miniatyr|Röda brigadernas fana Röda brigaderna (italienska: Brigate rosse) var en italiensk marxist-leninistisk organisation som bedrev väpnad kamp mot den italienska staten, i huvudsak under de så kallade blyåren mellan 1970 och 1988. Syftet var att starta en revolution i Italien. I praktiken innebar det att organisationen sköt och kidnappade ett stort antal personer. Totalt mördade Röda brigaderna 86 personer under åren 1974–1988.Zavoli s. 476 Många drabbade valdes ut för att de ansågs inneha nyckelpositioner i statsapparaten − såsom domare och poliser − andra mest för att de var lättåtkomliga mål med någon slags, ibland högst marginell, anknytning till statsmakten. Till sistnämna kategori hörde läkaren Luigi Marangoni som mördades i Milano 17 februari 1981. Calabresi s. 61-66. Den mest uppmärksammade av Röda brigadernas aktioner var kidnappningen av Aldo Moro som inleddes med mord på hans fem livvakter i den attack som i italiensk historia fått namnet massakern på via Fani. Moro mördades efter 55 dagar i fångenskap.
Antalet aktiva medlemmar i Röda brigaderna varierade mycket genom åren. När det var som lägst under hösten 1972 hade organisationen endast fem aktiva medlemmar. Galli s. 37 Vid tiden för kidnappningen av Aldo Moro var antalet fullvärdiga medlemmar cirka 120. Moretti s. 196. I samband med rättegångarna mot brigaderna under 1980-talet medgav sammanlagt 170 av de åtalade att de var, eller hade varit, aktiva i Röda brigaderna. Zavoli s. 460 En av brigadernas tidigare ledare, Renato Curcio, ägnade en del av sin tid i fängelset åt att räkna medlemmar och kom så småningom fram till att totalt 911 personer, 683 män och 228 kvinnor, vid någon tidpunkt hade varit aktiva inom organisationen. Galli s. 39, 246
Begynnelsen Den mest spridda versionen av organisationens grundande namnger tre, ibland fyra, personer som grundare och ibland anges t.o.m. ett exakt datum. Versionen är i allt väsentligt en journalistisk efterhandskonstruktion och ger en mycket förenklad bild av det första stadiet. Röda brigaderna hade sina rötter i en kortlivad marxist-leninistisk aktivistgrupp i Milano som gick under beteckningen Collettivo politico metropolitano, grundad i slutet av 1960-talet av Renato Curcio och Duccio Berio. Cazzullo s. 41 Ett 70-tal medlemmar av denna grupp samlades i november 1969 till ett möte i Chiavari där man formulerade den teoretiska grunden för den kommande väpnade kampen. Bland deltagarna fanns de flesta av de personer som kom att utgöra den hårda kärnan i Röda brigadernas första generation. Där fanns fyra sociologistuderande från universitetet i Trento: Renato Curcio, Mara Cagol, Paola Besuschio och Giorgio Semeria, tre militanta före detta medlemmar av italienska kommunistpartiet PCI: Alberto Franceschini, Prospero Gallinari och Roberto Ognibene, samt tre arbetare på företaget Sit-Siemens: Mario Moretti, Corrado Alunni och Alfredo Bonavita. Zavoli s. 75 f. Av de fyra akademikerna från Trento hade Curcio och Semeria avbrutit sina studier medan Cagol och Besuschio båda hade tagit en examen i sociologi. Av de nämnda kom Corrado Alunni senare att lämna Röda brigaderna och grunda en egen beväpnad organisation: Formazioni Comuniste Combattenti. Cazzullo s. 268
Redan under våren 1970 hade de första flygbladen, prydda med en asymmetrisk stjärna, börjat spridas i Milano. Symbolen hade designats av det äkta paret Curcio och Cagol tillsammans med Franceschini som vid den tiden var inneboende hos dem. De första flygbladen spreds på Sit-Siemens fabrik av Moretti. Det är huvudsakligen detta initiala samarbete som gett upphov till historien om ett grundande av en organisation genom ett konkret beslut. I själva verket existerade vid denna tidpunkt ännu ingen plan för vad och hur man skulle göra på längre sikt. Under augusti 1970 tog man nästa steg och rekryterade ett hundratal unga revolutionärer i Milano, Rom, Trento och Reggio Emilia. Hur man i praktiken skulle gå till väga för att åstadkomma en revolution beslöts hösten 1970 på ett nytt möte i byn Costaferrata i Reggio Emilia. Mötet arrangerades av vänsterorganisationen Sinistra proletaria och resulterade i en delning av de deltagande aktivisterna i två grupper. En radikal gruppering under ledning av Corrado Simioni som var för grundandet av en helt underjordisk organisation och en grupp ledd av Curcio som pläderade för att man skulle agera öppet med bas i de stora industristädernas fabriker. Curcios linje segrade och ur hans grupp föddes sedan Röda brigaderna.Janzon s.76 f. Myndigheterna fäste ingen större uppmärksamhet vid det som skedde. Man antog att det rörde sig om ytterligare en i den långa raden av högljudda aktivistgrupper som fyllde städernas demonstrationståg och organiserade strejker i fabrikerna. Händelsen som bröt mönstret inträffade 17 september då två bensinbomber exploderade vid ett garage som tillhörde Giuseppe Leoni, personalchef på Sit-Siemens. På garageporten hade någon skrivit: "Brigate rosse". Det var Röda brigadernas första så kallade bestraffningsaktion. Zavoli s. 77
Organisationen
Den ideologiska grunden Den ideologiska grunden för Röda brigadernas organisation var till största delen traditionell och dogmatisk kommunistisk och innehöll inget avancerat nytänkande. När medlemmar diskuterade en faktisk revolution var det vanligtvis oktoberrevolutionen man syftade på men även den kinesiska kulturrevolutionen diskuterades som ett exempel på hur man kunde få folket med sig. Man hänvisade flitigt till Lenin, varvid särskild betydelse tillmättes hans utsaga om att en revolution kan börja när man är säker på att den kommer att lyckas. Dessa diskussioner var ett viktigt steg i konkretiserandet av revolutionstanken och utformandet av den organisation som skulle starta revolutionen genom att slå till mot statens kärnfunktioner (ordagrant: "statens hjärta"). Beslutet baserades på en förmodligen av Franceschini formulerad abstrakt tankefigur om "Staten" som omfattade alla faktiskt existerande stater och som fick förkortningen Sim (Stato imperialista delle multinazionali). Zavoli s. 116. Det konkretiseringen gällde var att identifiera de politiska projekt, institutioner och personer i Italien som bidrog till att upprätthålla detta förment allomfattande system av maktutövning och förtryck.
Det viktigaste syftet med att slå till mot nyckelpersoner var att tydligt demonstrera för arbetarklassen att den härskande klassen var sårbar. Man uttryckte det som så att genom att slå till mot en person kunde man uppfostra hundra. En annan viktig ideologisk komponent var den kontinuitet från motståndsrörelsen mot tyskarna som kändes påtagligt konkret för många brigadister. Motståndsrörelsens partisaner som deltagit i kampen mot fascismen och den tyska ockupationen var vid denna tid ofta inte äldre än 45-50 år och många brigadister hade en eller flera före detta partisaner i sin släkt eller bekantskapskrets. De förekom även som deltagare i politiska diskussioner, inte minst sådana som handlade om varför tiden inte hade varit mogen för en revolution 1945. Kontakten med partisanerna kom även att få en stor praktisk betydelse.
miniatyr|höger|Röda brigaderna förde ideologiska diskussioner med den militante vänsteraktivisten och bokförläggaren Giangiacomo Feltrinelli, även känd som "kamrat miljardären".
Medlemmar, utrustning och finansiering Röda brigaderna bestod organisatoriskt av två medlemsskikt, de reguljära och de irreguljära. De reguljära eller ordinarie medlemmarna ("i regolari") var aldrig fler än ett tiotal i varje större stad eller annat geografiskt område (region) där brigaderna hade etablerat en militärstrategisk enhet, en "colonna".Moretti s. 85 De reguljära medlemmarna levde på heltid utanför det ordinarie samhället, under falsk identitet. De förvärvsarbetade inte och hade inte heller några andra lagliga inkomster och ingen som helst kontakt med myndigheter eller den offentliga sjukvården. Som bostad hade de vanligen en hyreslägenhet (”bas”), hyrd under den falska identiteten som vid behov kunde styrkas med falska id-handligar av hög kvalitet. Alla situationer där man kunde förväntas att presentera sig för grannar eller tala om vad man höll på med skulle undvikas. Oftast rörde det sig om lägenheter i moderna bostadsområden där det inte förekom några sociala kvällsaktiviteter på torg eller i gathörn och umgänget mellan grannar även i övrigt var närmast obefintligt jämfört med äldre bostadsområden. Massmedia döpte dessa gömställen till "covi" (lyor, gryt). De fungerade förutom som tillfälliga bostäder när en särskild aktion förbereddes, även som lager för vapen och annan utrustning. Vissa baser var i praktiken fältsjukhus dit sårade brigadister transporterades för vård, andra fungerade som arkivlokaler. Metoden spred sig snabbt till andra terrorgrupper, såväl röda som svarta (fascister). Totalt kom den italienska polisen att med tiden identifiera över 700 lägenheter som baser tillhörande olika militanta grupperingar. Zavoli s. 100. Brigadisterna förflyttade sig med kollektiva färdmedel eller med stulna bilar som var försedda med falska registreringsskyltar och utrustade med komplett förfalskad dokumentation. Dokumenten framställdes av någon irreguljär medlem som drev ett eget tryckeri helt lagligt och vid behov tryckte de förfalskade handlingar som behövdes i verksamheten.
De irreguljära medlemmarna var till största delen arbetare, många av dem kvalificerade specialister inom sitt yrkesområde, som utåt sett levde i en helt vanlig löntagartillvaro men vid behov ryckte in med olika stödinsatser, även som spanare och budbärare på sin fritid. De irreguljära bildade vanligen så kallade brigader på sina arbetsplatser eller i sina hemkvarter och hade där bland annat ansvaret att distribuera flygbladen med Röda brigadernas kommunikéer.Moretti s. 91 En brigad, eller flera tillsammans, kunde ansöka om att få bilda en reguljär stridande enhet, en colonna. Man fick då kontakta Röda brigadernas verkställande utskott (”Comitato Esecutivo”) som sände representanter till orten för att kontrollera om det fanns förutsättningar för en ny colonna och om så var fallet utsågs en ledare för den.Moretti s. 58 En viktig princip som man fattade beslut om 1972 var "compartimentazione", en stuprörsprincip som innebar att varje colonna skulle vara politiskt och organisatoriskt autonom och de skulle inte ha någon direkt kontakt med varandra. Medlemmarna i en stad skulle i princip inte känna till identiteten på någon medlem i en annan stad. På det sättet räknade man med att i ett krisläge kunna rekonstruera hela organisationen även om endast en colonna fanns kvar.Moretti s. 54
De reguljära medlemmarna försörjdes ekonomiskt genom en fast månadslön ("stipendio"), motsvarande en fabriksarbetares, fördelad av brigadernas verkställande utskott. Inledningsvis kom lönemedlen från bankrån, internt kallade ”expropriation av kapitalet”. Detta sätt att finansiera verksamheten övergavs successivt i mitten av 1970-talet, dels för att det var riskabelt och tidskrävande och tog för mycket tid från den politiska verksamheten. En annan orsak var att många medlemmar protesterade mot metoden med argumentet att de kunde bli stämplade som vanliga kriminella i stället för politiskt medvetna och övertygade kommunister som de faktiskt var. Man avböjde av ideologiska skäl åtminstone ett anbud om betydande extern finansiering från den kände bokförläggaren och politiske aktivisten Giangiacomo Feltrinelli. Zavoli s. 119. Den långsiktiga lösning som majoriteten kunde acceptera var att man i stället började kidnappa kapitalister, rika företagsägare och kräva deras anhöriga på lösensummor. Lösningen visade sig vara lyckad när man 1977 kidnappade en medlem av den genuensiska skeppsredarsläkten Costa och lyckades få ut en gigantisk lösensumma som täckte Röda brigadernas behov av kontanter i fyra år.Moretti s. 117