miniatyr|350px|Schematisk översikt över Tysklands statsskick. Förbundsrepubliken Tyskland (Bundesrepublik Deutschland) är en förbundsstat (Bundesstaat) med långtgående autonomi för de sexton förbundsländerna (Bundesländer) och dessas underordnade förvaltningsnivåer. Tyskland är en parlamentarisk demokrati och de allmänna valen som hålls vart fjärde år är proportionella partival med inslag av personval. Koalitioner mellan politiska partier som under valkampanjen konkurrerat är oftast nödvändiga för att en regering skall kunna bildas.
Förbundsdagen (Bundestag) är den ena av de bägge kamrarna i det tyska parlamentet. Den väljer förbundskanslern (Bundeskanzler, femininum: Bundeskanzlerin), som i sin tur bestämmer den strategiska inriktningen för förbundsstatens in- och utrikespolitik samt nominerar förbundets statsråd. Förbundspresidenten (Bundespräsident, femininum: Bundespräsidentin) är Tysklands statschef och har med få undantag endast representativa uppgifter.
Nuvarande förbundskansler är, sedan maj 2025, Friedrich Merz. Förbundspresident är sedan mars 2017 Frank-Walter Steinmeier. Förbundets uppgifter och institutioner samt ansvarsfördelningen mellan förbund och delstater regleras i den tyska grundlagen (Grundgesetz). Den högsta dömande instansen är förbundsförfattningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) som vakar över grundlagen.
Grundvärden
I grundlagen fastslås ett antal absoluta strukturprinciper som är en central del av Tysklands politiska system och offentliga förvaltning. Dessa principer skyddas av en så kallad evighetsgaranti och kan inte bli föremål för en grundlagsändring. Strukturprinciperna slår fast att människans värde och värdighet är okränkbart. Övriga principer behandlar Tysklands status som förbundsstat och rättsstat.
Varje delstat i Tyskland har egna lagstiftande, verkställande och dömande instanser, vilket understryker det faktum att politik i Tyskland förs på två olika nivåer: på förbundsnivå och på delstatsnivå.
Tyskland betecknas i somliga sammanhang även som en partidemokrati. Begreppet betonar partiernas starka roll i Tysklands politiska system. Dessa föreslår kandidater för politiska ämbeten och har inflytande över personalstrukturen inom offentlig förvaltning och domstolar.
Folkomröstningar är inte tillåtna på federal nivå, med undantag för frågor gällande förändrad sammansättning av delstaterna. På regional och kommunal nivå bidrar folkomröstningar till förändringar av politik som gäller den egna regionen.
Parlamentarism
Tyskland betecknas som en parlamentarisk demokrati eftersom förbundskanslern väljs av parlamentet. Till skillnad från presidentialistiska statsskick har förbundspresidenten nästan bara representativa funktioner.
Förbundsstat
Tyskland har historiskt sett en lång federal tradition. Innan Tyskland grundades karakteriserades den politiska förvaltningen i det tysk-romerska riket av små mer eller mindre självständiga furstendömen. Nazityskland hade däremot starka centralistiska inslag; i kontrast mot den maktfördelningen påbjöd segermakterna efter andra världskriget att Tyskland skulle återgå till det beprövade federala systemet. Denna maktfördelning är inskriven i grundlagen och den skyddas av evighetsprincipen och går således icke att ändra. De efter 1946 grundade delstaterna i de västra ockupationszonerna förenades 1949 till Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Redan då hade delstaterna egna författningar, regeringar, parlament och domstolar.
Uppgiftsfördelningen mellan förbund och delstater bör ske utifrån subsidiaritetsprincipen, vilken förespråkar att politiska beslut skall fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Trots detta har förbundet stor bestämmanderätt inom många områden. Men exempelvis de flesta polisiära frågorna, kommunal rätt samt utbildnings- och kulturpolitik regleras på delstatsnivå. Maktfördelningen mellan förbund och delstater kallas vertikal maktstruktur, till skillnad från den horisontella maktfördelningen mellan statliga organ inom en och samma nivå. Den vertikala maktfördelningen är typisk för Tysklands politiska system. På förbundsnivå representeras delstaternas intressen av den andra parlamentskammaren, förbundsrådet (Bundesrat), vilket trots sina arbetsuppgifter räknas till ett av förbundsorganen. Dess uppgifter regleras således i förbundsrätt och inte i delstaternas enskilda lagstiftningar.
Förbundsstatens utformning är alltid föremål för debatt i Tyskland. Förbundsrådets roll diskuteras och huruvida en del av den makt som förbundsrådet innehar skall föras åter till delstaterna. I 2006 års federalismreform omstrukturerades en stor del av maktfördelningen mellan förbund och delstater.
Stridbar demokrati
När den nuvarande grundlagen skrevs försökte man ta konsekvenserna av Weimarrepublikens rättssystem med sin uteslutande rättspositivistiska lagstiftning, det vill säga att varje lag kunde ändras av lagstiftaren. En del av den nya grundlagen utgörs således av de näst intill naturrättsliga strukturprinciperna. Strukturprinciperna skall skyddas av varje statlig institution och motståndare kan drabbas av sanktioner, antingen genom förbud (av organisationer, politiska partier och så vidare) eller genom straffrättsliga påföljder.
Grundlagen behandlar även envars enskilda rätt att som en sista möjlighet värja sig mot försök att störa den allmänna ordningen.
Det politiska systemet på federal nivå
Grundlagen som förbundsförfattning
Tysklands grundlag fick namnet "Grundgesetz" (istället för "Verfassung") för att understryka lagens provisoriska karaktär. Egentligen var tanken att vänta med att skriva en förbundskonstitution till dess de båda tyska staterna var återförenade. Grundlagsprocessen började med att befälhavarna i de västra ockupationszonerna gav Frankfurtdokumenten till samtliga delstaters ministerpresidenter. I dessa dokument fordrades en grundlag som påbjöd en demokratisk, federal rättsstat med ett utarbetat skydd för den enskildes fri- och rättigheter. Författningen skrevs av det parlamentariska rådet (Parlamentaristischer Rat). Mest omdebatterad var hur makten mellan förbund och delstater skulle fördelas. Den 23 maj 1949 trädde grundlagen i kraft och gällde i hela den dåvarande förbundsrepubliken. Egentligen skulle den bara gälla till återföreningen av Väst- och Östtyskland, men efter att DDR (Deutsche Demokratische Republik) eller Östtyskland integrerats i förbundsrepubliken bestämde man sig för att behålla grundlagen i befintligt skick, eftersom den bedömdes ha tjänat sitt syfte väl i över 40 år.
De första nitton paragraferna behandlar mänskliga och medborgerliga rättigheter. Därefter behandlas Tysklands politiska system och fastslår vilka befogenheter de politiska organen och ämbetena skall erhålla. Paragraf 79 innehåller den så kallade evighetsgarantin som skyddar vissa artiklar mot förändring; övriga paragrafer kan ändras genom omröstningar i parlamentet. Över två tredjedelar av ledamöterna i förbundsdagen och förbundsrådet måste då rösta för en förändring för att denna skall kunna omsättas. Förbundsförfattningsdomstolen övervakar att grundlagen inte bryts.
Lagstiftande organ på förbundsnivå: förbundsdagen och förbundsrådet
Tysklands parlament på förbundsnivå stiftar förbundslagar och vakar över statsbudgeten. Parlamentet utgörs av förbundsdagen och förbundsrådet. Det är endast ledamöterna i förbundsdagen som väljs direkt av folket och i och med det formellt sett har ett fritt mandat. Ledamöterna i förbundsrådet har ett så kallat imperativt mandat, vilket innebär att de måste ta hänsyn till påbud från delstaterna. Förbundsrådet har inte lika stort inflytande över lagstiftningen som förbundsdagen, och utgör således inte en andra kammare som direkt kan jämföras med förbundsdagen.
Förbundsförsamlingen (Bundesversammlung) består av ett lika stort antal av förbundsdagsledamöter och utsända representanter från delstatsparlamenten (de sistnämnda behöver emellertid inte vara ledamöter i delstatsparlamenten). Förbundsförsamlingens enda uppgift är att välja förbundspresidenten, som alltså inte, till skillnad från i många andra länder, väljs i allmänna val. Även domare på förbundsnivå väljs av speciella domarutskott i förbundsdagen och förbundsrådet.
thumb|300px|Förbundsdagen har säte i Riksdagshuset i Berlin. Förbundsdagen
Förbundsdagen stiftar lagar, väljer förbundskansler, och, som en del av förbundsförsamlingen, förbundspresident. Utöver detta vakar den över statsbudgeten, kontrollerar regeringen, beslutar om militära insatser, bildar utskott för lagberedning samt kontrollerar de statliga underrättelsetjänsterna.
En enskild ledamot har förvisso enligt grundlagen ett fritt mandat; han eller hon kan inte tvingas att rösta i enlighet med sitt parti i sakfrågor. De facto påverkas dock den enskilda ledamoten av en stark partigruppsdisciplin. Ett partis ledamöter kommer oftast överens om en gemensam röstningsstrategi inför viktiga omröstningar och lagbeslut. De ledamöter som inte håller sig till denna strategi kan drabbas av politiska sanktioner: en ny mandatperiod blir till exempel svår att erhålla om man motarbetas av det egna partiet. Ansvaret för disciplinen inom en partigrupp (Fraktion) vilar på gruppens ordförande.
thumb|300px|Förbundsrådet sammanträder i ”Herrenhaus” i Berlin.
Val till förbundsdagen På valdagen har varje röstberättigade person två röster som kallas "Erststimme" (första rösten) och "Zweitstimme" (andra rösten) för att rösta fram de 598 politiker som sitter i förbundsdagen. Den första rösten lägger man på en kandidat i sin valkrets, det finns 299 valkretsar i hela Tyskland och varje valkrets omfattar ca 250 000 människor. Den kandidat som får flest röster i sin valkrets blir ledamot av förbundsdagen. Den andra rösten är dock den viktigare rösten eftersom den bestämmer hur många mandat varje parti får i förbundsdagen. När rösterna har räknats så får alltså partierna sina mandat enligt den andra rösten (Zweitstimme). Har ett parti exempelvis fått 40 % av de andra rösterna så får partiet 40 % av platserna i förbundsdagen. När det sedan gäller frågan vilka personer som ska sitta på de platser som det partiet har fått så kommer den första rösten (Erststimme) in i bilden för det är partiets kandidater som har vunnit sin valkrets som får sitta på partiets platser. Har partiet platser kvar efter att valkretsvinnarna har tillsatts så intas dessa platser av namnen som står högst uppe på partilistan.
Det är vanligt förekommande att man lägger den första och andra rösten på olika partier, detta kallas för "Stimmensplitting" (röstuppdelning). I förbundsdagsvalet 2005 använde ca en fjärdedel av alla väljare denna möjlighet. Det vanliga i det fallet är man lägger den första rösten på ett stort parti och den andra rösten på ett mindre parti. Framförallt mindre partier så som FDP eller De Gröna fick fler andra röster än första röster.
I en del böcker och publikationer kan man läsa att hälften av platserna till förbundsdagen tillsätts via första rösten och att den andra halvan tillsätts via andra rösten, detta skriver exempelvis Marie Demker och Arne Halvarson i boken Statsskicket i elva länder.Demker, Marie, Halvarson, Arne, Statsskicket i elva länder. En faktasamling, Liber AB 2002, sid. 91 Detta är dock ett förenklat resonemang eftersom det är den andra rösten som avgör hur många mandat ett parti får i förbundsdagen.
I undersökningar har det visat sig att många väljare i Tyskland missförstår det tyska valsystemet, enligt statsvetaren Olof Pettersson är det ca hälften som inte vet att den andra rösten är viktigare. Många tror att den första rösten skulle vara viktigare eftersom den just heter "Erststimme" (första rösten), men i själva verket är det den andra rösten (Zweitstimme) som avgör maktfördelningen mellan partierna i förbundsdagen.
Förbundsrådet