miniatyr|300px|Oavhängighetsförklaringen av John Trumbull föreställer den kommitté med fem medlemmar som hade i uppgift att skriva utkastet till självständighetsdeklarationen 1776 när den visar upp sitt arbete inför den andra kontinentala kongressen i Philadelphia.
Amerikanska revolutionen var det händelseförlopp under andra hälften av 1700-talet som ledde till att de tretton kolonierna på Nordamerikas östkust uppnådde självständighet från Brittiska imperiet och kom att utgöra Amerikas förenta stater. Under denna period enades kolonierna mot det brittiska styret och gick in i en väpnad konflikt som kallas amerikanska frihetskriget, mellan 1775 och 1783. Detta kulminerade i en amerikansk självständighetsförklaring 1776 och seger på slagfältet cirka 1781.
Den amerikanska revolutionen innebar ett antal stora intellektuella och sociala förändringar, såsom de nya republikanska ideal som fick fäste hos den amerikanska befolkningen. I vissa kolonier utbröt hätska politiska debatter om demokratins roll i statens styrelse. Det amerikanska skiftet till republikanism, liksom den gradvis växande demokratin, orsakade en stor omvälvning av den traditionella sociala hierarkin och skapade den moral som bildade kärnan till amerikanska politiska värderingar.Wood (1992); Greene & Pole (1994) kapitel 70
De som stödde britterna kallades Lojalister och de som ville frigöra sig från brittiska kronan kallades Patrioter, och de var till en början inte i majoritet bland koloniernas medborgare. Uppskattningsvis var 20 procent Lojalister och ungefär lika många eller något färre var Patrioter. Övriga kallades "Fence sitters", ordagrant "staketsittare". Patrioterna vann propagandakriget och blev en mycket större andel. Uppdelningen kunde splittra familjer, bland annat för patrioten och vetenskapsmannen Benjamin Franklin, vars son var guvernör i New Jersey, och lojalist.
Den revolutionära eran började 1761, då det militära hotet mot de engelska kolonierna från Frankrike tog slut. Storbritannien ansåg att kolonierna skulle betala en ansenlig del av kostnaderna landet haft för att försvara dem, och införde ett antal hos amerikanerna impopulära skatter. Då kolonierna saknade representation i det styrande brittiska parlamentet ansåg många amerikaner att lagarna var illegitima. Efter protester i Boston, se Tebjudningen i Boston, skickade britterna militära styrkor varpå amerikanerna mobiliserade sin milis och strider bröt ut 1775. Lojalisterna utgjorde omkring 15–20 procent av befolkningen och patrioterna kontrollerade under hela kriget i allmänhet 80–90 procent av territoriet. Britterna lyckades bara hålla några få kuststäder. År 1776 röstade representanter för de tretton kolonierna enhälligt för att anta en självständighetsförklaring och upprättade Amerikas förenta stater.
Amerikanerna bildade 1778 en allians med Frankrike som utjämnade de militära styrkeförhållandena.
Frankrike spelade en betydande roll i revolutionen genom att tillhandahålla pengar och militär utrustning åt de amerikanska patrioterna samt organisera en koalition mot Storbritannien. Amerikanerna var dock kraftigt influerade av upplysningsfilosoferna och såg inte det franska statsskicket, absolut monarki, som någon förebild. Två större brittiska arméer tillfångatogs i slagen vid Saratoga 1777 och Yorktown 1781, i det senare med avgörande hjälp av fransk armé och flotta. Slaget vid Yorktown avslutade i praktiken kriget och ledde till fred genom Parisavtalet 1783.
Efter kriget sågs lojalisterna som landsförrädare, och 80 000 lämnade USA för Kanada och Storbritannien. De flesta var äldre och välbärgade, ett socialt skikt där de utgjorde majoriteten vilket ledde till en märkbar förändring i den forna kolonins demografi.
Förenta staterna gränsade vid tillblivelsen till det brittiska Kanada i norr, det spanska Florida i söder och floden Mississippi i väster.
Bakgrund miniatyr|300px|Före revolutionen: De tretton kolonierna visas i rosa.
Sjuårskrigets följder I februari 1763 avslutades sjuårskriget och fransk-indianska kriget som den nordamerikanska delen av kriget blev känd som. Storbritannien gick segrande ur konflikten mot Frankrike och i fredsavtalet överlät Frankrike en rad territorier till den brittiska kronan. Dessa inkluderade Nya Frankrike (Kanada) och alla franska koloniala besittningar öster om Misssissippifloden, samt även Spanska Florida och ursprungsbefolkningens landområden öster om floden Mississippi.Greene & Pole (1994) kapitel 11
Omfattningen på Brittiska Nordamerika var efter kriget betydande och bestod förutom de tretton kolonierna även av tjugotvå mindre kolonier som styrdes direkt av kungliga guvernörer. Samtidigt som den territoriella expansionen gav britterna en dominerande ställning i Nordamerika så hade man också samlat på sig enorma skulder efter krigföringen mot Frankrike. För att komma tillrätta med skulderna beslöt det brittiska parlamentet att införa nya skatter för de tretton kolonierna. Ett argument var att en stor del av det fransk-indianska kriget hade handlat om att försvara just de brittiska kustkolonierna och bosättarna där behövde hjälpa till att betala för det koloniala försvaret.
Beslutet att införa skatter för kolonierna bröt mot den tidigare kolonialpolitiken som präglades av salutary neglect (ungefär "nyttig försummelse"). Den "nyttiga försummelsen" innebar att kolonierna huvudsakligen skötte sin egen förvaltning, samtidigt som det fanns en kungligt tillsatt guvernör. Kolonierna hade sina egna lagstiftande församlingar som bestämde över beskattning och hur kolonin skulle styras. De lagstiftande församlingarnas hade i många fall minst lika stor makt som guvernören, och ibland även större inflytande än denne. Utifrån hur varje koloni hade grundats och sedan utvecklats, växte det fram särpräglade identiteter för bosättarna i de olika områdena. Medan New England präglades av sin puritanska historia, så var man i New York färgad av att kolonin grundats av nederländare och Virginia utmärktes exempelvis av att ekonomin byggde på tobaksodling.
”Ingen beskattning utan representation” Den brittiska regeringen beslöt att beskatta sina amerikanska besittningar, i första hand för att bidra till att betala för dess försvar av Nordamerika mot fransmännen under sjuårskriget. Problemet för många amerikanska kolonister var inte att skatterna var höga, utan att kolonierna inte konsulterades om de nya skatterna, då de inte hade representation i parlamentet. Frasen ”No Taxation without Representation” (”ingen beskattning utan representation”) blev populär i många amerikanska kretsar. London hävdade att amerikanerna representerades ”virtually”, men de flesta amerikaner förkastade teorin att män i London, som inte visste någonting om deras behov och förhållanden, kunde representera dem.William S. Carpenter, ”Taxation Without Representation” i Dictionary of American History, Volume 7 (1976); Hitler (1943)
I teorin reglerade Storbritannien redan koloniernas ekonomier genom navigationsakterna enligt merkantilismens läror, som sade att vad som helst som gynnade imperiet (och missgynnade andra imperier) var bra politik. Handel mellan Storbritannien och dess kolonier var endast tillåten för brittiska fartyg som var byggda i Storbritannien och till tre fjärdedelar bemannade med britter, icke-brittiska fabriksvaror fick i regel endast införas till kolonierna över engelska hamnar, och en stor mängd kolonialvaror fick endast utföras till Storbritannien. Handeln mellan de olika kolonierna var underkastad allahanda inskränkningar, och flera bestämmelser hade som syfte att hämma textil- och järnindustrins utveckling i kolonierna.
Man hade länge tolererat att dessa lagar i stor utsträckning inte åtlyddes. Nu blev det praxis att tillämpa lagarna strikt genom icke tidsbegränsade husrannsakningsorder. År 1761 hävdade James Otis, en advokat från Massachusetts, att dessa föreskrifter bröt mot kolonisternas konstitutionella rättigheter. Han förlorade målet, men John Adams skrev senare ”den amerikanska självständigheten föddes då och där.””American independence was then and there born.”
År 1762 drev Patrick Henry Virginias sak i ett fall där legislaturen i Virginia hade antagit en lag och kungen lade in sitt veto mot den. Henry hävdade ”att en kung, genom att förbjuda akter av denna välgörande natur, från att ha varit sin folks fader, urartade till en tyrann och förlorar all rätt till sina undersåtars lydnad.””that a King, by disallowing Acts of this salutary nature, from being the father of his people, degenerated into a Tyrant and forfeits all right to his subjects' obedience.” Miller (1943)
1765: Stamp Act förenar kolonierna i protest
År 1764 antog det brittiska parlamentet Sugar Act och Currency Act, som ytterligare retade kolonisterna. Protesterna ledde till ett kraftfullt nytt vapen, systematisk bojkott av brittiska varor. Britterna provocerade kolonisterna ännu mer samma år genom att även anta Quartering Act, som innebar att brittiska soldater skulle inkvarteras av de boende i vissa områden. 1765 års stämpellag blev den första direkta skatten som togs ut av parlamentet från kolonierna. Alla tidningar, almanackor, pamfletter och officiella dokument – till och med kortlekar – måste ha märket. Alla 13 kolonier protesterade kraftfullt och populära ledare som Patrick Henry i Virginia och James Otis i Massachusetts samlade folket till motstånd.
Hemliga grupper, i senare tradition sammankopplade i ett hemligt nätverk kallat Sons of Liberty, ungefär Frihetens söner, bildades i många städer och hotade med våld om någon sålde stämplarna, med effekten att ingen gjorde det. I Boston brände Frihetens söner viceamiralitetsdomstolens handlingar och plundrade chefsdomaren Thomas Hutchinsons eleganta hem. Flera legislaturer uppmanade till gemensam handling, och nio kolonier skickade delegater till Stamp Act Congress i New York i oktober 1765. Moderata delegater under ledning av John Dickinson skrev en ”Declaration of Rights and Grievances” som sade att skatter som antagits utan representation kränkte gamla rättigheter. En ekonomisk bojkott mot brittiska varor underströk argumentet. Importerna till kolonierna minskade från 2 250 000 pund år 1764 till 1 944 000 pund år 1765.
I London kom Rockinghams regering till makten och parlamentet debatterade huruvida stämpelskatten skulle avskaffas eller genomdrivas med en armé. Benjamin Franklin förde vältaligt amerikanernas talan, förklarade att kolonierna hade förlorat mycket i mantal, pengar och blod för att försvara imperiet i en serie krig mot fransmännen och indianerna, och att ytterligare skatter för att betala för dessa krig var orätt och kunde frambringa ett uppror. Parlamentet gick med på detta och avskaffade skatten, men i en ”Declaratory Act” i mars 1766 insisterade det att parlamentet behöll fullständig makt att stifta lagar för kolonierna ”under alla omständigheter överhuvudtaget.””in all cases whatsoever.” Miller (1943)
Protesterna i Boston
I Boston den 5 mars 1770 samlades en stor folkmassa runt en grupp brittiska soldater. Folkmassan blev mer och mer hotfull och kastade snöbollar och avfall mot soldaterna. I förvirringen sköt alla utom en soldat in i folkmassan. Elva personer blev träffade. Fem av dem dog av sina skador.
Händelsen kom snabbt att kallas Bostonmassakern. Överdrivna och vitt spridda beskrivningar av massakern började vända känslorna i kolonierna mot britterna. Händelsen påbörjade också en nedåtgående spiral i förhållandet mellan Storbritannien och kolonierna, särskilt Massachusetts.