Östlig igelkott (Erinaceus concolor) är en art i släktet Erinaceus som tillhör familjen igelkottdjur. Beskrivningen av fyndplatsen för typexemplaret var otydlig och det tolkades 1991 i en studie som regionen kring Trabzon i östra Turkiet.
Utbredning Dessa djur lever i Central- och Östeuropa samt i västra Asien. Dess utbredningsområde överlappar med utbredningsområdet för den art som på svenska bara kallas igelkott (Erinaceus europaeus) i ett område som sträcker sig från västra Polen över östra Österrike till Adriatiska havet. Östlig igelkott förekommer dessutom på Balkan, från Anatolien till Israel och fram till Kaukasus.
I regionen som visas på kartan blå lever Erinaceus roumanicus som för några år sedan blev godkänd som art.
Utseende Östlig igelkott skiljer sig från arten Erinaceus europaeus genom att brösten och buken är vitaktiga eller helt vita. Kroppslängden (huvud och bål) ligger mellan 20 och 26 centimeter och vikten är upp till 1500 gram. De flesta exemplaren väger 550 till 800 g. Liksom den andra igelkottarten har östlig igelkott taggar på huvudet och ryggen och kan rulla ihop sig vid fara. Djuret har ungefär 41 mm långa bakfötter och öronens längd är 20 till 30 mm. I sällsynta fall förekommer albinism. Artens 36 tänder fördelar sig efter tandformeln I 3/2, C 1/1, P 3/2, M 3/3. Den diploida kromosomuppsättningen bildas av 48 kromosomer (2n=48).
Ekologi Det är inte mycket känt om artens levnadssätt men det antas att livsföringen liknar Erinaceus europaeus. De lever vanligen ensamma, är aktiva på natten och vilar under dagen i ett näste. Gömstället kan vara en buske, en ansamling löv, en bergsspricka eller en självgrävd jordhåla. Boet kan vara lite över 150 cm lång och 75 cm djup. Arten vandrar i genomsnitt 300 meter under en natt med en hastighet av 17 meter per minut. Revirets storlek ligger mellan 0,2 och 2,5 hektar. Hos arten förekommer den form av själv-smörjelse som är typisk för alla medlemmar av samma underfamilj. Östlig igelkott rullar ihop sig vid fara. Den har bra sim förmåga. Artens föda utgörs främst av insekter, daggmaskar och mångfotingar. Den äter även mindre ryggradsdjur som ödlor, grodor och småfåglar samt kadaver. Denna igelkott äter matrester som personer lämnade utanför byggnader.
I sydliga regioner sker fortplantningen mellan mars och maj och längre norrut mellan april eller maj och juli. Honan föder 5 till 6 ungar per kull som är 45 till 65 mm långa och 12 till 16 g tunga. De öppnar sina ögon efter 12 till 16 dagar och får sina första tänder efter 21 till 24 dagar. Arten kan leve 6 till 8 år i naturen och upp till 10 år i fångenskap.
Exemplar som hölls som husdjur visar ingen agressivitet.
Tidigare var zoologerna oense om huruvida östlig igelkott är en självständig art eller bara en underart till Erinaceus europaeus. Idag är det få biologer som räknar dessa djur till samma art.
Hot För beståndet är inga hot kända. Djuret ät i flera delar av utbredningsområdet vanlig förekommande. IUCN listar arten som livskraftig (LC).
Källor
Noter
Externa länkar Erinaceus concolor på IUCN:s rödlista, auktor: Insectivore Specialist Group, 1996. version 6 maj 2006
Kategori:Igelkottdjur Kategori:Däggdjur i palearktiska regionen