San Lorenzo in Damaso är en kyrkobyggnad och mindre basilika i Rom, helgad åt den helige Laurentius. Kyrkan är inkorporerad i Palazzo della Cancelleria i Rione Parione och tillhör församlingen San Lorenzo in Damaso.

San Lorenzo in Damaso är även titelkyrka. Nuvarande titelinnehavare är kardinal Antonio María Rouco Varela.

Kyrkans historia Kyrkan grundades av påve Damasus I år 380. En inskription i kyrkan hugfäster minnet av denna tilldragelse: HAEC DAMASVS TIBI CHRISTE DEVS NOVA TECTA DICAVI LAVRENTII SAEPTVS MARTYRIS AVXILIO. Initialt bar kyrkan även namnet San Lorenzo in Prasino. Prasinus betyder "ljusgrön" på latin och anses i detta sammanhang åsyfta det gröna partiet vid vagnskapplöpningar. Kyrkan uppfördes i närheten av det gröna partiets stall.

Kyrkans första omnämnande förekommer i ett dokument från en synod sammankallad av påve Symmachus år 499; i dokumentet går kyrkan under namnet Titulus Damasi. I Liber Pontificalis benämns kyrkan som Sancti Laurentii juxta Theatrum, vilket anger att den var belägen nära Pompejusteatern. Påve Hadrianus I (772–795) genomförde en restaurering, vid vilken påve Damasus I:s reliker fördes till kyrkan och placerades under högaltaret. Under Johannes XIX:s pontifikat (1024–1032) drabbades kyrkan av en ödeläggande eldsvåda; kyrkan reparerades och konsekrerades ånyo under Stefan IX (1057–1058).

San Lorenzo in Damaso förekommer i Catalogo di Cencio Camerario, en förteckning över Roms kyrkor sammanställd av Cencio Savelli år 1192 och bär där namnet sco. Laurentio in Damaso samt i Catalogo Parigino (cirka 1230) som s. Laurencius in Damaso, i Catalogo di Torino (cirka 1320) som Ecclesia sancti Laurentii in Damaso och i Catalogo del Signorili (cirka 1425) som sci. Laurentii in Damaso.

Den gamla basilikan revs successivt i samband med uppförandet av Palazzo della Cancelleria, säte för det påvliga kansliet, vilket ägde rum mellan 1489 och 1511. Beställare var kardinal Raffaele Riario, som var kardinalpräst av San Lorenzo mellan 1483 och 1517. Den nya basilikan inlemmades i palatset. Det är inte klarlagt vilken arkitekt som ritade palatset och kyrkan; enligt traditionen skall det ha varit Bramante, men byggnadskomplexet uppvisar även arkitektoniska element typiska för Antonio da Sangallo den äldre och Baccio Pontelli. Rester av 300-talskyrkan påträffades under palatsets innergård i samband med utgrävningar, vilka företogs av den tyske konsthistorikern Richard Krautheimer åren 1988–1992.

Kardinal Alessandro Farnese lät installera ett nytt innertak och uppföra en ingångsportal, den senare av Vignola. Kardinal Francesco Barberini uppdrog åt Bernini att bygga om koret, vilket innebar att han ritade en absid och confessio, vilka uppfördes 1638–1640. Därutöver uppfördes ett nytt högaltare.

Under den franska ockupationen av Rom 1799 användes basilikan som stall och övergavs påföljande år. År 1807 företogs en omfattande restaurering under ledning av arkitekten Giuseppe Valadier. Fransmännen ockuperade Rom ånyo 1813 och restaureringsarbetena avbröts, men återupptogs tre år senare, av Giuseppe Salvi och kyrkan återöppnades år 1820. År 1868 gav påve Pius IX arkitekten Virginio Vespignani i uppdrag att återställa basilikans renässansdräkt, vilket innebar att Berninis och Valadiers tillägg avlägsnades. Vespignani lät bygga om ciboriet samt infoga coretti i absiden. Mittskeppet dekorerades med fresker med scener ur de heliga Laurentius och Damasus liv, utförda av Luigi Fontana.

Den 31 december 1939 utbröt en brand i Palazzo della Cancelleria och bland annat förstördes kyrkans tak. Detta återställdes mellan 1940 och 1943.

Interiören Kyrkan är en treskeppig basilika med en djup förhall. Bakom högaltaret ses Federico Zuccaris målning Jungfru Marie kröning med de heliga Laurentius, Damasus, Petrus och Paulus. ciboriet med alabasterkolonner och förgylld kupol är ett verk av Virginio Vespignani. Absidens halvkupol med tre tondi, föreställande Tron, Hoppet och Kärleken, är utförda av Francesco Grandi.

Omedelbart till höger om ingången återfinns Berninis Gravmonument över Alessandro Valtrini, utfört 1639 av stenhuggarna Lorenzo Florij, Giacomo Razzinello och Niccolò Sale. Ett bevingat skelett håller i en medaljong med ett porträtt av den avlidne Alessandro Valrini, som hade varit kammarherre hos påve Urban VIII.

I narthex står två skulpturer, vilka avbildar de heliga Frans Xavier och Carlo Borromeo; den sistnämnda är ett verk av Stefano Maderno.

Kyrkan har sex sidokapell, fyra på höger sida och två på vänster sida.

Höger sida Cappella di San Nicola Det första sidokapellet på höger hand, vilket används som dopkapell, är invigt åt den helige Nikolaus och härstammar från början av 1500-talet. Kapellet restaurerades på begäran av kardinal Francesco Barberini år 1664. År 1741 övergick patronatsrätten till kardinal Tommaso Ruffo som uppdrog åt Nicola Salvi att genomföra en omstrukturering av kapellet. Altarmålningen är utförd av Sebastiano Conca år 1743 och föreställer Jungfru Maria och Barnet med de heliga Filippo Neri och Nikolaus. I kapellets tak har Corrado Giaquinto freskmålat Gud den Evige fadern uppenbarar sig för den helige Nikolaus samt i pendentiven allegoriska figurer.

Cappella del Crocifisso I det andra kapellet, invigt åt den korsfäste Kristus, återfinns ett träkrucifix från 1300-talet. Detta kapell, som även benämns Cappella Massimo, bildades år 1582 genom en sammanslagning av tre mindre kapell.

Själva altaruppsatsen från 1758 är ett verk av Giovanni Domenico Navone; blomsterdekorationen i polykrom intarsiateknik är särskilt rik. Gravmonumentet över Maria Gabriella di Savoia Massimo (1811–1837) är utfört av Pietro Tenerani. Mittemot detta återfinns Lorenzo Ottonis gravmonument över kaniken och diplomaten George Conn (1598–1640) med en putto av Giuseppe Giorgetti.

Cappella del Sacro Cuore Kapellet är invigt åt Jesu heliga hjärta. Pietro Gagliardi har här utfört altarmålningen Jesus visar sitt heliga hjärta flankerad av änglar. Utanför kapellet står två gravmonument: det över kardinal Antonino Saverio De Luca av Giuseppe Prinzi och det över vetenskapsmannen och politikern Pellegrino Rossi av Pietro Tenerani.

Cappella della Madonna del Rosario di Pompei Kapellet till höger om koret är numera invigt åt Vår Fru av Rosenkransen av Pompeji, men var tidigare invigt åt ärkeängeln Mikael och aposteln Andreas.

Vänster sida Cappella del Santissimo Sacramento e delle Cinque Piaghe di Gesù Cristo Kapellet till vänster i narthex är invigt åt det allraheligaste Sakramentet och åt Jesu Kristi fem sår. Kardinal Pietro Ottoboni uppdrog åt arkitekten Ludovico Rusconi Sassi att bygga om kapellet (1737). Vincenzo Berrettini har utfört målningen Sista måltiden. Kupolfresken av Andrea Casali framställer Guds Lamms förhärligande.

Utanför detta kapell finns en sittande staty föreställande den helige Hippolytus. Det är en kopia av en staty som påträffades vid Via Tiburtina år 1551.

Cappella dell'Immacolata Concezione Kapellet till vänster om koret är invigt åt den Obefläckade Avlelsen. Initialt freskmålade Pietro da Cortona kapellet, men freskerna har gått förlorade. I kapellet vördas ikonen Vergine di Grottapinta, vilken antas härstamma från kyrkan Santa Maria di Grottapinta. På bården runt ikonen står en text som upplyser om att ikonen hyser reliker från de fyrtio martyrerna, påve Felix samt de heliga Marcus och Marcellianus.

I vänster sidoskepp finns även Giovanni Antonio Dosios gravmonument över Annibale Caro.

Titelkyrka San Lorenzo in Damaso stiftades som titelkyrka av påve Alexander I år 112.

Lista över kardinalpräster (ej komplett)

Damasus: ? –366 Bonifacio: cirka 415–418 Prospero d'Aquitania: 432 Projettizio: 499 Lorenzo: 499–500 Specioso (eller Specio): 500 Specioso: 595 Epifanio: 721 Leone: före 745–761 Marino: 761 – ? Leone: 853 – ? Adriano: 875 – ? Cristoforo: cirka 900–903 Pietro 946 – före 964 Pietro: 964 – före 993 Pietro: före 1012 – cirka 1027 Giovanni: 1033 – före 1049 Leone: 1049 – cirka 1072 Riso (eller Richo): 1088–1112 Adeodato: 1116–1129 Stefano Stornato: 1130–1132 (pseudokardinal utnämnd av motpåven Anacletus II) Angelo: 1133–1138 Yves: 1138–1143 Guido Moricotti: 1143–1150 Nikolaus: 1150–1151 Giovanni Paparoni: 1151–1158 Pietro di Miso: 1165–1182 Pedro de Cardona: 1182–1183 Uberto Allucingoli: 1183–1185 Ottone: 1172–1173 (pseudokardinal utnämnd av motpåven Calixtus III) Uberto Crivelli: 1185–1187 Pietro: 1188–1190 Vakant: 1190–1213 Pierre Duacensis: 1212–1216 Pietro Campano: 1216–1217 Vakant: 1217–1288 Matteo D'Acquasparta: 1288–1291 Francesco Ronci: 1291–1294 Nicolas L'Aide: 1294–1299 Arnaud Nouvel: 25 juli – 17 augusti 1317 Hugues Roger: 1342–1363 Pierre de Banac: 1368–1369 Pietro Corsini: 1370–1374 Bartolomeo da Cogorno: 1381–1385 Angelo Acciaioli: 1385–1397 Giordano Orsini: 1400–1412; in commendam 1412–1438 Juan Martínez de Murillo: 1419–1420 (pseudokardinal utnämnd av motpåven Benedictus III) Vakant: 1420–1440 Aleksander Mazowiecki: 1440–1444 (pseudokardinal utnämnd av motpåven Felix V) Ludovico Scarampi-Mezzarota Trevisano: 1440–1465 Lancelot de Lusignan: 1447–1449 (pseudokardinal utnämnd av motpåven Felix V) Juan de Mella: 1465–1467 Vakant: 1467–1477 Francesco Gonzaga (1477–1483) Raffaele Sansone Riario della Rovere: 1483–1503; in commendam 1503–1517 Giulio de Medici: 1517–1523 Pompeo Colonna: 1524–1532 Ippolito de Medici: 1532–1535 Alessandro Farnese: 1535–1564; in commendam 1564–1589 Alessandro Damasceni Peretti: titeldiakonia pro illa vice 1589–1620; titelkyrka 1620; in commendam 1620–1623 Ludovico Ludovisi: 1623–1632 Francesco Barberini: titeldiakonia pro illa vice 1632–1644; titulus 1644–1645; in commendam 1645–1679 Lorenzo Raggi: 1679–1680 Vakant: 1679–1689 Pietro Ottoboni: titeldiakonia pro illa vice 1689–1724; titulus 1724–1725; in commendam 1725–1740 Tommaso Ruffo: in commendam 1740–1753 Girolamo Colonna di Sciarra: 1753–1756 Alberico Archinto: 1756–1758 Carlo Rezzonico: 1758–1763 Henry Benedict Mary Clement Stuart of York: in commendam 1763–1807 Francesco Carafa di Trajetto: 1807–1818 Giulio Maria della Somaglia: 1818–1830 Tommaso Arezzo: 1830–1833 Carlo Maria Pedicini: 1834–1843 Tommaso Bernetti: 1844–1852 Luigi Amat di San Filippo e Sorso: 1852–1878 Antonio Saverio De Luca: 1878–1883 Teodolfo Martel: 1884–1899 Lucido Maria Parocchi: in commendam 1899–1903 Antonio Agliardi: 1903–1915 Ottavio Cagiano de Azevedo: 1915–1927 Andreas Frühwirth: 1927–1933 Tommaso Pio Boggiani: in commendam 1933–1942 Vakant: 1942–1958 Celso Benigno Luigi Costantini: 9 juni – 17 oktober 1958 Santiago Luis Copello: 1959–1967 Luigi Traglia: 1969–1972 Narciso Jubany Arnau: 1973–1996 Antonio María Rouco Varela: 1998–

Omnämningar i kyrkoförteckningar Katalog År Benämning Catalogo di Cencio Camerario 1192 sco. Laurentio in Damaso Il Catalogo Parigino cirka 1230 s. Laurencius in Damaso Il Catalogo di Torino cirka 1320 Ecclesia sancti Laurentii in Damaso titulus presbiteri cardinalis Il Catalogo del Signorili cirka 1425 sci. Laurentii in Damaso Il Liber Anniversariorum Sancti Salvatoris ad Sancta Sanctorum 1461 Ecclesia SS. Laurentii et Damasi

Cappella del Pallio I Palazzo della Cancelleria finns ett kapell – Cappella del Pallio. Francesco Salviati har här för kardinal Alessandro Farnese utfört flera fresker, bland annat Johannes Döparens halshuggning och Pauli omvändelse.

Bilder

Se även Oratorio del Santissimo Sacramento e delle Cinque Piaghe

Kommentarer

Referenser Noter

Tryckta källor

Externa länkar

Kategori:Romersk-katolska kyrkobyggnader i Rom (rione Parione) Kategori:Kyrkobyggnader invigda under 300-talet Kategori:Kyrkobyggnader uppkallade efter den helige Laurentius Kategori:Rione Parione Kategori:Basilica minor Kategori:Titelkyrkor i Rom Kategori:Verk av Giovanni Lorenzo Bernini Kategori:Verk av Giuseppe Valadier Kategori:Kyrkobyggnader med verk av Giovanni Lorenzo Bernini