabbatsår för att vara mamma-nu kommer hon igen med nya "raspiga" sånger "Jag behöver en hemmaman...", intervju av Mona Johansson, Veckorevyn, nr. 20 1977, sid. 28f. År 1977 kom ytterligare ett engelskspråkigt album, Bush Lady, inspelat i Storbritannien med den amerikanske jazztrumpetaren Stephen Franckevich, tidigare medlem i bland annat Mahavishnu Orchestra, som producent. Detta album blev dock inte någon större kommersiell framgång. I oktober 1977 medverkade hon på den feministiska Kvinnokulturfestivalen på dåvarande Gamla Riksdagshuset i Stockholm, arrangerad av bland andra Suzanne Osten och Louise Waldén. Hon fick nya framgångar då hon återvände till det svenska språket och tillsammans med kompgruppen New Band (med flera medlemmar från bandet Östan Sol, Västan Måne) utgav LP:n Jag är som jag är... (1978), producerad av Björn J:son Lindh. Detta album innehåller bland annat låtar som "En kungens man" (skriven av Björn Afzelius redan 1974), besökt 2007-11-24 och "Kavaljersvisa från Värmland", vilka blev stora succéer. Hon belönades med Dagens Nyheters Kasperpris för detta album och i juli samma år sjöng hon åter på Visfestivalen i Västervik. I likhet med en rad andra artister stödde hon linje 3 inför Folkomröstningen om kärnkraft och medverkade 1979 på ett samlingsalbum med titeln Nej till kärnkraft! med låten "Vi går tillsammans den dagen det är slut" (Tom Lehrer, svensk text Per-Anders Boquist). Samma år kom också det egna albumet Ingica Mångrind, även detta tillsammans med New Band och i huvudsak på svenska, men med henne själv som producent.
1980-talet miniatyr|Grieghallen i Bergen där Eurovision Song Contest 1986 hölls.