Kvinnofrågan i Sverige avser den övergripande frågan om utvecklingen av kvinnors rättigheter i det svenska samhället, huvudsakligen under 1800-talet. Termen syftar på kvinnans särställning i det svenska samhället vid 1800-talets början och associeras till den kamp som kvinnan förde för ökade rättigheter under denna tid, samt utvecklingen av det svenska samhället under den första vågens feminism. Skribenten Alice Quensel sammanfattar kvinnofrågan som kvinnans inpassning i den nya sortens svenska samhälle som uppstod under 1800-talet, som konsekvens av de enorma tekniska utvecklingarna som industrialiseringen av Sverige medförde.
Kvinnofrågans uppkomst Kvinnofrågan uppstod som begrepp som en konsekvens av den omfattande samhällsförändringen i Sverige i samband med industrialiseringen. I det föregående ståndsamhället var befolkningen självförsörjande, vilket gav kvinnan en tydlig roll i samhället och gjorde henne till en nödvändig del i produktionen. Då hushållet under denna tid var den främsta produktionsplatsen, var kvinnoarbetet i hemmet en väsentlig del i samhällets verksamhet.
I samband med industriella revolutionens intåg i Sverige kom detta vid 1800-talets början att förändras. Industrialiseringens effektivisering ledde till att produktionen förflyttades från hemmet till fabrikerna. I samband med detta blev många kvinnor kvar i hemmet medan mannens arbetsplats förflyttades utanför hushållet, till fabrikerna. De kvinnor som tvingades arbeta i industrierna fick betydligt lägre löner än männen då arbetet var fysiskt krävande. Då männen hade en uppenbar fördel i fysiskt arbete ansågs kvinnorna således inte utföra ett lika bra arbete som männen.
I bondesamhället kunde så gott som alla ogifta kvinnor fylla en plats som hjälpredor i andras hus. Men storindustrin gjorde massor av dessa kvinnor arbetslösa. Industrin sög inte bara till sig hantverkarens arbete – den övertog också många av de sysslor som tidigare utfördes av kvinnorna i hemmen. Nöd blev därför ofta den ogifta kvinnans lott under industrialiseringens första tid. Hon var utestängd från rätten att driva yrke eller näring, och de flesta kvinnor hade inte rätt att ärva mer än hälften så mycket som deras bröder. Endast inom präste- och borgarstånden var arvsrätten lika för broder och syster. Men de båda jordbrukande stånden ville framför allt bevara släktjorden åt släktens manliga medlemmar och fasthöll därför segt vid de gamla arvslagarna från Birger jarls tid.
Dessa samhällsförändringar resulterade i ett minskat kvinnligt inflytande på produktionen, samt en kraftigt etablerad tanke om kvinnan i hemmet och mannen på arbetsmarknaden. Samhällsförändringen gav upphov till ifrågasättande av kvinnans begränsade roll och samhällets patriarkala struktur, vilket kom att leda till kvinnofrågans utbredning i, och påverkan på, det svenska samhället.
Redan år 1822 hade Anders Lindeberg i Stockholmsposten tagit till orda för att staten skulle sörja för bildningens höjande även bland kvinnorna, för deras utbildning till dugande medborgare och lämna dem tillträde till de yrken och befattningar som de hade anlag för. Han såg däri framför allt ett medel att höja sedligheten, särskilt i Stockholm, där det moraliska förfallet, såsom han skrev, "för närvarande är beklagligen så stort och rysligt, att envar, som någorlunda känner det, förvånas över att någon gnista av sedlighet och ordning ännu finnes kvar bland detta släkte. Det finnes", fortsätter han, "bland de lägre klasserna, åtminstone inom huvudstaden, knappt någon enda flicka, som tvekar att sälja sig, då ett antagligt anbud göres." En av direktörerna för barnhuset hade sex år tidigare i ett officiellt betänkande uttalat: "Sedligheten hos den lägre och tjänande folkklassen av kvinnokönet är så försvunnen, att bland ett antal av 10 kan man antaga, att 9 antingen haft ett eller flera barn eller ock snart få det." En av de viktigaste orsakerna till detta förhållande låg enligt direktören i kvinnans djupa okunnighet och bristen på möjligheter för henne att försörja sig med arbete utanför hemmet.
Samma åsikter framfördes på riksdagen 1856–58 av den framstående astronomen Mortimer Agardh, som påstod att alla utlänningar som besökt Stockholm funnit denna huvudstad vara den sedeslösaste i Europa. Det tillskrev han den svenska kvinnans ofria och beroende ställning.
Myndighetsfrågan
Frågan gällande kvinnans myndighet satte sin prägel på det svenska samhället under 1800-talet. Kvinnorörelsens framsteg i myndighetsfrågan blev särskilt påtagliga under 1800-talets andra hälft. Kvinnan var fram till mitten av 1800-talet omyndig och stod under en giftomans förmyndarskap, såvida hon inte var änka, eller var en ogift kvinna som hade ansökt om och fått beviljad en myndighetsförklaring. Giftomannen var kvinnans förmyndare och ofta var denne hennes fader. Änkan var undantaget för kvinnans annars allmängiltiga omyndighet, då varken fadern eller maken längre var hennes förmyndare.
Ogifta kvinnor hade också sedan 1734 års lag kunnat ansöka om kunglig dispens och vid godkännande bli myndiga. Sådana dispensansökningar var vanliga för särskilt ogifta affärskvinnor och majoriteten av dem blev normalt godkända.Britt Liljewall: Mig själv och mitt gods förvalta: 1800-tals kvinnor i kamp om myndighet, Under 1800-talet ökade antalet undantag för kvinnans omyndighet genom så kallade dispensansökningar allt mer. Vid 1858 beviljades även myndighet för ogifta kvinnor från och med 25 års ålder, dock endast genom anmälan till domstolen. År 1863 utvidgades kvinnans rätt till myndighet genom att samtliga ogifta kvinnor över 25 års ålder automatiskt blev myndiga i Sverige. Kvinnokampen fortsatte och ledde till att ogifta kvinnor år 1884 blev myndiga vid 21 års ålder, samma ålder som för männen.
Trots att 1800-talets sekel innefattade framsteg i kampen för kvinnlig myndighet, var den svenska kvinnans myndighet vid sekelskiftet ännu inte fullständig. Den gifta kvinnans omyndighet kvarstod till 1920. 1800-talets utvidgande av kvinnans rätt till myndighet lade emellertid grund för möjliggörande av ytterligare rättigheter för de svenska kvinnorna.
Äktenskapsfrågan Den kvinnliga äktenskapsåldern var en av frågorna rörande kvinnliga rättigheter som präglade det svenska samhället under 1800-talet. Den huvudsakliga bakomliggande orsaken till att frågan om kvinnans äktenskapsålder blev aktuell under seklet var att antalet ogifta kvinnor ökade under denna tid. En orsak till detta var att ett större antal kvinnor under denna tid antingen gifte sig senare i livet eller inte gifte sig alls. Denna trend resulterade i en ökad försörjningsbörda för fäderna, som var kvinnornas förmyndare till dess att de gifte sig. Således väcktes frågan om en höjd äktenskapsålder för kvinnor.
Förordningen från 1756 hade fastställt äktenskapsåldern för män till 18 år, som enligt tidigare bestämmelse hade varit 21 år. Anledningen till denna ändring var att man misstänkte ett större antal dispensansökningar vid en högre äktenskapsålder. År 1841 återgick man emellertid till en äktenskapsålder på 21 år för män. Däremot beviljades dispens nästan alltid om mannen var över 18 år, kunde försörja en familj, samt hade medgivande från föräldrarna. Kvinnans lagliga äktenskapsålder var vid 1800-talets början 15 år, i enlighet med 1734 års lag.
Den förhållandevis låga kvinnliga äktenskapsåldern och den påtagliga skillnaden mellan manlig och kvinnlig tillåten ålder för äktenskap kom att ifrågasättas under 1800-talet. Detta då kvinnans låga äktenskapsålder ansågs vara en orsakande faktor till mannens överordnade ställning och således hans makt över kvinnan. Vidare var kvinnan också begränsad i och med giftomannens makt över hennes äktenskap. Då detta inskränkte kvinnans frihet i äktenskap blev även förmyndarens makt ifrågasatt. Resultatet blev att giftomannens inflytande på kvinnans äktenskap successivt minskade under den senare delen av 1800-talet.
År 1872 upphörde kravet på samtycke från giftomannen i samband med kvinnans äktenskap för ej adlig myndig kvinna och år 1882 blev detta även ett faktum för adlig myndig kvinna. Då den ogifta kvinnan 1865 blivit automatiskt myndig vid 25 års ålder kunde giftomannen därmed endast kontrollera kvinnans äktenskap fram till det att hon fyllde 25 år. I samband med att den kvinnliga myndighetsåldern 1884 sänktes till 21 år blev giftomannens inflytande än mer begränsat. Från och med 21 års ålder fick kvinnan således frihet att själv välja sin partner, utan förmyndarens medgivande.
Gemensam äktenskapsålder
Under 1800-talet fördes debatt gällande vilken som var den egentliga lämpliga åldern för att ingå äktenskap för man respektive för kvinna, samt hur denna ålder skulle kunna fastställas. Det mest logiska, menade vissa, skulle vara att utefter varje persons individuella mognad avgöra lämplig äktenskapsålder, då alla människor utvecklas olika fort.
Däremot skulle detta innebära komplikationer då det är svårt att avgöra huruvida en person är mogen för äktenskap eller inte. En lagstiftning baserad på enstaka kännetecken för mognad skulle följaktligen vara omöjlig att uppnå. En gemensam ålder för alla blev således det mer logiska alternativet. I och med tankarna om utökade kvinnliga rättigheter, blev det under denna tid även uppenbart att åldern för tillåtet äktenskap borde vara densamma för kvinna och för man.
Motsättningar
Diskussionerna gällande en höjd äktenskapsålder för kvinnor möttes emellertid av motsättningar, av flera olika skäl. Oppositionen såg problem i höjandet av åldern för lagligt äktenskap. Man menade att ett förbud mot äktenskap för yngre kvinnor skulle leda till ett större antal olagliga äktenskap, alltså motsatt effekt till vad lagändringen skulle ha som syfte. Det kunde argumenteras för att kvinnor i yngre ålder lättare faller offer för äktenskap. De har med andra ord svårare att stå emot denna frestelse. Man menade att reformen således snarare skulle öka den unga kvinnans lockelse att ingå tidigt äktenskap, istället än att förhindra detta.
Detta har dock visat sig inte vara fallet, då statistiken har påvisat att det i själva verket inte är de yngsta kvinnorna som lättast frestas till äktenskap. Den mest sårbara åldern har istället visat sig vara 27 år, vilket är långt över gränsen för denna föreslagna höjda äktenskapsåldern.
Ytterligare ett argument mot den höjda äktenskapsåldern för kvinnor var att denna ändring skulle strida mot naturen. Reformförslaget att sätta samma lagliga ålder för män och kvinnors ingående av äktenskap menade vissa var onaturlig då kvinnan sades mogna tidigare än mannen. Denna fråga diskuterades och olika syner på kvinnans mognad i förhållande till mannens uttrycktes. Vissa bemötte påståendet med att även om kvinnan i själva verket mognar tidigare än mannen, har hon i sådant fall lärt sig anpassa sig till denna tidiga mognad och kan därmed behärska den. Således blev argumentet om kvinnans förmenta tidiga mognad irrelevant.
Lika arvsrätt På 1844 års riksdag togs ett steg till kvinnans frigörelse genom beslutet om lika arvsrätt för bröder och systrar. Det genomdrevs av de tre ofrälse stånden mot adeln, som ville göra saken till en privilegiefråga. Även i präste- och bondeståndet hade reformen dock talrika motståndare. Högsta domstolens avstyrkte förslaget till ändring av arvslagen, och inom statsrådet var meningarna mycket delade. Föredraganden, Staël von Holstein, avstyrkte riksdagsbeslutets godkännande eftersom det här "icke gällde någon materiell fördel för det allmänna utan endast vissa medborgares enskilda förhållanden men en del av dem, vilka lagen anginge, förklarat sig ej åstunda lagändringen". Trots dessa invändningar sanktionerade kungen reformen år 1845.
Utbildningsfrågan