Cambridge Four (även benämnd Cambridge Five) var en spiongrupp i Storbritannien som förmedlade information till Sovjetunionen under andra världskriget och kalla kriget och var aktiv från 1930-talet till åtminstone början av 1950-talet. Ingen av de kända medlemmarna åtalades någonsin för spioneri. Gruppens antal och medlemsantal växte fram långsamt, från 1950-talet och framåt.
Allmänheten blev först medveten om konspirationen 1951 efter den plötsliga flykten av Donald Maclean (1913–1983, kodnamn Homer) och Guy Burgess (1911–1963, kodnamn Hicks) till Sovjetunionen. Misstankarna riktades omedelbart mot Kim Philby (1912–1988, kodnamn Sonny, Stanley), som så småningom flydde till Sovjetunionen 1963. Efter Philbys flykt fick den brittiska underrättelsetjänsten bekännelser från Anthony Blunt (1907–1983, kodnamn Johnson) och sedan John Cairncross (1913–1995, kodnamn Liszt), som har kommit att ses som de två sista i en grupp av fem. Deras inblandning hölls hemlig i många år: fram till 1979 för Blunt och 1990 för Cairncross. Namnet Cambridge Four utvecklades till att bli Cambridge Five efter att Cairncross namn lades till.
Gruppen rekryterades av NKVD under deras utbildning vid University of Cambridge på 1930-talet, men den exakta tidpunkten är omdiskuterad. Blunt hävdade att de inte rekryterades som agenter förrän efter att de hade tagit examen. Blunt var medlem av Trinity College och var flera år äldre än Burgess, Maclean och Philby. Han fungerade som talangscout och rekryterare.The fourth man speaks: Last testimony of Anthony Blunt The Independent McSmith, Andy. 23 July 2009.
De fem var övertygade om att sovjetkommunismens marxism-leninism var det bästa tillgängliga politiska systemet och det bästa försvaret mot fascismen. Alla gjorde framgångsrika karriärer inom olika grenar av den brittiska regeringen. De vidarebefordrade stora mängder underrättelser till Sovjet, så till den grad att KGB började misstänka att åtminstone en del av dem var falska. Kanske lika viktig som de specifika statshemligheterna var den demoraliserande effekten på det brittiska etablissemanget av deras långsamma demaskering och den misstro mot brittisk säkerhet som detta orsakade i USA.
Många andra har också anklagats för medlemskap i Cambridge-ligan.
Medlemskap De följande fem försåg Sovjetunionen med underrättelser under sin NKVD-kontrollant, Jurij Modin, som senare rapporterade att den sovjetiska underrättelsetjänsten misstrodde dubbelagenterna i Cambridge under andra världskriget och hade svårt att tro att männen skulle ha tillgång till topphemliga dokument. De var särskilt misstänksamma mot Harold "Kim" Philby och undrade hur han kunde ha blivit en brittisk underrättelseofficer med tanke på hans kommunistiska förflutna. En rapport uppgav senare: "Ungefär hälften av de dokument som de brittiska spionerna skickade till Moskva lästes aldrig ens" på grund av sovjetisk paranoia. Icke desto mindre fick Sovjet en stor mängd hemlig information – 1 771 dokument från Blunt, 4 605 från Burgess, 4 593 från MacLean och 5 832 från Cairncross – från 1941 till 1945.
Donald Maclean och Guy Burgess Donald Maclean träffade Guy Burgess som student vid University of Cambridge i början av 1930-talet. Efter att båda inte höll med om idén om kapitalism rekryterades de av sovjetiska underrättelseagenter och blev hemliga agenter. Maclean började leverera information till de sovjetiska agenterna som medlem av utrikesdepartementet 1934. Burgess började också tillhandahålla information från olika positioner mellan 1936 och 1944, först som BBC-korrespondent, sedan som aktiv medlem av den brittiska underrättelsetjänsten och slutligen som anställd i utrikesdepartementet. miniatyr|Guy Burgess och Donald Maclean Maclean och Burgess sågs enligt uppgift av sina sovjetiska hanterare som "hopplösa fyllon" eftersom de hade svårt att hålla sina hemliga yrken för sig själva. Det sägs att Burgess en gång, när han var mycket berusad, av misstag tappade en av de hemliga filerna som han hade tagit från utrikesdepartementet när han lämnade en pub, vilket äventyrade hans andra identitet. Maclean var också känd för att ha läckt information om sina hemliga aktiviteter till sin bror och nära vänner. Men även om de kämpade för att hålla hemligheterna dolda, hindrade det dem inte från att leverera information; Burgess ska ha överlämnat omkring 389 topphemliga dokument till Sovjet i början av 1945, tillsammans med ytterligare 168 dokument i december 1949.
Mellan 1934 och 1951 förmedlade Maclean många hemligheter till Moskva. Bristen på upptäckt berodde på att den brittiska underrättelsetjänsten vägrade att lyssna på varningar från USA, "även efter att FBI hade konstaterat att en agent med kodnamnet Homer hade opererat inne på den brittiska ambassaden i Washington under kriget", enligt en recension av MacLeans biografi av Roland Philipps.
När Philby var stationerad på den brittiska ambassaden i Washington efter kriget fick han reda på att amerikanska och brittiska myndigheter letade efter en mullvad (kodnamn Homer) på den brittiska ambassaden som vidarebefordrade information till Sovjet och förlitade sig på material som avslöjats av Venonaprojektet. Han fick också veta att en av de misstänkta var Maclean. Han insåg att han var tvungen att agera snabbt och beordrade Burgess, som också var anställd på ambassaden och bodde tillsammans med Philby, att varna Maclean i England. Burgess kallades hem från USA på grund av "dåligt uppförande" och när han anlände till London varnade han Maclean.
Burgess och Maclean försvann sommaren 1951 och tillbringade större delen av de följande fyra åren i hemlighet i Kujbysjev i Ryska SFSR. Det var under en tid oklart var de befann sig och deras avhopp bekräftades inte förrän 1956 när de två framträdde på en presskonferens i Moskva. Även om det inte var meningen att Burgess skulle hoppa av samtidigt som Maclean, har det hävdats att han hade beordrats att göra det av sina kontrollanter i Moskva. Flytten väckte omedelbart misstankar mot Philby på grund av hans nära koppling till Burgess. Många spekulerar i att om avhoppet hade gått till på ett annat sätt så hade Philby kunnat klättra ännu högre inom den brittiska underrättelsetjänsten.The Philby Files by Genrikh Borovik, edited by Phillip Knightley, published by Little, Brown and Company, 1994
År 2019 hedrade Ryssland Burgess och Maclean i en ceremoni; En minnestavla fästes på byggnaden där de hade bott på 1950-talet. Chefen för Rysslands utrikesunderrättelsetjänst (SVR) berömde duon på sociala medier för att "ha försett den sovjetiska underrättelsetjänsten med den viktigaste informationen i mer än 20 år, [gjort] ett betydande bidrag till segern över fascismen, skyddet av våra strategiska intressen och säkerställandet av vårt lands säkerhet".
En bokrecension i The Guardian av Stewart Purvis och Jeff Hulberts biografi om Burgess innehöll följande slutsats: "[lämnar] oss ännu mer förvånade över att en sådan illaluktande, tilltufsad, lögnaktig, promiskuös, berusad slusk kunde tränga in i hjärtat av etablissemanget utan att någon tydligen märkte att han också var en sovjetisk mästerspion". Andrew Lownies biografi över Burgess, Stalin's Englishman: The Lives of Guy Burgess, hävdar att han kanske var den mest inflytelserika av alla medlemmar av Cambridge Five.
Kim Philby miniatyr|Kim Philby 1955 Harold "Kim" Philby var en högt uppsatt officer i Storbritanniens hemliga underrättelsetjänst, känd som MI6, som började spionera för Sovjetunionen 1934. Han var känd för att ha överlämnat mer än 900 brittiska dokument till NKVD och dess efterträdare KGB. Han tjänstgjorde som dubbelagent.
Efter Macleans och Burgess flykt fann en undersökning av Philby flera misstänkta saker, men inget som han kunde åtalas för. Trots detta tvingades han avgå från MI6. År 1955 namngavs han i pressen, och frågor ställdes också i underhuset, som huvudmisstänkt för "den tredje mannen" och han kallade till en presskonferens för att förneka anklagelserna. Samma år uteslöts Philby som misstänkt när den brittiske utrikesministern Harold Macmillan friade honom från alla anklagelser.
I slutet av 1950-talet lämnade Philby Secret Service och började arbeta som journalist i Mellanöstern, där han skrev för The Economist och The Observer. MI6 anställde honom sedan igen vid ungefär samma tidpunkt för att tillhandahålla rapporter från den regionen.
1961 lämnade avhopparen Anatolij Golitsyn information som pekade mot Philby. En MI6-officer och vän till Philby från hans tidigare MI6-dagar, Nicholas Elliott, skickades 1963 för att intervjua honom i Beirut och rapporterade att Philby verkade veta att han skulle komma (vilket tyder på att det fanns ännu en mullvad i MI6). Ändå ska Philby ha erkänt för Elliott.
Kort därefter, tydligen av rädsla för att bli bortförd i Libanon, hoppade Philby av till Sovjetunionen i skydd av natten ombord på ett sovjetiskt fraktfartyg. Under de första sju åren i Moskva satt han i husarrest eftersom Sovjet var oroliga för att han skulle hoppa av tillbaka till väst. Enligt en artikel i The New York Times fick han ingen rang eller något ämbete. Faktum är att "för det mesta var Philby utfryst, hans förslag ignorerades ... Detta förstörde hans liv". Efter sin död tilldelades Philby dock ett antal medaljer av Sovjet.
Anthony Blunt Anthony Blunt var en före detta inspektör av King's Pictures och senare Queen's Pictures för den kungliga konstsamlingen. Han tjänstgjorde som MI5-medlem och försåg KGB med hemlig information, samtidigt som han varnade sina medagenter för visst kontraspionage som potentiellt kunde utsätta dem för fara.
År 1964 fick MI5 information från amerikanen Michael Whitney Straight som pekade på Blunts spionage. De två hade känt varandra i Cambridge ungefär trettio år tidigare och Blunt rekryterade Straight som spion. Blunt förhördes av MI5 och erkände i utbyte mot åtalsimmunitet. Eftersom han – 1964 – inte hade tillgång till hemligstämplad information hade han i hemlighet beviljats immunitet av justitiekanslern i utbyte mot att han avslöjade allt han visste. Peter Wright, en av Blunts förhörsledare, beskriver i sin bok Spycatcher hur Blunt var undvikande och bara motvilligt gjorde erkännanden, när han konfronterades med det obestridliga.
År 1979 anklagades Blunt offentligt för att vara en sovjetisk agent av den undersökande journalisten Andrew Boyle i hans bok Climate of Treason. I november 1979 erkände premiärminister Margaret Thatcher för underhuset att Blunt hade erkänt att han var sovjetisk spion femton år tidigare. Termen "Five" började användas 1961, när KGB-avhopparen Anatoliy Golitsyn namngav Maclean och Burgess som en del av en "Ring of Five", med Philby som en "trolig" tredje, tillsammans med två andra agenter som han inte kände. Av all den information som Golitsyn tillhandahöll var den enda punkt som någonsin oberoende bekräftades John Vassalls sovjetiska anknytning. Vassall var en relativt lågrankad spion som vissa forskare tror kan ha offrats för att skydda en mer senior.
Vid tiden för Golitsyns avhopp hade Philby redan anklagats i pressen och bodde i Beirut i Libanon, ett land som inte hade något utlämningsavtal med Storbritannien. Utvalda medlemmar av MI5 och MI6 visste redan att Philby var en spion från Venona-projektets dekrypteringar. Golitsyn tillhandahöll också annan information, såsom påståendet att Harold Wilson (då premiärminister) var en KGB-agent. Golitsyns tillförlitlighet är fortfarande ett kontroversiellt ämne och därför är det föga säkert hur många agenter han tillskrev spionringen i Cambridge. För att öka förvirringen ytterligare, när Blunt till slut erkände, namngav han flera andra personer som hade rekryterats av honom.