Kensingtonstenen () är en omdiskuterad amerikansk runsten från 1800-talet. Stenen upptäcktes 1898 i Solem, Douglas County, Minnesota, USA, av svenskamerikanen Olof Öhman och namngavs efter den närmsta bosättningen, Kensington. Ristningen berättar att stenen rests av vikingar på 1300-talet men då texten är skriven på regional svenska och är utförd med särskilda sentida runor anses stenen vara ett bluffmakeri av Olof Öhman eller någon anhörig till honom. Den sentida runstilen härrör från Dalarna och närliggande landskap varifrån Öhman och hans anhöriga härstammar.
Stenen var länge det enda exemplet med dessa runor, sedermera kallade kensingtonrunor, varför stenen under lång tid vållade huvudbry för runologer om stenens härkomst. Majoriteten av de runologer och lingvister, bland annat Riksantikvarieämbetets före detta runexpert Helmer Gustavson (1938–2018), som engagerat sig i stenen ansåg redan i början att den är ett falsarium från slutet av 1800-talet men det var först genom nya fynd mellan 2018 och 2022 som teorin kunde bekräftas helt.
I USA finns ett starkt folkligt stöd för runstenens äkthet, i synnerhet lokalt runt Kensington där stenen ”fått ett eget liv”, detta trots att stenen har analyserats och avfärdats upprepade gånger av etablerade akademiska forskare, dock utan nämnvärd inverkan på den lokala opinionen.
Stenen har måtten 76 × 41 × 15 cm och väger drygt 90 kg. Den är ristad på framsidan och ena sidan.
Historia Svenskamerikanen Olof Öhman har uppgett att han fann stenen år 1898 när han rensade sin mark från träd och stubbar för att förbereda inför plöjning. Han hade då nyss tagit över en bit mark som i flera år varit definierad som ”Internal Improvement Land”https://web.archive.org/web/20010903105538/http://www.geocities.com/thetropics/island/3634/platt.html Extract from 1886 plat map of Solem township (2007-10-31). Stenen låg nära en liten kulle som reste sig ovan sumpmarken och var intrasslad i rotsystemet till en 30–40 år gammal poppel."Done in Runes" i Minneapolis Journal 22 Feb 1899, appendix till "The Kensington Rune Stone" av T. Blegen, 1968 http://books.google.com/books?id=DU2LbIbBK7oC&dq=kensington+runestone+%22van+dyke%22&printsec=frontcover&source=web&ots=7SDn4zvxNE&sig=vclglKN-pZ1-Aw6zSHo0rSWZg9g#PPA129,M1 (2007-11-28) Enligt ett flertal vittnen var flera av trädets rötter tillplattade och satt hårt runt stenen. Öhmans tioårige son noterade några märken på stenen, och Öhman har uppgett att han trodde att de stött på en indianalmanacka.
När Öhman upptäckte stenen var Leif Erikssons resa till Vinland ett populärt samtalsämne, och det fanns ett förnyat intresse för vikingar i Skandinavien på grund av den då rådande nationalromantiken. Fem år tidigare hade en dansk arkeolog bevisat att det var möjligt att resa till Nordamerika med vikingaskepp. Unionskrisen mellan Sverige och Norge var också högaktuell, vilket gjorde att vissa norrmän och svenskar hävdade att stenen var ett svenskt respektive norskt falsarium eftersom stenens inskription nämner en gemensam svensk-norsk expedition vid en tidpunkt då Sverige och Norge styrdes av samma kung, Håkan Magnusson.
Strax efter stenens upptäckt ställdes den ut på en lokal bank. Det finns inga belägg för att Öhman försökte tjäna pengar på sitt fynd. En felläst kopia av inskriptionen letade sig så småningom fram till grekiska institutionen vid University of Minnesota, för att sedan vidarebefordras till Olaus J. Breda, professor i skandinaviska språk och litteratur 1884–1899. Breda visade föga intresse för fyndet och hans runkunskaper blev också ifrågasatta av andra forskare. Breda gjorde dock ändå en översättning, förklarade stenen som ett falsarium och förmedlade kopior till olika lingvister i Skandinavien. Den norske arkeologen Oluf Rygh ansåg också att stenen var en förfalskning, liksom ett flertal andra lingvister. Minnesota verkar också till synes vara en mycket mer osannolik plats för vikingabosättningar än L'Anse aux Meadows, Newfoundland, där arkeologiska bevis för att vikingabosättningar kring år 1000 e.Kr. upptäcktes 1960.
Stenen skickades nu till Northwestern University i Chicago. Då olika forskare antingen avfärdade stenen som ett falsarium eller inte kunde identifiera en adekvat historisk kontext, skickades stenen tillbaka till Öhman som sägs ha placerat den med inskriften nedåt vid sin dörr som trappsteg där han även rätade ut spik (flera år efter uppgav Öhmans son att detta inte var sant och att de istället ställt undan stenen i ett näraliggande skjul. Dock verkar han referera till hur stenen bevarades innan den fick uppmärksamhet i slutet av 1898). 1907 köptes stenen, enligt uppgift för tio dollar, av Hjalmar Holand, en student vid University of Wisconsin-Madison. Holand skapade ett nytt allmänt intresse kring stenen och vidare undersökningar gjordes av geologen Newton Horace Winchell (Minnesota Historical Society) samt lingvisten George Flom (Philological Society från University of Illinois), som båda publicerade sina åsikter i frågan 1910.Winchell, Newton H. och Flom, George, "The Kensington Rune Stone: Preliminary Report", Collections of the Minnesota Historical Society:15, 1910 http://www.perseus.tufts.edu/cgi-bin/ptext?doc=Perseus%3Atext%3A2000.03.0048;query=toc;layout=;loc=224 (2007-11-28)
Enligt Winchell var trädet som växte ovan stenen försvunnet före 1910, men ett antal popplar som växte nära fyndplatsen var enligt vittnen av ungefär samma storlek som det ursprungliga. Genom att åldersbestämma dessa genom årsringar kom han fram till att de var runt 30–40 år gamla. Winchell skrev brev till dem som var med vid en undersökning vid fyndplatsen 1899, och deras estimeringar ur minnet, utan att nämna årsringar, gick faktiskt så lågt som 10–12 år i fallet Cleve Van Dyke (folkskolans superintendent)Milo M. Quaife, "The Myth of the Kensington Runestone: The Norse Discovery of Minnesota 1362" i The New England Quarterly December 1934. Det omkringliggande området var inte bebott förrän 1858, och inflyttningar var strikt begränsade under en tid på grund av Dakotakriget 1862 (även om det rapporterats att det bästa landet kring Solem, Holmes City, redan var taget 1867 av en blandad grupp svenskar, norrmän och ”Yankee”-nybyggareLobeck, Engebret P. Holmes City Narrative on Trysil (Norway) emigrants website, 1867 (2007-10-31)). Winchell kom också fram till att slitaget på stenen indikerade att inskriptionen var runt 500 år gammal. Samtidigt framhöll Flom en stark divergens mellan runorna som använts på Kensingtonstenen och de som användes under 1300-talet. På samma sätt var inskriptionens språk förvånansvärt modernt jämfört med det språk som talades i Skandinavien på 1300-talet.
Kensingtonstenen förvaras på Runestone Museum i Alexandria i Minnesota i USA.http://www.runestonemuseum.org/
Hypotetisk historisk bakgrund miniatyr|250px|Magnus Erikssons domsigill År 1577 skrev kartografen Gerardus Mercator ett brev som innehöll den enda detaljerade beskrivning som finns av innehållet i en geografisk text om den arktiska delen av Atlanten, förmodligen skriven över 200 år tidigare av en Jacob Cnoyen. Cnoyen hade fått veta att åtta män hade återkommit till Norge 1364 från de arktiska öarna, och att en av dem, en präst, gav den norske kungen en stor mängd geografisk information. Taylor, E.G.R. "A Letter Dated 1577 from Mercator to John Dee", Imago Mundi: 13, 1956 s. 56-68 Böcker skrivna i början av 1800-talet av forskare som Carl Christian Rafn avslöjade att det faktiskt kunde finnas lite sanning bakom Mercators utsaga. En präst vid namn Ívar Bárðarson, som tidigare varit baserad på Grönland, dök verkligen upp i norska källor från 1364 och framåt, och kopior av hans geografiska beskrivningar av Grönland finns fortfarande bevarade. Dessutom hade kung Magnus Eriksson av Sverige och Norge utfärdat ett brev 1354 där han utsåg en lagman vid namn Paul Knutsson till ledare för en expedition till kolonin på Grönland för att utröna huruvida grönlänningarna höll sig till den kristna kulturen eller ej.Full text in Diplomatarium Norvegicum English translation Ett annat dokument som återgavs av 1800-talsforskarna var ett forskningsarbete, ett försök av en isländsk biskop, Gísli Oddsson, att 1637 försöka skapa en komplett historik över de arktiska kolonierna. Gísli Oddsson daterade grönlänningarnas försvinnande från den kristna gemenskapen till 1342 och hävdade att dessa hade försvunnit till Amerika. De som hävdar Kensingtonstenens äkthet menar att Paul Knutsson därför rest vidare från Grönland till Nordamerika för att eftersöka grönlänningarna. Största delen av expeditionen skulle då ha dött i Minnesota och ha efterlämnat just de åtta överlevande som återvände till Norge.Holand, Hjalmar "An English Scientist in America 130 Years Before Columbus" i Transactions of the Wisconsin Academy:48, 1959, s. 205-219 ff.
Emellertid finns det inga bevis för att Paul Knutssons expedition någonsin satte segel (Norges regering upplevde stora problem 1355) och Cnoyens information, så som den är beskriven hos Gerardus Mercator, säger uttryckligen att de åtta män som kom till Norge 1364 inte var överlevande från en expedition, utan istället ättlingar till de kolonister som bott på Grönland i generationer. Dessutom skulle de ovan nämnda böckerna från början av 1800-talet, som var populära och väckte stort intresse hos skandinaviska amerikaner, varit relativt lätt tillgängliga för en lurendrejare vid slutet av 1800-talet.
Geografi miniatyr|Kensington i Minnesota. En naturlig nord-sydlig navigationsrutt – tillgänglig genom ett antal naturliga, men farliga, öppningar – kan dras från Hudson Bay via Nelson River genom Lake Winnipeg och Red River of the North. Den norra vattenvägen har sin början vid Traverse Gap, där källan till Minnesota River finns på andra sidan, och som i sin tur flödar till Mississippifloden vid Minneapolis. En expedition som tar sig in i Nordamerika från norr för att leta efter en rutt söderut (eventuellt med hjälp av indianernas kunskap om möjliga vattenvägar) skulle därför kunna ha passerat nära Kensington.
Övriga eventuella bevis Den ovan beskrivna vattenvägen har också påståtts ha eventuella tecken på medeltida skandinavisk närvaro. Vid Cormorant Lake i Becker County, Minnesota, finns det tre klippblock med triangulära hål som påståtts likna dem som använts för förtöjning i Norge på 1300-talet. Holand fann andra triangulära hål i stenar nära Kensingtonstenens fyndplats; dock har experimentell arkeologi senare påtalat att hål utkarvade i sten med mejsel istället för borr tenderar att ha en triangulärt tvärsnitt, oavsett hålens ändamål.Powell, Bernard W. "The Mooring Hole Problem in Long Island Sound", Bulletin of the Massachusetts Archaeological Society:19(2), (1958) s. 31. En bit norrut, vid Red River, Climax, Minnesota, fann man 1871 ett eldstål en bra bit under mjuk mark som överensstämmer med medeltida norska eldstål vid Oslos universitets museum i Norge.Holand, Hjalmar "The Climax Fire Steel", Minnesota History: 18 (1937)s. 188-190.
Det har också varit anmärkningsvärt många diskussioner kring det som ganska nyligen blivit kallad Vérendryestenen – en liten runsten som antas ha upptäckts på 1730-talet vid en av de tidigaste expeditionerna kring vad som senare blev gränsen mellan Kanada och USA – ”antas” på grund av att fyndet inte omnämns i expeditionens journal och inte heller i andra förstahandskällor. Den enda källan är ett referat av en konversation som rörde expeditionen. Referatet nedtecknades ett decennium efter att konversationen ägde rum.Kalm, Pehr Travels into North America:2 (1748) s. 279-281 (2007-10-05)
Inga icke-indianska fynd före 1492 har blivit upptäckta under kontrollerade, professionellt genomförda arkeologiska undersökningar långt från den nordamerikanska kontinentens östkust. Med dagens teknik är dateringen av hål huggna i stenar lika osäker som dateringen av Kensingtonstenen.
Debatt