Mount Kenya (gĩkũyũ: Kirinyaga; embu: Kirenia; maa: Ol Donyo Keri; meru: Kirimara) är med toppen Batian på 5 199 m ö.h. det högsta berget i Kenya och det näst högsta i Afrika, efter Kilimanjaro. Mount Kenya är beläget i landets centrala del, strax söder om ekvatorn, ungefär 170 kilometer nord-nordost om Nairobi, Kenyas huvudstad. Berget kan ses från staden vid klart väder.Enligt karta i Berget har gett namn åt landet Kenya.
Mount Kenya är en slocknad stratovulkan, som skapades ungefär tre miljoner år efter att östafrikanska gravsänkesystemet bildats. För några tusen år sedan var toppen täckt av en glaciär. Det har gjort att sluttningarna av Mount Kenya är väldigt eroderade, med flera dalar som strålar ut från bergets topp. Nuförtiden finns det 11 små glaciärer i toppområdet, vilka dock håller på att försvinna.Mountain Club of Kenya Berget är viktigt för vattenförsörjningen till stora delar av Kenya.
Vulkanen har länge varit helig för kikuyu-, meru- och embufolken, som har haft sina hemländer runt berget. Berget tros av massajerna vara guden Ngais hem.
De första européerna anlände till vulkanen 1849, då missionären Johann Ludwig Krapf såg berget, Världens forskare var länge skeptiska till att någon sett snö så nära ekvatorn. Att Mount Kenya fanns blev dock bekräftat 1883 och vulkanen blev undersökt för första gången under 1887. Mount Kenya bestegs slutligen 1899 av en klättringsexpedition ledd av Halford John Mackinder. Nuförtiden finns det många vandrings- och klättringsleder uppför berget. Det finns även bandas, raststugor, på vulkanens sluttningar.
Topologi thumb|Mount Kenya var en stratovulkan och liknade sannolikt Fujiberget på fotot före nedisningarna. De lägre sluttningarna har dock kvar sin form och gör det möjligt att skatta bergets ursprungliga höjd.
Mount Kenya som stratovulkan var aktiv från pliocen till pleistocen. Den ursprungliga kratern var då troligen över 6 000 meter hög; högre än Kilimanjaro. Sedan den slocknade har två större nedisningsperioder inträffat, vilket framgår av två rejäla ringar av morän nedanför glaciärerna. Den lägre moränen ligger på runt 3 300 m ö.h. Bergets lägsta sluttningar har dock aldrig varit nedisade. Nu är de odlade eller skogbevuxna. De utmärker sig genom V-formade dalar med branta sidor och många tillflöden. Högre upp på det nuvarande myrlandet har ispåverkan gjort dalarna grundare med U-formade platta bottnar. Numera når glaciärerna inte nedanför 4 650 m ö.h. Gregory föreslog redan 1894 att en heltäckande ishätta på toppen en gång eroderat ned topparna till vad de numera är. miniatyr|höger|250px| Mount Kenyas huvudtoppar och glaciärer ligger nära bergets centrum.
Mount Kenyas toppar är nästan alla av vulkaniskt ursprung. Flertalet befinner sig nära toppkonens centrum. De centrala är en vulkanisk plugg som har motstått glacialerosion. Topparna har en alpin prägel av sitt knaggliga utseende att döma. Typiskt för alpin terräng uppstår de högsta topparna och isolerade spetsiga tinnar vid skärningspunkter mellan kammar.
När Mount Kenya var aktiv förekom även viss satellitaktivitet. Den nord-östra sidan av berget har många gamla vulkanpluggar och kratrar. Den största, Ithanguni, hade till och med en egen ishätta, när huvudtopparna var täckta av is. Runda kullar med branta sidor finns det också gott om i detta område, vilka är troliga rester efter små igensatta öppningar.
De centrala topparna har bara några få mossor, lavar och små alpina växter som växer i klippskrevorna. Längre bort från mitten är de vulkaniska propparna täckta av vulkanisk aska och jord. Vegetationen på dessa toppar är typisk för den vegetationszon som de befinner sig i.
De högsta topparna är Batian 5 199 m ö.h., Nelion 5 188 m ö.h. och Pt Lenana 4 985 m ö.h.. Batian och Nelion ligger bara 250 m därifrån, men är separerade från Lenana genom Gates of Mist passet, vilket är ungefär lika djupt. Coryndon Peak 4 960 m ö.h. är därnäst högst, men olikt de föregående topparna bildar den inte en del av den centrala pluggen.
Andra toppar omkring den centrala pluggen innefattar Pt Piggot 4 957 m ö.h., Pt Dutton 4 885 m ö.h., Pt John 4 883 m ö.h., Pt John Minor 4 875 m ö.h., Krapf Rognon 4 800 m ö.h., Pt Peter 4 757 m ö.h., Pt Slade 4 750 m ö.h. och Midget Peak 4 700 m ö.h.. Alla dessa har en brant pyramidal form.
Särskilt taggiga isolerade toppar är Terere 4 714 m ö.h. och Sendeyo 4 704 m ö.h., som är två tvillingtoppar norr om huvudproppen. Tillsammans bildar de en stor parasitisk propp. Andra toppar som är värda att nämnas är Hatten 4 639 m ö.h., Delamere Peak, Macmillan Peak och Rotundu.
miniatyr|vänster|170px| Lobelia telekiins blomställning kan nå en längd upp till 3 meter.
Mount Kenya nationalpark och skogsreservat Kirinyaga upptogs på Unescos världsarvslista 1997 i form av nationalparken som hade skapats redan 1949. Parken tar emot över 15 000 besökare varje år. I området finns en mängd unika djur- och växtarter.
Det finns åtta olika vegetationszoner från bergets fot till dess topp. Ur Mike Resnicks andra framtidsvision om Kirinyaga Sluttningarna vid bergets fot upp till cirka 3 000 meters höjd är täckta av olika sorters skog. Många arter, 13 av dem växter, är endemiska eller väldigt karakteristiska för Mount Kenya, såsom Lobelian, korsörter eller Klipphyraxen.
Tack vare detta har området över 3 200 meters höjd, ett område på 715 km², sedan 1949 avsatts som en nationalpark.
Ekologisk variation längs höjdzonerna miniatyr|höger| Karta över Mount Kenyas vegetationszoner.
Flora och fauna på Mount Kenya är klart skiftande beroende på höjden över havet, regnmängd, väder och temperatur. Det finns också variationer inom höjdzonerna, beroende på bergssidans beskaffenhet och sluttningens aspekt. Begreppet aspekt syftar inom fysisk geografi främst på det väderstreck som bergssluttningarna vetter emot. Dessa är därför ofta uppdelade i zoner efter mildare upp till bistert klimat, vilka var och en har sin artskilda dominerande växtlighet. Flertalet växter på Mount Kenya har inte varit kända länge nog för att namn ska hunnit bli allmän del i språket. Många arter på Mount Kenya skiljs åt enbart genom deras vetenskapliga namn.
Regnväder på den gamla vulkanen kommer från Indiska Oceanen i öster och syd-öst. Det följer att sluttningar som vetter ditåt är blötast. De våtare sluttningarna kan upprätthålla såväl tätare vanlig skog och av bambu, som annan växtlighet som kräver mer vatten för att överleva. Därför har öst- och sydöstsluttningarna högre biodiversifikation än de nordliga och västra.
Mount Kenyas vegetationszoner är mycket tydliga. Det förhållandevis platta land som omger berget utnyttjas för jordbruk. De lägsta sluttningarna är täckta av alpin skog, som i öster och sydost ger vika för bambu. Ovanför detta ligger trädgränsens skog och därefter hedland och snårskog. Högre upp längs berget blir vegetationen mer specifikt anpassad till kylan i den afro-alpina zonen, och de ytor som nyligen har blivit nedisade är kända som den snötåliga zonen.
Vissa växter är typiska för respektive zon, där de mer specialiserade hittas på högre höjd. Djur har förmågan att röra sig mellan skilda vegetationsområden, men förknippas likväl ofta med vissa zoner. Man har uppskattat att mer än tre fjärdedelar av afro-alpin vegetation är endemisk.
Zoner Lågland som omger berget Området som omger den gamla vulkanen sträcker sig upp till omkring 1 000 meter över havet. Klimatet är mycket varmt och torrt och vegetationen utgörs huvudsakligen av savann och taggiga busksnår.
Här växer många olika sorters gräs. Träden och buskarna i denna trakt används på ett antal olika sätt. Som till exempel Gummieuforbia som odlas av lokalbefolkningen som stängsel.
Det finns fläckar av inhemsk skogsbygd, där träd från akaciasläktet och tropikmandelväxter dominerar. Andra träd, som av eukalyptussläktet och fruktträd, har introducerats för mat och av kommersiella orsaker.
Odlingszon miniatyr|höger|Mount Kenyas lägre sluttningar är mycket bördiga och området är kraftigt uppodlat. Bergets lägre sluttningar under 1 800 meter över havet har en väldig potential för odling och här bedrivs intensivjordbruk. Jordarna är fuktiga och mycket bördiga till följd av vulkanisk aktivitet.
Huvuddelen av området som nu odlas omkring Mount Kenya var förr skog. Under avskogningen för att få fram mark för grödor och bete lämnades några trän kvar. Från dessa trän borde det vara möjligt att bilda sig en uppfattning om vilka träd som brukade förekomma i skogarna. Dessvärre är de inte alls representativa, eftersom träd ofta fälldes eller bevarades av särskilda skäl. Heliga eller nyttiga träd lämnades ofta kvar, och andra träd som oftast bevarades var de som växte intill och längs med jordbruksgrödor och de som tillhandahöll skugga för betande boskap. Fikonträd anses heliga av Kikuyu, och man kan ofta se dem stående på deras mark. Lika väl som att selektivt behålla inhemska trän, kan i planteringar med exotiska trän även hittas sådana med pinje, eukalyptus och cypress. Av dessa skäl är det inte rätt väg att utgående från de som nu växer, där skogen brukade stå, sluta sig till att de representerar den ursprungliga sammansättningen på skogarna.
Grödorna som odlas kring Mount Kenya har skiftat efter européernas ankomst och det ökade resandet. Folket som levde runt berget på 1800-talet odlade grödor som hirs, durror och yams, men nya sorter har introducerats. Det finns flera orsaker till förändringen av grödor, däribland växande jordbruk och tillkomsten av avsalugrödor. Före européernas ankomst brukade familjer endast odla vad som behövdes för hushållet och vara självförsörjande. Det huvudsakliga jordbruket runt Mount Kenya är numera för avsalugröda.
Te, kaffe, bönor, majs, bananer, potatis, ris, citrusfrukter, mango och grönsaker är grödor som odlas allmänt. Vilka grödor som odlas i olika väderstreck på berget skiljer sig åt, eftersom nederbördsmängderna är signifikant olika mellan de nordliga och de sydliga sluttningarna. De sydliga sluttningarna är mycket våtare och är därför ideala för att odla te och kaffe, medan de nordliga sluttningarna är alltför torra för dessa grödor. Några få storskaliga jordbruk har etablerats, där vete och korn odlas. Boskap hålls ofta i de torrare och mindre produktiva områdena, särskilt kor för mjölkproduktion. Ett konstbevattningssystem har utvecklats, vilket har ökat produktiviteten i de torrare regionerna. När så många människor i Kenya är beroende av nederbörden på berget, reducerar dock detta den mängd vatten som når fram till mer avlägsna delar och medför torka där.
Mellan 1 800 och 2 500 meter över havet finns det sub-montan skog, som exploateras av lokalbefolkningen. Där finns många skogsbaserade industrier, som sågverk och möbelfabriker, etablerade runt dessa sluttningar.
Före år 1900 kunde man stöta på många vilda djur i Mount Kenyas lägre regioner. Buffel, noshörning, lejon och olika antiloper var vanliga, liksom flodhäst och krokodiler i vattendragen. Sedan 1900 har stora flertalet av dessa djur antingen blivit dödade eller lämnat området. Några få såsom hyena och jordpiggsvin finns kvar.
Bergsskog miniatyr|vänster| Den montana skogen kring Mount Kenya är full av ett otal arter.
Bergsskogens lägre gräns ligger mellan 2 000 och 2 500 meter över havet. Här märks åter hur vegetationen varierar med bergsluttningarnas olika riktningar. På de sydöstra sluttningarna dominerar arten Ocotea usambarensis, som kan bli upp till 45 m hög. Här växer även mossor, lavar och ormbunkar.
På de norra sluttningarna är den östafrikanska enen, Juniperus procera, den dominanta arten. Denna kan bli över 30 m hög och används som timmer. Också brukad som timmer är podo, Podocarpus milanjianus, som kan växa upp till 45 m höjd.
Det afrikanska olivträdet, Olea africana är vanligt förekommande i torrare skog och på lägre höjd. Schefflera liknar strypfikon, i det att den startar som en epifyt och tar död på värdträdet. Väl representerade buskar är flädersläktet genom Sambucus africanus och hallon.