Paranthropus robustus eller Australopithecus robustus är en fossil förmänniska från Sydafrika. Den upptäcktes av Robert Broom i Swartkrans i Sydafrika 1938, och levde för 2,0–1,2 miljoner år sedan. Forskare är ej eniga om ifall arten bör placeras i släktet Australopithecus eller tillsammans med arterna P. aethiopicus och P. boisei i släktet Paranthropus. Hypotesen om att Paranthropus robustus har utvecklats ur Australopithecus, som bland annat förespråkas av Friedemann Schrenk, grundas på de fossil som hittills har hittats.
Forskningshistorik
Upptäckten Det första fossilet en partiell skalle inklusive en del av käkbenet (TM 1517) av Paranthropus robustus hittades i juni 1938 av skolpojken Gert Terblanche i ett stenbrott i dalgången Kromdraai i Sydafrika. Han gav kvarlevorna till den sydafrikanska naturvårdaren Charles Sydney Barlow, som sedan vidarebefordrade dem till den sydafrikanska paleontologen Robert Broom. Broom började undersöka platsen och hittade några veckor senare en höger distal humerus (den nedre delen av överarmsbenet), en proximal höger ulna (övre delen av ett underarmsben) och ett distalt falangben i stortån, som han menade hade tillhört TM 1517. Han noterade att fossilen från Kromdraai var särskilt robusta jämfört med andra fynd. I augusti 1938 klassificerade Broom dessa fossilfynd i ett nytt släkte, som Paranthropus robustus. Ordet Paranthropus härstammar från den antika grekiska παρα para, bredvid eller jämte; och άνθρωπος ánthropos, människa.
vänster|miniatyr|Avgjutning av ansiktet hos TM 1517, holotypen för P. robustus.|alt= Bevarad vänster halva av skallen och höger halva av käken monterad på en vägg.
Ytterligare fynd Under de följande två åren hittades fler nästan kompletta skallar i grottan Swartkrans. Först, 1949, hittades fossilet med beteckningen SK 79, som var starkt krossat i sedimenten och därför hade lägre vetenskapligt värde. Den 30 juni 1950, under sprängningsarbete i grottan, hittades en förhållandevis fullständigt bevarad skalle med fossilbeteckningen SK 48. Detta fynd innehöll i överkäken fortfarande en hörntand, två premolarer och totalt fem molarer. Skallen med sin crista sagittalis, starka okbensbågar och det nedsänkta näsområdet var viktiga för förståelsen av den karakteristiska morfologin hos de robusta australopithecinerna. Broom ansåg att denna individ var en kvinna. Brooms anatomiska beskrivning som han färdigställde 1951, publicerades postumt i en monografi.
Lagren, där fossilerna som klassificerats som Paranthropus robustus, har inte kunnat dateras absolut. Åldern uppskattas med andra metoder till 1,8 till 1,2 miljoner år baserat på biostratigrafisk datering.
Antropologen Raymond Dart hade 1924 publicerat sin upptäckt av Australopithecus africanus, baserat på fynder från barnskallen från Taung.1936 hade Broom beskrivit Plesianhropus transvaalensis, som nu klassificeras som A. africanus. Fyndet som kallas Mrs Ples hittades i Sterkfontein bara 2 km västerut från Kromdraai. Alla dessa arter daterades till Pleistocen och de hittades i ett och samma lilla område nu kallat mänsklighetens vagga (mans craddle). Broom ansåg att fossilen var bevis på en större mångfald av homininer i pliocen, från vilken de och moderna människor härstammade.
Arten från Kromdraii hade klassificerat som Paranthropus robustus. Samma art upptäcktes senare vid den närliggande grottan i Swartkrans 1948. P. robustus hade säkert identifierats endast vid Kromdraai och Swartkrans fram till omkring år 2000 då arten rapporterades från andra platser i området mänsklighetens vagga, nämligen vid Sterkfontein, Gondolin, Cooper's och Drimolen grottan. Arten har inte hittats utanför detta lilla område. Inga fossil utanför Afrika är kända.
P. crassidens 1948 beskrev Broom en ny art P. crassidens hittad i de närliggande grottorna vid Swartkrans. Arten baserade han på en käke från en ung individ, med beteckningen SK 6. Swartkrans och Kromdraai daterades till olika tidsintervall baserat på olika djurarter som hittats i dessa grottor. Vid denna tid klassificerades människor och närbesläktade i familjen Hominidae och icke-mänskliga stora apor i Pongidae. 1950 föreslog Broom att tidiga homininer i skulle klassificeras i underfamiljerna Australopithecinae omfattande Australopithecus africanus och Plesianhropus transvaalensis, och Paranthropinae innefattande Paranthropus robustus och Paranthropus crassidens och Archanthropinae med Australophitecus prometheus. Hans system möttes av allmän kritik för att vara för öppet när det gällde att avgränsa nya arter. Fossilen var dåligt daterade och en diskussion om det verkligen fanns flera linjer eller, om det bara fanns en enda som ledde till människor. Broom och den sydafrikanske paleontologen John Talbot Robinson försvarade fortsatt giltigheten av släktet Paranthropus.
Antropologerna Sherwood Washburn och Bruce D. Patterson menade 1951 att Paranthropus skulle inordnas i Australopithecus. De ville begränsa släktet av homininer till endast Australopitheciner och Homo. Det har sedan varit omstritt om Paranthropus är en synonym till Australopithecus eller inte. I en tid med större krav för uppdelning av arter bland homininer (hominintaxa) föreslog Robinson 1954 att P. crassidens var en underart Paranthropus robustus crassidens, och han flyttade den indonesiska arten. Meganthropus till släktet som Paranthropus palaeojavanicus.Detta blev ifrågasatt av P.Tobias et al. Meganthropus har sedan dess omklassificerats flera gånger. En tid som en synonym till den asiatiska Homo erectus, kallad Pithecanthropus dubius, sedan till släktet Pongo (orangutanger) och så vidare och diskussionen om Megantthropus fortgår.
1949 hittades en underkäke i Swartkrans grottan som Broom och Robertson preliminärt beskrev som mellanliggande mellan en av apmänniskorna och äkta homo. De klassificerade käken som ett nytt släkte och en ny art Telanthropus capensis. De flesta reaktioner från andra paleontologer föredrog att synonymisera T. capensis med P. crassidens, vars rester redan var dokumenterade i grottan. 1957 flyttade den italienska biologen Alberto Simonetta den till släktet Pithecanthropus och Robinson bestämde sig för att synonymisera den med Homo erectus vilket snabbt sattes i tvivel Idag på 2000-talet har P. crassidens fallit ur bruk till förmån för Paranthropus robustus. Den amerikanska paleoantropologen Frederick E. Grine är den främsta motståndaren till synonymisering av de två arterna.
Gigantopithecus År 1939 antog Broom att P. robustus var nära besläktad med den liknande stortandade apan Gigantopithecus från Asien (utdöda apor var främst kända från Asien vid den tiden) och trodde att Gigantopithecus hade varit en hominin. Främst påverkad av åsikterna från mitten av århundradet från antropologen Franz Weidenreich och paleontologen Ralph von Koenigswald att Gigantopithecus var den direkta förfadern till den asiatiska H. erectus eller nära besläktad. Därefter följde mycket lång debatt om huruvida Gigantopithecus var en hominin eller en icke-mänsklig apa.
1972 föreslog Robinson att inkludera Gigantopithecus i släktet Paranthropinae, med miocena pakistanska G. bilaspurensis (nu heter den Indopithecus) som förfader till Paranthropus och den kinesiska Gigantopithecus blacki. Han trodde också att de båda hade en massiv byggnad. Däremot beskrev han att A. africanus var klent byggd. Robinsson kallade Australopithecus för Homo africanus och spekulerade i att den hade vissa kulturella drag och förmåga att jaga. Han menade att arten var medlem i den mänskliga härstamningen och att parantropiner saknade dessa förmågor. Användningen av kladistik i slutet av 1970-talet till 1980-talet, och bättre kunskaper om hur miocena apor är besläktade med senare apor, avlägsnade Gigantopithecus från Homininae och den placeras nu i underfamiljen Ponginae med orangutanger..
Paranthropus boisei miniatyr|OH 5 (rekonstruerad skalle ovan) gjordes av holotypen av den andra arten av Paranthropus, Paranthropus boisei.
År 1959 upptäcktes en annan och robustare art i Östafrika, Paranthropus boisei, och 1975 visade sig skallen KNM-ER 406 klassificerad som Paranthropus bosei ha varit samtida med skallen KNM ER 3733 klassificerad som Homo erectus (alltså en mänsklig förfader). Detta anses i allmänhet för att visa att Paranthropus var en systertaxon till Homo, båda troligen utvecklade från släktet Australopithecus.
År 1979, ett år efter att ha beskrivit Australopithecus afarensis från Östafrika, föreslog Donald Johanson och Tim D. White att A. afarensis var den sista gemensamma förfadern mellan Homo och Paranthropus, och att A. africanus var den tidigaste medlemmen av släktet Paranthropus – eller åtminstone var förfäder till P. robustus. Detta eftersom A. africanus levde Sydafrika före P. robustus. A. afarensis var då den äldsta kända homininarten daterad till 3,5 miljoner års ålder. I nutid har den tidigast kända sydafrikanska australopithecinen som kallas Little Foot daterats till 3,67 miljoner års ålder och var samtida med A. afarensis. Ursprunget för P. robustus är fortfarande en olöst fråga.
Det antogs länge att om Paranthropus är ett giltigt släkte så var Paranthropus robustus en förfader till Paranthropus boisei, men efter fyndet 1985 av den 2,5 miljoner år gamla östafrikanska skallen KNM WT 17000, som de klassificerade som en ny art som de gav namnet Australopithecus aethiopicus anser många antropologer att denna art var förfäder till Austraopithecus boisei. Walker och Leakey ansåg att Paranthropus var synonymt med Australopithecus. Om detta är riktigt är Boisei äldre än Robustus.
En särskilt välbevarad skalle med beteckningen DNH 7 hittades 1994 i karstgrottorna i Drimolen också i Sydafrika. Andra viktiga senare fyndplatser är Coopers grotta nära Swartkrans och Gondolini nordvästprovinsen i Sydafrika.
Anatomi
På grund av de upphittade fossilen antas att Paranthropus robustus var 1,10 till 1,30 meter lång och 40 till 80 kilogram tung.The Cambridge Encyclopedia of Human Evolution. Cambridge University Press, 1992, sid. 236 Den massiva skallen är avplattad nästan utan panna och hade stora förtjockningar vid ögonbrynen. Framtänderna var jämförelsevis små men kindtänderna väldigt stora. De flesta fossil hade en hjässkam (Crista sagittalis). På grund av dessa kännetecken förmodas att arten främst levde av grova födoämnen. Hjärnans genomsnittliga storlek beräknades med 515 cm³ som är cirka 100 cm³ större än hos dagens schimpanser. G. J. Sawyer, Viktor Deak: Der lange Weg zum Menschen. Lebensbilder aus 7 Millionen Jahren Evolution. Spektrum Akademischer Verlag, Heidelberg, 2008, sid. 71 Tillsammans med några fossil hittades ben av andra djur som troligen användes för att gräva i marken.
Huvud och skalle
Kännetecknande för Paranthropus, och P. robustus är de stora tänderna efter hörntanden med ovanligt stora kindtänder, medan framtänder och hörntänder är människostora. Premolarerna är formade som molarer.Cartmill, M.; Smith, F.H. (2009). The Human Lineage. John Wiley and Sons. sid. 152–157. Emaljtjockleken på kindtänderna är relativt i nivå med den hos moderna människor, även om tandemaljen på kindtänderna blir tjockare särskilt vid spetsarna av tanduddarna, medan den hos människor är tjockare vid basen av uddarna.