Ulrika Eleonora av Danmark, också kallad Ulrika Eleonora den äldre, född 11 september 1656 i Köpenhamn, död 26 juli 1693 på Karlbergs slott i Solna, var drottning av Sverige från 1680 till sin död, dotter till Fredrik III av Danmark och Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg och gift 6 maj 1680 med Karl XI.
Biografi Uppväxt
Ulrika Eleonora d.ä. (skrev sig Ulrika Eleonore; hennes tilltalsnamn verkar dock ha varit Eleonora), föddes i Köpenhamn den 11 september 1656 som dotter till danske kungen Fredrik III och hans gemål, Sofia Amalia av Lüneburg.
Redan 1675 framställde svenske ambassadören Nils Brahe Karl XI:s anhållan om Ulrika Eleonoras hand. Änkedrottningen, Sofia Amalia, understödde förslaget, men Kristian V, Ulrika Eleonoras bror och Danmarks dåvarande kung, som först gett sitt samtycke, återtog detta kort därefter då Skånska kriget utbröt. Vid den tidpunkten hade dock trolovningen redan ingåtts, och de ceremoniella trolovningsgåvorna, bland dem förlovningsringen, utväxlats. Ulrika Eleonora ansåg sig fortsatt trolovad, och vägrade att inlåta sig på några andra giftermålsplaner.
Ulrika Eleonora ska redan tidigt ha fått en god uppfattning om Karl XI, och vägrade under kriget att bryta trolovningen, trots att hon fick många andra erbjudanden. Bland de äktenskapskandidater som föreslogs för henne fanns Wilhelm av Oranien och den tysk-romerske kejsaren, och bland dem som föreslogs för Karl XI var Sofia Dorotea av Celle, Maria Anna Josefa av Österrike och Anna av Storbritannien. Under kriget tog hon hand om de svenska krigsfångarna i Danmark och samlade mat, sängkläder och medicin åt dem genom att pantsätta sina egna tillhörigheter, bland annat sin trolovningsring. Hon undvek också att delta i de fester som arrangerades för att fira segrar över Sverige under kriget.
I samband med fredsunderhandlingarna i Lund 1679 återupptogs frågan om ett giftermål mellan Karl XI och Ulrika Eleonora, och ett beslut undertecknades den 26 september 1679 av svenska och danska sändebud. Axel Wachtmeister sändes sedan till Köpenhamn för att fullfölja förhandlingarna, och Johan Gyllenstierna sändes med en formell beskickning för att föra Ulrika Eleonora till Sverige. Vid en av de många offentliga festligheter som hölls för att fira bröllopet, målades hennes och Karl XI:s namn på himmelen med fyrverkerier. Vid det tillfället ska någon ha anmärkt att den vars namn först slocknat skulle dö först, och då hennes namn slocknade först, ska hon ha sagt: "Jag önskar, att tecknet måtte blifva sannspådt, och alt Gud ville bevara mig från den sorgen att öfverlefva min blifvande gemål."Anders Fryxell & Otto Sjögren: Berättelser ur svenska historien / 19. Karl den elftes historia. H. 5. Karl den elfte och hans samtida av konungahuset och af högadels- och råds-partierna
Ulrika Eleonora var populär i Danmark för sin barmhärtighet. Vid avskedet från sin bror Kristian V i Fredriksborg sade hon att hon inte trodde att de skulle träffas igen, men: "emedan jag nu anses som en fredspant mellan Danmark och Sverge, så beder jag Gud om nåd att kunna uppfylla en så härlig bestämmelse; så att mitt uppförande må hjelpa till alt borttaga all fiendskap emellan dessa båda folk och att i stället förbinda dem till evig vänskap och förtrolighet". Hon åtföljdes av sin mor och sina systrar till Helsingör. Endast hennes syster Fredrika Amalia följde henne över sundet, men tog farväl direkt efter landstigningen. Då hon lämnade Helsingör för avfärden till Sverige 4 maj sade hon till den folkmassa som samlats för att ta farväl: "Tack! Av hjärtat tack! Måtte jag ock hädanefter i Danmark bliva ihågkommen med samma ömhet, och måtte Gud gifva mig nåd att leva så, att jag vid den sista skilsmässan må följas av mina undersåtars kärlek!"
Äktenskap
Detta giftermål utgjorde en länk i Johan Gyllenstiernas skandinaviska politik. Giftermålskontraktet undertecknades av Karl XI den 6 februari 1680. Karl XI ville uppskjuta giftermålet, men Johan Gyllenstierna tog med bruden, då han efter avslutade underhandlingar återvände till Sverige, och den 4 maj 1680 landsteg Ulrika Eleonora i Helsingborg, där hon hälsades med kanonsalut och välkomnades på stranden av Hedvig Eleonora och det svenska hovet och lokal adel. Hon följde sedan Hedvig Eleonora via Skillinge till Skottorps slott, där de mötte Karl XI.
Av sparsamhetsskäl skulle bröllopet (bilägret) äga rum i Halmstad, men för att undvika franske ambassadören Feuquières, som envisades att vilja vara med, beslöts att vigseln skulle äga rum under stillsamma former på Skottorp slott, tillhörig hovkanslern Frantz Örnestedt, i några få personers närvaro, den 6 maj 1680. Paret var båda klädda i silvertyg.
Äktenskapet var precis som tiden föreskrev ett politiskt motiverat äktenskap, som skulle symbolisera den nyvunna freden mellan Danmark och Sverige. Den 12 maj lämnade hovet Halmstad, varefter Ulrika Eleonora och hovet reste via Jönköping och Vadstena till Örebro, där de åter möttes av Karl XI, som sedan förde dem till Kungsör. Vid ankomsten till Sverige ska Karl XI ha varit avvaktande och Karl XI ska ha frågat Johan Gyllenstierna om denne inte kunde ha gett honom en vackrare gemål, varpå han ska ha fått till svar: "Ers Majestät ska snart få erfara, att i henne bor en ängel".
Ulrika Eleonoras kröning
När Ulrika Eleonora anlänt till Sverige och bröllopet hade skett, var hon tvungen att vänta flera månader innan hon kunde göra sitt ståtliga intåg i huvudstaden. Under hösten pågick en riksdag som man först ville skulle bli färdig. Drottningen befann sig därför flera månader på olika platser runt huvudstaden, bland annat på Jakobsdal (nuvarande Ulriksdal) utanför Stockholm. När riksdagen avslutats i november var det slutligen dags för drottningen att göra entré i staden inför kröningen. Det satsades betydligt mer på kröningen än vad det gjorts på bröllopet tidigare samma år. Trots rikets dåliga finanser skulle den bli mycket påkostad. Den danska prinsessan Ulrika Eleonora skulle krönas till Sveriges drottning i Storkyrkan i Stockholm. Kröningen skulle gestalta en gift hustrus och drottnings uppgifter vid sidan av sin make. Drottningen skulle trygga kungamaktens framtid, genom att föda tronarvingar till världen. Hon hade på det sättet en avgörande roll i att säkra kungaättens fortsatta maktinnehav.
1680 var dock Ulrika Eleonora en nygift och fortfarande barnlös drottning som skulle visas upp för sitt nya folk. Husfasaderna längs intågsvägen hade smyckats med bonader och tapeter av tyg. En rad tillfälliga monument hade också uppförts längs den kröningsprocessionens väg. Flera tusen personer deltog i intågsprocessionen. Drottningen själv åkte mitt i processionen i en magnifik guld- och silversmyckad vagn, dragen av sex hästar. Efter hennes vagn följde kungens vagn och änkedrottning Hedvig Eleonoras vagn. Dessa vagnar var dock tomma, eftersom kungen och änkedrottningen i själva verket väntade på kungliga slottet. Processionen anlände staden norrifrån, från Jakobsdal via Stallmästargården och in genom norra tullporten. Triumfportar av trä, tyg och papp hade byggts upp, med symboler och texter på latin som på olika sätt beskrev drottningens dygder och egenskaper. Vaksamhet, försiktighet, tålamod, uppriktighet och gudfruktighet var de viktiga dygder som skulle ge både riket och drottningen fred, endräkt, välfärd och ära. Inne i staden, vid Barnhuset (vid nuvarande Drottninggatan) hade en pyramidlik utsmyckning på temat Mons pietatis, Fromhetens berg, uppförts. Högst upp på pyramiden stod fromheten själv i form av en vitklädd kvinna. Flickorna från barnhuset hade klätts för att personifiera olika dygder, som endräkten (concordia), noggrannheten (diligentia), fliten (industria), kyskheten (castitas) och ödmjukheten (humilitas) Barnhuspyramiden var en typisk utsmyckning för en drottningkröning och platsen givetvis väl vald Vid Norrbro fanns ytterligare en triumfport med dygder och sentenser riktade till drottningen. När processionen nått slottet steg drottningen ur sin vagn och möttes av sin svärmor, änkedrottning Hedvig Eleonora. Hon ledde den unga drottningen till rikssalens trappa där kungen stod för att ta emot sin hustru. När kungaparets förenats sköts salut.
Dagen därpå, den 25 november, var det dags för den egentliga höjdpunkten, själva kröningsceremonin. Processionen gick den korta vägen från slottet till Storkyrkan, vägen var täckt med rött kläde. Både kungen och drottningen deltog denna gång, liksom deras regalier som bars från slottet till kyrkan. Fyra rådsherrar bar kungens fyra regalier, medan kungen själv bar kronan på huvudet (eftersom han redan var krönt). Tre andra riksråd bar drottningens regalier, äpplet, spiran och kronan. Drottningen gick under en himmel av tyg. beledsagad av Magnus Gabriel de la Gardie och Sten Bielke. Ulrika Eleonora hälsades välkommen av biskoparna vid kyrkporten och följdes in i kyrkan. Kungen och drottningen tog plats vid koret där två troner ställts upp. Drottningens regalier placerades på altaret medan kungen höll spiran och äpplet i vardera hand. Ärkebiskopen höll i ceremonin. Drottningen leddes fram till altaret och fick kröningsmanteln över sina axlar. Hon smordes med helig olja, vilket var det moment i kröningen som upphöjde drottningens status. Sedan satte hon sig på silvertronen som stod framme vid altaret och tog emot regalierna en efter en. När kronan överräckts till henne utropades hon till drottning av riksmarskalken. Salut sköts över staden och därefter lämnade alla kyrkan och gick i procession tillbaka till slottet. Nu bar drottningen själv regalierna som ett tecken på hennes nyvunna värdighet.
Ulrika Eleonora som drottning
Ulrika Eleonora beskrivs som gudfruktig, tålig, mild och välgörande. Genom dessa egenskaper blev hon populär hos många. Hennes utseende beskrivs som behagligt utan att vara vackert; hon förde sig enkelt och värdigt. Hon ska ha varit intelligent och intresserad av läsning och konst, särskilt målarkonst. Hon gjorde ett gott intryck på sin omgivning vid sin ankomst till Sverige.
Vid en resa mellan Kungsör och Strömsholm inför hennes första ankomst till Stockholm, gick kungens jakt Carolus på grund på Galten i Mälaren mellan Köping och Kungsör. Båten var nära att sjunka, men hon lugnade paniken med orden: "Still, ropa inte så! Om vi skola dö, så är det Guds vilja, och Gud ske hans vilja!"
Hon fick vid sin ankomst en egen hovstat och ett stort underhåll, men gjorde på eget initiativ många inskränkningar i den med argumentet att hon inte ville tynga statens medel, och förklarade också att hon helst av allt inte hade velat ha en egen hovstat utan hade föredragit att dela sin makes. Hon tilldelades sin egen livgeding och underhåll, men avstod från att själv administrera den och överlät dess skötsel på kungens förvaltning. När den danske ambassadören Jens Juel, som hade i uppgift att se till hennes intressen varnade henne för att hon gick för långt i sin självuppoffring och gav bort sin egen frihet, svarade hon: "Då jag icke vill någonting annat än hvad, som är rätt och billigt, så kunna ju konungen och hans ämbetsmän icke motsätta sig mina önskningar, utan att nedsätta sitt eget anseende. För öfrigt hoppas jag, alt denna min eftergifvenhxet skall till fördel för Danmark lätta de andra underhandlingarna". Hon skickade hem nästan hela sin danska uppvaktning till Danmark, och förklarade att hon inte behövde ytterligare assistans av Danmark utan med förtroende överlämnade sina intressen till sin make och sina ministrar.
Ulrika Eleonora saknade allt politiskt inflytande: maken föredrog att diskutera politik med sin mor snarare än med sin hustru. Men det finns dock inga belägg för att han ska ha avfärdat henne med det ofta citerade: "Jag har tagit mig en drottning för att föda barn, inte för att råda mig i mitt regemente."